Plötsligt händer det

Plötsligt händer det, känner mig så där bubblande glad, det var längesedan allt kändes så lätt och levande. En känsla av ro har infunnit sig inuti mig samtidigt som glädjen över att bara finnas till infinner sig. Helt underbart.

Vädret är inte upplyftande idag och svåra beslut ska ännu fattas men jag har bestämt mig för att fullständigt strunta i dem, inte grubbla för det blir ändå som det blir. Allt kan man inte kontrollera och jag får helt enkelt acceptera det. Hur det blir med skola och allt annat är inget beslut jag behöver fatta just nu så därför kan jag lika bra låta bli att fundera tills det är dax att ta ett beslut. Att inte fundera på det just nu och acceptera att jag inte vet vad jag vill med framtiden och fokusera på att må bra här och nu är fantastiskt befriande. Att inte behöva ha en plan och full koll är inte alls så skrämmande som jag trodde. Istället känns det skönt att för första gången på länge inte behöva leva upp till en massa måsten och planer som ska fungera. Ingen rädsla för att misslyckas finns heller, jag är helt och hållet fri att fylla tillvaron med just det jag känner för just nu.

Jag känner mig lugnare och mer tillfreds med tillvaron, att bara behöva fundera på vad jag vill här och nu. Det enda problemet med denna bubblande känslan är att man vill massor av saker, starta hundratals projekt, men icke. För första gången i mitt liv tänker jag ge mig själv ett break från tillvaron med att ständigt sikta framåt och förverkliga sina drömmar. Istället ska jag förverkliga drömmen om att bara njuta av tillvaron, njuta av att vara där jag är i livet, för faktum är att jag egentligen inte behöver mer än detta.

Att kunna finna lugnet och ha tid att vara jag är en dröm som jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna förverkliga, men jag inser nu att det inte är särskilt svårt. Att leva i nuet betyder inte att man inte ser framåt, visst finns det planer och tankar om framtiden, men allt har sin tid. Istället för att jaga efter ett mål så njuter jag av färden till ett ännu okänt mål där resan dit verkligen är den som räknas. För faktum är att jag inte vet vad som är rätt mål för just mig, därför så lever jag nu och ser vart livet för mig, så kommer svaren så småningom på vart resan slutar.

Den ständiga jakten och hetsen efter att nå ända fram och förverkliga mig själv på något vis är över, för jag har redan förverkligat mig själv, jag är jag oavsett om jag har alla rätt på en tenta, är läkare, sophämtare eller något annat yrkesmässigt. Den ändrar inte den jag är som person, naturligtvis vill jag utvecklas och det finns mycket hos mig jag vill förändra, men det sker inte över en natt och det betyder inte att jag är bra som jag är nu.

Det är helt fantastiskt och bara få må bra och känna detta lugn inombords, hade ingen aning om att det skulle vara så befriande att släppa all oro och alla grubblerier på vilka mål jag ska ha och hur jag ska kunna förverkliga dem. Hur härligt det kan vara att glädjas över livet här och nu istället för att bara sikta framåt och låta livet rusa förbi utan att ens se det underbara i en helt vanlig vardagskväll i lugn och ro i soffan med datorn i knät. Jag tror jag hittat nyckeln till lugnet och förmågan av att njuta av det som är nu istället för att jaga fram genom livet och aldrig vara riktigt nöjd för att jag inte är framme vid målet som ständigt blir ett nytt och ännu ett nytt med ständigt högre krav på mig och min person. 

Så alla ni som läser detta, försök att hitta den där platsen inombords där allt är lugnt. Det går inte att alltid låta bli att planera eller fundera, det går inte alltid att njuta av tillvaron men försök så ofta som möjligt att bara fokusera på nuet. Jag har tränat länge, många många år har det tagit, men plötsligt en dag så faller bitarna och vetskapen på plats att man faktisk kan njuta och hänga med på resan så kommer man fram till slut ändå.

CARPE DIEM

Man får längta

Man ska leva i nuet, njuta av det som är här och nu,  bara vara här och nu....o.s.v. o.s.v ...........

Jag vet det men just nu, just här och nu så längtar jag så efter sommaren.

En dag, lagom varm med lite lätta svalkande vindar, en strålande varm sol, en uteservering där människors röster blandas med vågornas skvalp. Solglasögon på och en god smakrik öl i handen och trevliga skrattande brunbrända människor runt omkring bordet. Samtalen flödar om allt och inget, planer för kvällen funderas på fastän vi vet att vi kommer bli sittande här till långt efter solnedgången och njuta av den ljumma sommarnatten. Lite lagom lullig vandrar man den korta vägen hem över kullerstensgator som ännu är varma och doftar sommar, kastar sig ner i en stol på altanen med ett glas vin i handen, pratar med älskling om allt mellan himmel och jord tills solen färgar himlen vackert röd med sitt gryningsljus. Den perfekta sommardagen har slutat och nästa smyger sig sakta på medan vi slumrar en stund och hämtar kraft för ännu en perfekt dag.

Jag kan inte hjälpa det......Jag vill ha sommar och sol NU.

Dagens

 

"Våga älska också dig själv"

- okänd

Dagens

Dagens

Idag får det bli Nemi, hon är och förblir 

en sann förebild för mig .

Tack Svappavaara

Min barndoms by ligger långt upp i Nordligaste Lappland och jag önskar att alla barn hade fått en bardom som oss. Visserligen kan det vara så att jag glorifierar Svappavaara och barndomen där men oavsett så hade vi det bra långt uppe i det kalla Norr.

Det var en liten by med ca 300 innevånare, dess storhetstid tog slut under mina första år när gruvan stängde, jobben försvann och många människor var tvingade att flytta. Alla känner naturligtvis alla och det är inte alltid lätt att koma som ny till ett sådant ställe. Men mina föräldrar hade tur, dels hade pappa jobbat i gruvan i några år innan de flyttade upp från Danmark med min bror som då var liten, och de blev accepterade och räknades som bybor. Kanske var deras engagemang i div. föreningar i byn en stor hjälp men också så tror jag att de i själv och hjärta förälskade sig i platsen och människorna där. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten så jag är uppväxt med min mamma och sju år äldre bror.

Jag kan sakna den otvungna gemenskapen, självklarheten att hjälpa en granne, inte ringa innan en fika utan bara dyka upp för man gick ändå förbi. Om någon inte var hemma satte man kvasten framför dörren, här låstes inga dörrar. Jag gick på världens bästa dagis, vi var ute mycket, hade engagerade fröknar och jag tror faktiskt att där var ganska mycket ordning och reda, fastän jag mest minns det som en tid av lek och pyssel. Kan än känna lukten av mellanmålet. jag gick på dagis med ungefär samma personer som sen följde genom alla skolåren och uppväxten. Vi hade så mycket som vi tog för givet, sporthall, badhus, hockeyplan, fotbollsplan, elljusspår och en fritidsgård.  Fritidsaktiviteter fanns det massor av.

När jag var i sjuårsåldern öppnade invandrarverket (som det då hette) en flyktingförläggning i byn, jag minns inte särskilt mycket om det var stor oro i byn innan, men det var det säkerligen. Den gav i alla fall jobb och plötsligt hade vi nästan lika många asylsökande i byn som innevånare, men det fungerade. En del av alla de asylsökande som kom under åren har valt att stanna kvar i Svappavaara och bor där ännu. Tänk dig att koma från Iran till nordligaste Sverige mitt i mörkaste vintern och det är minus 40, måste varit fruktansvärt. I det stor hela fungerade det bra fastän där var nästan lika många asylsökande som "svenskar", man visade hänsyn och lärde av varandra. Jag är glad att jag vuxit upp i en mångkulturell miljö på en plats som är "exotisk" för de flesta "Svenskar".

Jag hade ingen egen biologisk familj under min uppväxt i min direkta närhet eftersom de alla bor i Danmark, men vi hade många nära vänner och jag hade massor av mor- och  farföräldrar som var mina ändå. För norrlänningen är inte alls inbunden och tyst, han/hon är hjärtlig och varm, omtänksam och mån om alla i sin närhet.

Tonåren är nog det jag minns bäst, även om jag har underbara barndomsminnen av barnfester på trettondagsafton, skidtävlingar, skolresor till Luleå, skridskoåkning, snögrottor och ett oändligt antal teatrar. Jag hängde ofta i hasorna på min äldre bror så på så vis kände hans äldre kompisar mig väldigt väl, när jag skulle börja sjuan och han flyttade till Danmark hade jag inte en storebror utan flera, alla tog de på sig ansvaret att se efter mig lite extra nu när min bror inte var där. Ingenting kunde man göra utan att de skvallrade, men det gjorde inte så mycket för man fick ju umgås med dem fastän man bara var en "liten skit". Kan ni tänka er att vi bara var 21 elever på högstadiet!! Detta medförde att vi ibland fick ha vissa lektioner t.ex  slöjd ihop med "alla" på högstadiet, vilket inte alls var fel när man själv gick i sjuan och helt ok när man gick i nian.

Eftersom alla kände alla, kunde man växa upp ganska fritt utan allt för många regler. Mamma behövde inte oro sig för hon kände alla mina kompisar och deras föräldrar. Inte var vi några änglar inte, vi hittade på många bus som små och när vi var lite äldre  festade vi ganska vilt ibland och en å annan kompis har man släpat hem till dennes föräldrar när han/hon blivit för full. Visst var det dagar som tristessen var oändlig, särskilt när de man umgicks mest med började gymnasiet och flyttade till Kiruna.

I grund och botten så var det en fantastisk uppväxt. Men nära vänner, massor av aktiviteter, en bra skola med lärare som verkligen brydde sig om sina elever och sin arbetsplats, föräldrar som fanns tillhands närhelst man kunde tänkas behöva dem, andra vuxna som självklart gav av sin tid för att vi barn skulle få ha disco eller vad det nu må vara. Våren var fylld av dagar med skoterkörning, skidor, skidresor, grilla korv och njuta av snön och solen.

Jag vill bara säga till alla er i Svappavaara att jag är tacksam för den uppväxt jag haft, för att det är så många av er som behandlat mig som en familjemedlem eller ett extra barnbarn. Jag är tacksam  för alla vuxna som funnits som förebilder och som har hjälpt oss med allt vi önskat så gott ni har kunnat, och det var många gånger mer än tillräckligt. Ett tack till lärare och dagisfröknar som lärt gett oss kunskap men inte bara om det som förväntas av en lärare. Ni ordnade friluftsdagar, projektdagar och jag vet inte allt för att vi skulle lära oss mer om naturen, om Svappavaara och Norrland, om olika kulturer och religioner och om allt annat som kan tänkas. Jag är självklart också tacksam för alla mina barndomsvänner, hur många år som än gå så kommer ni alla alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, det var ju vi som gjorde barndomen och tonåren till några av de bästa i mitt liv.

Svappavaara kommer alltid vara hemma
/ Charlotte

Whaaat??

Teknik som inte fungerar är så irriterande!! Jag har försökt länka på facebook till ett inlägg i min blogg, men får det märkt som spam. Testar nu med ett nytt inlägg för att se om det fungerar eller om facebook har bestämt sig för att hela min blogg är skräppost. Va f---nnnnn så dåligt skriver jag väl inte??

Gapa o skrik, men först upp till bevis.

Världen är full av människor som inget ser, inget hör och inget säger. Rädslan för att leva i den verkliga världen gör dem blinda, döva och stumma inför den. Men vad som är ännu värre är alla dem som gapar och skriker för att höras och synas av andra fastän de inte lever i verkligheten utan ser allt från sitt eget perspektiv för sin egen vinnings skull.

Du kan välja att blunda, du kan välja att vägra lyssna, du kan välja att gapa om att det är alla andras fel eller bara tyst stå att se på. Men ditt liv är ditt ansvar, din omgivning är lika mycket ditt ansvar som deras, du väljer själv vilken roll du vill spela i den. Att ständigt vara ett offer för omständigheter är en roll du ger dig själv, den enda som kan ta makten över ditt liv och dess omständigheter är du. De flesta av oss mår någon gång i livet dåligt och hur vi hanterar de mörka stunderna i livet säger mer om oss än hur vi hanterar de bra. det är lätt att vara snäll och hjälpsam när man mår bra, det är lätt att prata om välmående och hur du finner lyckan när du redan anser dig ha funnit den.

Jag har liksom du dagar då jag bara vill dra täcket över huvudet och stanna i min egen lilla värld, tycka synd om mig själv och stänga ute den orättvisa stygga världen med alla sin hemska människor som bara gör mig illa. Jag tillåter mig till och med ha dagar då jag gör det, men att ta sig ur självömkan är själva utmaningen. För det är när du mår riktigt riktigt dåligt som dina värderingar om livet och vem du egentligen är prövas och bevisas.




 När fokus hamnar på dig själv, på grund av smärta i kropp, själ eller både och, har du då modet och förmågan att vända blicken mot dig själv, in i dig själv och se dig själv utifrån ett annat perspektiv än med ditt ego. Kan du se att du bär ett eget ansvar för ditt liv, att du inte kan förväntar dig att andra ska fixa ditt liv. Kan du istället för att finna en syndabock för allt som är fel, se vad du kan göra annorlunda, utan att för den skull skuldbelägga vare sig dig själv eller resten av världen för att du mår dåligt. För det handlar inte om skuld, det handlar om hur du hanterar svårigheterna, motgångarna eller sjukdomen. Möter du människor negativt eller med aggression, får du troligtvis samma bemötande. Förutsätter du att något ska vara ett problem kan du vara ganska säker på att det blir det.


Det handlar om hur du hanterar verkligheten som är idag, för morgondagen vet vi inget om. Det handlar också om hur du hanterar det förflutna, att kunna hantera minnen, bra och dåliga, och se vad du gjorde när det blev bra och vad du kunnat göra annorlunda när det inte blev så bra. Det handlar återigen inte om skuld, inte om att hitta vem som gjort orätt utan att se vad du själv kan lära. Vissa saker kan vi inte förändra eller påverka, de händer ändå, men du kan alltid påverkar hur du hanterar de känslor som dyker upp inom dig och hur du låter de påverka andra. Du har alltid makten att påverka vad du gör och vilken person du är.

  Det sägs att vänner prövas i motgångar, men det gäller lika mycket hur du behandlar dina vänner. Se utanför dig själv och  var en vän som både ger och tar fastän du mår dåligt, inse att världen inte kretsar kring din person och dina problem. Lyssna på dina vänner och var beredd på att  ta del av deras problem, även om du har egna. Du behöver inte alltid vara i fokus, deras problem kan för dig tyckas vara bagatellartade jämfört med dina, men tänk på att för dem är det viktigt. Lyft blicken och se på världen omkring dig, se dina vänner och dina medmänniskor. Se på dig själv som du tror att de ser dig, är du värd att kallas en vän, är du en medmänniska eller förväntar du dig att allt handlar om dig.

Händer allt dåligt bara dig, är du verkligen så viktigt i världsalltet att allt och alla väder sig emot dig?
 Du ÄR viktig men du är inte viktigare än någon annan, för någon annan, än möjligtvis för dig själv. Att inse att alla, även du är lika betydelsefull som alla andra, innebär att du kan se att ditt liv är betydelsefullt men inte så mycket mer betydelsefullt än andras att universum och dess befolkning riktar all sin kraft mot dig, för att förstöra ditt liv. Jag vet att det känns så ibland men våga se utanför dig själv, för det är när du känner så som allt snack om lycka, godhet och välmående prövas. Det är då du bevisar om du bara pratar eller verkligen är den du utger dig för att vara.

Jag har mött människor som befunnit sig i olika smärtsamma stadier i livet, men det finns några jag alltid kommer bevara i mitt minne och se som förebilder. Trots att de levde med smärtan dagligen av att ha ett döende barn slutade de aldrig att vara varma, kärleksfulla människor, även om livet varit orättvist mot dem. Visst visade de ibland sin smärta över det som var oundvikligt, men inte en enda gång visade det bitterhet eller försök att lägga skulden på någon för det som drabbat dem. Dessa människor är mina sanna hjältar, de har visat mig att hur svårt livet än är, så om man bemöter andra människor med ärlighet och vänlighet blir livet så mycket rikare. Livet handlar om att leva här och nu, inte ständigt söka syndabockar, utan vara tacksam för dagen som är idag.

Dagens

"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen" - W.S

Dagens citat

"Lyft ansiktet mot solen, ­ då ser du inte skuggorna."

- okänd.

Vargjakten- finns det några rimliga argument?

Världen är inte svart och vit, det vet jag. Ingen fråga är sällan så enkel att det bara finns ett rätt och fel, oftast är svaret något som länge diskuterats, utifrån personliga värderingar och erfarenheter, innan ett beslut fattats. Men just därför så finns det också anledningar att diskutera gamla beslut, ändra uppfattning och förnya svaren på vad som är rätt och fel.

Vargjakten är ett typiskt exempel på en debatt där det finns två sidor och inga nyanser överhuvudtaget, det finns två läger, de som vill skjuta alla vargar och de som vill skjuta alla vargjägare. Jag personligen är helt och totalt emot vargjakten. Jag kan inte se någon mening med den överhuvudtaget annat än att skjutglada idioter ska få ge sig ut och skjuta på oskyldiga vargar. Men frågan är inte så enkel, det är inte bara svart och vitt. Även om jag anser det vara en helt galen företeelse inser jag att jag måste försöka gräva djupare, varför finns detta oerhörda hat gentemot vargen? Vad driver nästan 7000 människor att bege sig ut i skogen och skjuta 20 vargar, vad är det som får dem att se det som rimligt eller ens ett nöje. 350 man per varg, de måste verkligen vara skräckslagna för vargen.

De som är för vargjakten talar ofta och gärna om hur ofta vargen skadar våra husdjur särskilt hundar. Det är ett ganska smart argument för ingen vill ju att ens hund ska bli uppäten men faktum är att antalet hundar som dödas eller skadas av varg i Sverige minskade förra året till 11 från 23 året innan. Samtidigt dödades eller skadades 93 hundar av vildsvin under 2010. Den vanligaste orsaken till dödsfall och skador bland hund är trafiken med 713 anmälningar i fjol. Vad som är ännu mer uppseendeväckande är att tolv hundar blev skjutna (av människor inte av vargar). (Källa Djurfösäkringsbolaget Agria). Alltså är det fler hundar som blir skjutna under jakt eller när de nu blir skjutna än som blir dödade av varg, människan leder återigen statistiken, så fråga är om inte vi människor är farligare för våra hundar än vargen är?  

Nästa argument är att en licensjakt för att hålla stammen frisk och minska graden av inavel. Det handlar också om att inte vargarna ska bli för många för då minskar antalet t.ex älgar som jägarna får lov att skjuta.  Jag är uppvuxen i nordligaste Sverige där jakt och fiske är en naturlig del av ens liv, jag har ändå aldrig varit med på en jakt och jag skulle inte heller vilja för jag personligen skulle inte kunna döda ett djur för mitt eget nöjes skull. Men Älgjakten som företeelse har jag alltså inget emot, men att jägare ska skjuta vargar för att få fler älgar att skjuta till hösten det har jag något emot. Jakten i Sverige är inget som förekommer för att vi ska överleva utan för jägarnas nöjes skull, och när de börjar se skogen som sin egen älgfarm då håller inte argumenten.  Jag har alltså inget emot jakt egentligen, bara jag slipper delta, och att den förekommer på rättvisa villkor. Vargjakten kan inte på något vis påstås vara på rättvisa villkor, en varg mot 350 människor med laddade vapen.

Att vargarna blir mindre skygga för människor om de inte jagas och att då antalet angrepp mot människor ökar är väl ett ganska bra argument.Det sägs att vargarna stryker runt husknuten, att man inte vågar ge sig ut efter mörkrets inbrott att promenader i skogen samt svamp- och bärplockning nästan blivit omöjligt på grund av rädsla för den närgångne oskygga vargen.  Men vad jag kan hitta har ingen människa i Sverige blivit dödad av varg under de senaste 50 åren. Vi har haft licensjakt i två år, vad var det innan dess som hindrade vargen för att gå till angrepp på människan? Jag skulle vilja påstå att alla skriverier om oskygga och närgångna vargar är rena skit snacket. Det är människor med nära anknytning till jägarorganisationer i Sverige som skrivit om detta, och som de låter på dem stryker vargarna dagligen runt i byarna där de bor ändå har de aldrig lyckats fånga dem på bild, så märkligt. Saken är den att vargarna är inte ett dugg oskygga och har inte på något vis visat ett avvikande beteende. Detta är rena skrämselpropagandan för att vanligt folk ska vara livrädda och hålla med jägarna i sakfrågan om vargen.

Hur mycket jag än gräver, vrider och vänder på frågan så kommer jag till en enda slutsats, nästan 7000 människor med skarpt laddade vapen mot några få vargar, de måste verkligen hata vargen. De vill varken värna om vargen eller skydda den mot inavel, det enda de vill är att ha sina älgfarmer i fred.

Fasta - Dag ett

Jag har varit mer eller mindre förkyld sedan september, i natt så blev jag trött på det, så urless att jag bestämde mig för att nu är det tid att verkligen försöka göra något åt det. Jag har som ni vet problem med mage och tarmar, ingen vet riktigt vad som är fel, men tydligen påverkar det även mitt immunförsvar och resten av kroppen.


Tidigare när det var riktigt illa brukade jag äta semi-vegetarisk kost (fisk skaldjur o ibland kyckling), och dryckesfasta en vecka i månaden, det funkade, magen höll sig någorlunda i styr. Det svåra med att få till fastan är att jag brukar få huvudvärk och bli ruskigt trött ca dag tre, så då gäller det att vara ledig. Nu har allt dock spårat ur totalt, jag äter fel kost, har inte fastat på evigheter, tanken har funnits där o visst har jag provat men gett upp redan efter första dagen.

Nu är det slut på ursäkter, jag har insett efter att legat mer eller mindre däckad av feber hela helgen att jag måste börja ta hand om mig själv. Om ingen annan hittar någon lösning på mina problem får jag helt enkelt själv göra det. Jag börjar med en dryckesfasta, d.v.s dricker örtte och olika juicer fyllda med vitaminer, så det går ingen nöd på mig. Att fasta är inget man ska göra när man jobbar, man ska inte heller träna en massa, utan det är en tid av lugn. Det gäller att vila mycket under de 6 dagarna den varar så kroppen får en chans att återhämta sig. Om det är vilan eller det faktum att man rensar kroppen lite som har effekt vet jag inte, men har jobbat under tiden jag fastat och det har ändå funkat, för mig.

Fasta är inget jag direkt rekommenderar andra att göra, utan det är upp till var och en. det gäller att vara noga och lyssna på kroppens signaler, om man mår dåligt så avbryt. Det viktigaste för mig med fastan sitter i huvudet, istället för att fundera på allt jag inte får eller kan äta så tänker jag på hur bra jag kommer må sen. Jag försöker vända tankarna så jag ser hur dåligt jag faktiskt mår av att äta vissa saker. Nyckeln till att klara de sex dagarna är att tänka på hur bra man mår efter dag tre. Jag har de andra gångerna jag fasta känt mig pigg och  frisk efter dag tre. Då känns det som om man skulle kunna fortsätta leva så i en evighet, men det kan man inte.

Att fasta är ingen "quick fix" för att gå ner några kilo för så snabbt du börjar äta igen så kommer du gå upp. För mig handlar det om att ladda kroppen med massor av vitaminer och ge tarmarna en chans att vila. Jag gör inte juicerna själv, brukar köpa Ledins vitaminfasta.

Dag ett har alltså börjat och just nu lider jag, kan inte få tanken av en macka med leverpastej ur huvudet, men det är bara i huvudet det. Grönsaksjuice smakade vidrigare än jag kom ihåg, men de andra juicerna är tack o lov riktigt goda. Så nu ska jag lägga mig i ett långt varmt bad och njuta av hur bra min mage kommer må om en vecka.

Vidriga vidriga människa, låt vargarna leva.

Det äckliga vidriga egoistiska rovdjuret människan visar sig ännu en gång från sin hemskaste sida. Hade tänkt försöka skriva sakligt späckat med fakta men jag blir så äcklad och förbannad när människan återigen ska visa hur de härskar över naturen, så det är fullkomligt omöjligt.

Idag var det startskottet på den så kallade licensierade vargjakten, hur kan man ens kalla det jakt, det är rena rama mordmilisen som gett sig ut i skogarna, 6832 st så kallade jägare har anmält sig för att ge sig ut i skogarna för att skjuta 20 vargar, hur rimligt låter det egentligen? Vi har ca 200 vargar i Sverige och 8 av dem blev skjutna idag. Det talas om att skydda vargen, skydda den från inavel och få en frisk livskraftig vargstam. Då låter det ju väldigt smart att skicka ut en massa människor som skjuter på första bästa varg. Ja, jag vet att i ett område i Värmland där en varg med nya gener har sitt revir är det förbjudet att jaga. Men hur i hela friden kan man veta att de är "rätt" vargar som blir skjutna, det vill säga de vargar med bäst gener och minsta möjliga inavelsgrad? Svaret är enkelt, det vet man inte. Å de som är ute och jagar är inte ett dugg intresserade av att utföra någon form av viltvård, de vill helt enkelt inte ha någon varg, de gillar inte vargen och den utgör ett hot mot deras kvot på antalet djur t.ex älgar de får skjuta. Så kom inte dragandes med lögner om viltvård och för vargens bästa.

Vargarna lever i flock, oftast med ett föräldrapar en familj alltså, med en strikt rangordning med ett "alfapar" (hane och hona) och dessas ungar. Valparna föds i början på maj så dessa ungar är ca 8 månader nu, och minst ett "alfapar" har skjutits idag, ungarna har inte särskilt stor chans att klara sig själva utan sina föräldrar och ledare. Så även om de inte fälls under jakten så är risken stor att de inte överlever. Vi har fridlyst vargen i Sverige, men tillåter alltså den så kallade licensjakten  som har fattat det för att försöka begränsa inaveln och se till att vargstammen inte överstiger 210 djur. det är ju rent löjligt, skulle vi inte kunna ha fler vargar i Sverige? Jag förstår att de äter en massa älgar och jägarna på så vis får mindre älgar att skjuta, men vi behöver faktiskt inte jaga längre för att överleva, det finns mat i affären.

Jakt är ett rent nöje, hur man nu kan anse det roligt att skjuta ihjäl djur, för det är inte något som är nödvändigt för att överleva. Jag förstår att det inte är roligt att vargarna dödar hundar, får, renar eller andra husdjur/nyttodjur, men vem säger att vi har mer rätt än vargarna att vara här på jorden? Vem säger att människan ska styra naturen och besluta vem som är det mest behövda rovdjuret? Kanske ligger det i vår natur att se till att vi härskar över naturen, att visa vilka fantastiska rovdjur vi är som kan utrota alla andra. 

Jag kommer aldrig någonsin förstå att vi inte kan samsas med 200 vargar på ett areal som är 410 929 kvkm, och även om jakten i sig gör mig förbannad så är det sättet det utförs på nu som gör mig äcklad. Att så många människor ska jaga ett par stackars djur och sedan ursäkta sig med att det är för deras eget bästa, det är det absolut vidrigaste i hela denna historien. Måtte tvisten om  licensjakten på varg komma till EU-domstolen och måtte Sverige förlora tvisten så att vi kan vårda vår rovdjursstam på ett sätt som vi humana människor kan förstå.

Bimbo varning

För några dagar sedan skrev jag en blogg om att jag inte är feminist, men efter att tittat på TV idag börjar jag fundera på om inte alla feminister trots allt behövs. Om inte annat så som en motvikt mot alla dessa kvinnor som egentligen är väldigt intelligenta men spelar korkade bimbon.

Programmet på TV var Konferensresan på kanal 5 och BlondinBella medverkade. Hon är en av våra unga duktiga entreprenörer i Sverige som genom bloggande om mode och skönhet lyckats "göra sig ett namn" i Sverige. Det sorgliga med hela programmet var att lyssna på henne och sättet det var vinklat, BlondinBella framstod som en bimbo som är totalt korkad och den som håller i trådarna är en kille i VD-rollen för hennes företag. Hon pladdrar på med en massa tomt prat och han avbryter henne utan ens att be om ursäkt och totalt kör över henne. Jag inbillar mig att hon egentligen är en tjej med en hel del skinn på näsan och massor av lysande idéer och tankar. Varför ska hon då framställas som så korkad som möjligt.

Hon är inte den enda kändisen som passar in i kategorin bimbo. Många av våra ungas stora idoler är snygga tjejer, ofta blonda, som spelar totalt blåsta, allas våra Hollywood fruar är några. Är det verkligen ett kvinnoideal som vi vill att våra unga ska sträva efter. Vilka signaler skickar det att Maria M, springer runt med sina tofsar och gör reklam för semesterresor utan att ens kunna prata  förståelig svenska. Hon pratar inte så dåligt i vanliga fall, utan man har framställt henne som ännu mer korkad. Är det  kvinnoidealet vi vill ha, kvinnor som inte kan tänka själva? Kvinnor som bara är snygga och har en man i bakgrunden som styr dem och ser till att de klarar sig här i världen?

Jag får på fullaste allvar ont i magen av att tänka på hur många tjejer vars högsta önskan är att gifta sig med en rik man och leva lyxliv, inte behöva anstränga sig det minsta för att skapa sig ett eget liv, hur ska det gå för alla dem som inte hittar sin drömprins?. Om du har en hjärna så göm den väl, ingen man får tro att du är ett hot, herregud lever vi på 1700-talet eller? Har det alltid varit så att kvinnor helst ska sträva efter att gifta sig med en man som kan ta hand om dem. Vad som är ännu mer skrämmande är att de flesta av de här "korkade" tjejerna egentligen helt och hållet själva skapat sig ett bra liv, utan någon man, tack vare deras egna förmågor. Ändå så spelar de guldfiskar som gapar efter luft och sprallar runt på torra land.

Varför? Jag kommer aldrig förstå varför de vill vara förebilden, kvinna utan hjärna, för andra tjejer/kvinnor när det faktiskt är precis tvärtom. Vad är det som är så sjukt i vårat samhälle att vi fortfarande tycker det är okay att våra unga tjejer växer upp i tron om att desto mindre intelligens desto populärare. Varför är vi kvinnor så rädda att ta plats och visa att en intelligent framgångsrik kvinna kan vara både snygg och populär. Att män faktiskt inte skräms av lite konkurrens och många gånger uppskattar ett givande samtal betydligt mer än ett ständigt fnittrande.

De vackraste människor är de som har ett fint inre och yttre. Jag påstår inte att vi som kvinnor inte ska ta hand om oss själva, sminka oss eller klä oss i kläder som smickrar kvinnokroppen, men bara för att vi gör det så behöver vi inte lägga hjärnan i respirator. Så bort med alla "bimbon" och våga istället visa hur smarta ni egentligen är.

Lagom eller lagom?

"Eget beröm luktar illa"

-Svenskt ordspråk

Du ska inte tro att du är bättre än någon annan, du ska inte tro att du är lika bra som någon annan och du ska definitivt inte på något vis sticka ut. Du ska vara lagom bra, lagom mycket, lagom rik, lagom fattig, lagom lik alla andra för att passa in i vårt lilla land där allt ska vara lagom. Vi fostras att vara lagom, inte för mycket, inte för lite utan lagom. Du ska helst inte vara lysande bra på något och om du är det så säg det för guds skull inte till någon.

Vi har en ingrodd rädsla för att hävda oss. På något vis så tolkas det direkt som att du anser dig vara mer värd än någon annan om du vågar yttra att du faktiskt är bra, att du är nöjd med dig själv så som du är. Om du är stolt över vad du presterat, så skryter du bara och försöker trampa ner andra som inte lyckats lika bra. Håller du inte med, är det inte så här i Sverige, det enda landet där ordet lagom existerar?

Vi ska sköta vårt jobb, men säg inte att du är bra på det och gör inget mer ön vad som krävs för då kan ju någon tro att du försöker vara något mer. Om du alltid är den som hörs som hävdar dig och basunerar ut dina åsikter då är du den som vill att alla ska tycka som du, du tror att du "är nån". 

Men är vi inte alla "nån"? Bara för att du vågar påstå att du är duktig, att du står upp för dina åsikter, betyder det inte att du anser dig vara förmer. Att du tycker om dig själv, betyder inte att du inte har några fel. Att alltid bara se sina brister, att aldrig våga ge sig själv beröm för att ha lyckats med något jag kämpat för, betyder väl knappast att jag är en bättre människa.

Varför är det så att vi i Sverige är så rädda för att hävda oss, att det anses småaktigt att jubla över en succé? Varför är det så att vi inte kan stå rakryggade och säga att jag är bra, utan att det anses vara skryt. Måste vi alltid passa in i mallen lagom, måste vi alltid vara ödmjuka och nästan utradera vårt ego för att anses som normala välanpassade medborgare.

Att tycka om sig själv och vara nöjd över det man presterat är inte samma sak som att se ned på någon annan. Det går inte att jämföra en översittare med en person som gläds över att vara sig själv, en människa som vågar tycka om sig själv. Att tycka om sig själv innebär inte att man automatiskt försöker trampa på andra, snarare tvärtom. Om du kan tycka om dig själv för den du är behöver du  inte kliva på andra för att hävda dig, du behöver inte bekräftelse från någon annan. För hur det än är i landet lagom, så vill vi gärna ha beröm av andra, de ska bekräfta oss och se våra prestationer så vi kan förminska berömmet och säga "äsch det var väl inget".  

Om vi bara vågade berömma oss själva lite oftare, om så bara tyst för dig själv, så tror jag att många av oss skulle må lite bättre och kunna släppa en del av kraven på, vad var och en, ska prestera för att synas och få lite beröm. För vi ska prestera en massa olika saker men bara så där lagom mycket, så det syns utan att sticka ut, så omgivningen kan ge oss lite av det beröm vårt ego så väl behöver, för att vi ska kunna känna oss uppskattade och älskade.

Dagens citat

 

 "I've always felt that animals are the purest spirits in the world. They don't fake or hide their feelings, and they are the most loyal creatures on Earth. And somehow we humans think we're smarter—what a joke."

~ P!nk

 

Missade igår att skriva dagens så ni får ett dubbelt så bra idag o av en av mina stora idoler. Jag älskar hennes attityd, hon är kaxig men ändå ödmjuk, få människor som klara av det. 

Ett stort Tack snälla E för att jag fick "låna" citatet av dig, utan att du ens vet om det än.

Förändra, förbättra och acceptera.

 Det är så lätt att kasta ur sig ord, meningar och åsikter. Det är enkelt att hävda att man vet utan att egentligen ha en aning. Det är okomplicerat att påstå att ålder gett en visdom. Men vad ligger där för tyngd bakom det du påstår, det du anser dig veta om du inte bevisar det?

Jag har väldigt svårt för teorier som inte är bevisbara, att acceptera att det bara är så, att tiden har bevisat något som vi tror på fastän vi egentligen inte vet. Det finns alltid ett litet varför som jag måste ha svar på innan jag är nöjd. Det finns inget värre svar att få än att så är det, så har det alltid varit det får du acceptera, tyvärr jag kan inte acceptera, jag måste veta inte bara tro.

Jag kan filosofera om saker i oändlighet men aldrig komma fram till ett svar förrän det är påtagligt och bevisbart. Annars tror man bara att något är på ett visst vis, man vet inte, det är inte att faktum. Detta leder till att jag oftast vill förändra och förbättra saker för de är inget som säger att de nått sin fulla potential, även om förändringar skrämmer mig, för jag kan bara ana mig till resultatet jag vet inte säkert hur det blir. Så även med mig själv och med människor i min omgivning, jag vill att de ska se att de inte är skapta på ett visst vis och aldrig kan bli annorlunda, att vi alla alltid kan bli lite lite bättre. Jag inser att detta är ett problem eftersom det gör att man aldrig är nöjd, tillfreds och belåten med att befinna sig där man är.

Jag är en mästare på att sparka igång projekt, men ganska snart så finner jag dem tråkiga och långsamma, för när det väl har kommit i rullning så är jag nöjd, själva förändringen har påbörjats, resultatet är jag egentligen inte så intresserad av, därför att det ständigt kan förbättras ändå. Detta gör att jag har svårt att avsluta projekt eftersom jag redan när processen påbörjats ser ett annat alternativ till förbättring och förändring av det påbörjade.

Så jag erkänner jag är värdelös på att leva här och nu, jag är visserligen nöjd med vad jag har och tror inte att jag blir lyckligare för att jag har något mer, men samtidigt så vill jag finslipa det perfekta. Det finns inget som är perfekt, det finns inget färdigt. Det är jag som säger att man ska stanna upp och känna tacksamhet för nuet, det är jag som säger att man ska leva här och nu, inte bara blicka framåt på vad som kanske komma skall. Jag försöker, jag kämpar varje dag med att bara njuta av nuet, inte fundera på vad som kommer i framtiden, men gud så svårt det är.

Men jag har kommit överens med mig själv att det är okay att blicka framåt, det är bra att har visioner för framtiden, men att varje dag ändå stanna upp och fundera på allt jag har här och nu som är bra, det är kanske inte perfekt men det är bra och det räcker just nu. Det största problemet med att ständigt se framåt är att där även smyger in en viss oro, tänk om i fall att det inte blir så, tänk på allt som kan gå fel, tänk på allt jag kan förlora på vägen. Det är just den oron jag insett är det förödande  med att se framåt, att sträva mot ett egentligen icke befintligt mål, det är den oron jag måste inse att är obefogad eftersom jag inte vet något om morgondagen. Det är den oron som gör mig livrädd för förändringar och hindrar mig från att våga allt det jag vill. Den är inget faktum och saker brukar lösa sig på vägen ändå oavsett om jag oroar mig för dem nu eller inte. Alltså är oron helt onödig. (Så lätt att skriva men svårt att förstå)

Att ständigt vilja ha bevis på att saker är sanna och riktiga kan skapa en del hinder för en själv som människa, om någon talar om för mig att jag borde göra det ena eller det andra  för att t.ex. må bättre så finns det bara ett sätt att övertyga mig om detta, det är att de har provat själva, att de lever som de lär. Att kasta ur sig något man läst i en må bra bok köper jag inte, utan frågan är om du provat själv?

Jag tror fullt ut på människans förmåga att göra det mesta möjliga utav sitt liv, det som är bäst för dem. Jag kommer aldrig kunna svara på vad som är bäst för dig, men jag  vet att för mig fungerar det att våga tro på sig själv. Att våga leva och sträva framåt, att försöka förstå att morgondagen kommer även om jag oroar mig eller inte. Jag håller på att finna en viss balans, att kunna acceptera att även om något inte är helt perfekt så är det bra (för jag kommer ju aldrig anse det perfekt).

Mycket tack vare min sambo har jag funnit en viss balans. Som han brukar säga, slutet är detsamma för oss alla ändå. Då kommer jag med alla mina argument om vägen dit o.s.v men på något sätt så inser jag att det i slutändan handlar om att njuta på vägen genom livet. Det enda sällskap du kan vara säker på att ha med dig hela tiden och den enda du inte kan ljuga för är dig själv. Alltså är det lika bra att förlika sig med sina egna brister och förlåta sig själv för eventuella misstag, och acceptera att man bara kan göra sitt bästa även om det kanske inte alltid räcker ända fram till perfekt.

Det låter ju så himla enkelt.....

Dagens

 

" Att vara totalt ärlig mot sig själv är en god övning"

- Sigmund Freud (1856-1939)

Feminist? Ja visst, men kalla mig individualist.

Det talas om ett jämlikt samhälle där alla ska ha samma möjligheter samma värde och samma mening. Ingen ska diskrimineras på grund av kön, sexualitet, religion eller ursprung. Så fint det låter, men vad menar vi egentligen. Det är lätt att slänga ur sig en massa fraser, alla har samma rättigheter att utöva sin religion men att bära burka det kan man väl inte i Sverige, och kvinnor ja de måste vi hjälpa lite extra genom att kvotera in dem i styrelser, och männen gud så hemskt det vore om vi inte lagstiftar att de ska vara pappalediga de är deras rätt, nej förlåt deras plikt.

Jag tror på alla människors lika värde, jag tror på att alla har rätt att vara den de är, men jag kallar mig inte för feminist eller något annat. Jag vet att feminismen är en politisk rörelse och jag vet vad de står för, men på något vis känns det som att om kvinnor ska ha samma rättigheter som män ska de inte vara jämställda utan jämlika. Vi ska på något vis sudda ut skillnaden mellan könen för att på så vis sudda bort stämpeln kvinnan fått som det svaga könet. Hur vore det om vi istället suddade ut alla skillnader, lät bli att klassa någon bara för deras kön, sexualitet, religion eller annat.

För att poängtera att man tycker att kvinnor har samma rättigheter som män är det bland politiker och andra populärt att kalla sig  feminist. Feminismen är en erkänd politisk och intellektuell rörelse som står för att kvinnor ska samma ekonomiska, sociala och politiska rättigheter som män, de ska vara likställda med mannen.( Jag vet att den tidigare också stod för mannens rätt att bejaka sin kvinnliga sidor o.s.v men detta är ingen historieuppsats om feminismen) Problemen uppstår enligt mig när man börjar kvotera in kvinnor i styrelser och andra likartade sammansättningar av människor med makt, för att de ska vara likställda med män, då anser jag att de istället får företräde framför männen just för att de är kvinnor (vilket de faktiskt får), på vilket vis kan man då kalla sig feminist? De tror man ju inte ens på kvinnans egen förmåga, utan förringar istället hennes värde och förmåga att själv ta sig fram eller kanske upp i världen. Nu säger ni säkert att jag inte förstår hur det är med sk. "mansklubbar" och annat där bara männen får tillträde o.s.v.  Då undrar jag  bara, ska vi börja kvotera in alla som på något vis skiljer sig från den normala normen av en svensk man? Om du är homosexuell, muslim, kines eller varför inte amerikan, ska de också få fördelar för att de inte är normala svenska män?

Jag jobbar själv inom ett av de typiska lågavlönade kvinnoarbetena som finns, nämligen som undersköterska inom vården. Ständigt tjatar man om att vi behöver fler utbildade män inom vården, och jag håller med fullständigt, inte för att de är just män utan för att det behövs mer kompetent personal, män som kvinnor. Trots detta så finns det nog inget yrke där männen diskrimineras så mycket som just inom vården. En vårdtagare har rätt att neka manlig hjälp, de har rätt att helt enkelt säga att ingen manlig hemvårdspersonal är välkomna i deras hem.  Det försvaras med att vi inte vet vad som hänt vårdtagaren i deras tidigare liv, att de är utsatta och oftast hjälplösa, samt att det är deras eget hem. Men att neka någon på grund av tros tillhörighet, ursprung eller sexualitet det  kan man inte för det är inte politiskt korrekt, men att man är man det är helt okay. Tänk om det varit en någonstans kvinna inom ett annat yrke!!!

Jag tror på alla människors lika värde, jag tror på att alla har rätt att vara den de är, men jag kallar mig inte för feminist eller något annat. Jag vet att feminismen är en politisk rörelse och jag vet vad de står för, men på något vis känns det som att om kvinnor ska ha samma rättigheter som män ska de inte vara jämställda utan jämlika. Vi ska på något vis sudda ut skillnaden mellan könen för att på så vis sudda bort stämpeln kvinnan fått som det svaga könet. Hur vore det om vi istället suddade ut alla skillnader, lät bli att klassa någon bara för deras kön, sexualitet, religion eller annat.

Om vi istället för att kämpa för kvinnors rättigheter, invandrares rättigheter, homosexuellas rättigheter eller några andra just nu populistiska rättigheter, kämpade för individens rätt att vara sig själv så tror jag vi fortare fått ett mera jämställt samhälle där inte någon behöver assimileras för att passa in. Ett samhälle där kvinnor får lov att bejaka sin kvinnlighet, där män får lov att vara män, där kvinnor får lov att bejaka sin manlighet och män får lov att vara kvinnliga, allt beroende på vad de själva vill.

Det låter så enkelt men jag inser att så inte är fallet, men om jag ska kämpa för något så är det varje människas rätt att vara sig själv. Att de får tro på vad de vill, de får vara den de vill, de får ha vilket ursprung de vill, och de får ha vilken sexuell läggning de vill, utan att jag eller någon annan ska försöka att kategorisera dem eller försöka assimilera och förändra dem till vad som anses vara "normalt". Jag skulle kämpa för individens rätt att vara individuell.

Dagens

"Att vinna vishet är bättre än guld, vinna insikt mer värt än silver."

-Okänd 

Försvarstalet

Jag är oerhört tacksam för att ni läser och reflekterar, det är ju det som detta går ut på.
 
Jag har tidigare skrivit här att varje människa har ett egenansvar vad gäller att leva sitt liv. Vi är alla ansvariga för att gör det bästa som möjligt av livet, vi kan inte förvänta oss att någon annan ska fixa det till oss. Jag har fått många positiva reaktioner men en del har ställt sig frågande till mina argument. Jag är oerhört tacksam för att ni läser och reflekterar, det är ju det som detta går ut på.


Ett exempel som blev ifrågasatt var att om någon blivit sexuellt utnyttjad sedan de var små, hur jag då kunde påstå att det var deras eget fel.Vare sig du blivit misshandlad, sexuellt utnyttjad eller om någon på något annat vis ofredad dig så är det aldrig ditt fel. Aldrig har någon annan människa rätt att kränka någon dig, på något plan. Men det är också så att oftast så utnyttjar dessa människor som ofredar ens svaga sidor, bristen på självkänsla, ett barn som skäms vad farbror gjort eller att de ska göra någon annan nära dig illa. Män som misshandlar bryter ner kvinnorna sakta men säkert, för tro inte att det bara börjar slå. De och andra förövare har en förmåga att bryta ner dig så långt att du nästan tycker du förtjänar att bli slagen eller utnyttjad.   

Men om du istället har självkänsla, att du inser att du är värd lika mycket som alla andra, då kommer de aldrig få en möjlighet att göra dig illa, för du skulle aldrig tro på dem när de påstår att det är deras rätt, eller ditt fel att de gör så här. Men det är ändå inte deras fel, du kan inte hjälpa att du hamnat i en situation där någon annan utnyttjar dig. Barn som utsätts för övergrepp har ännu mindre möjligheter  att försvara sig, både mentalt och fysiskt. De saknar orden och många gånger finns bara känslan av att det är fel, men kan inte och vågar inte förklara för någon eftersom de lägger skulden på sig själva.

Vad jag menar är att när övergreppen väl tagit slut har du möjligheten att göra ett val, då kan du välja vilken sorts människa du vill jobba för att bli. Det är en lång och svår process som vara livet ut, men du väljer om du tänker tillåta förövaren fortsätta kontrollera ditt framtida liv eller om du tänker våga ta steget och försöka gå vidare. Du kan välja att låta det förflutna styra alla dina val i framtiden eller så väljer du att du styr dina val. Självklart finns minnet alltid inom oss, men med lång bearbetning av det som skett och när man tillåter sig själv att älska sig själv precis som man är, då lossnar det. Då kan du se att du var en person då som lät det ske och en annan nu. Du blir arg på dig själv ett tag för att du tillät någon behandla dig behandlad illa för att så småningom inse att det har hänt och det enda du kan göra är att förlåta dig själv för det som skett. Se framåt och i framtiden vara den människan du vill vara.

Det låter så enkelt, men är mycket svårt och tar lång tid. Kanske läker såren aldrig helt, men du lär dig att leva med dem om du är villig att orka kämpa. Att ta ansvar för sig själv innebär inte att du aldrig ber om råd och hjälp, om du har genomgått svåra trauman eller övergrepp så måste man ha hjälp av en psykolog, inte konstigare än om du brutit benet så behöver du en läkare. Jag skrev även detta i mitt förra inlägg men lite annorlunda, jag skrev att man kan behöva tala med någon för ibland kan andra människor se skogen som vi inte ser för träden.

Att ta ansvar för sig själv innebär att du gör det som är bäst för dig i alla lägen, alltid. Du ska älska dig själv lika mycket som andra och inser att du är lika viktig som alla andra,och leva ditt liv så som det är bäst för dig. Sen är det så att hur gärna andra vill hjälpa dig och få dig att må bättre så är det inifrån dig själv som förändringen måste komma, bara du vet vad du behöver för att må bra och kunna leva ditt liv på bästa möjliga vis.

Att leva, själva meningen med livet?

Den största frågan som många av oss ställer är vad meningen med livet egentligen är. Ska vi trampa runt här på jorden för att sedan bara dö och minnas av få, eller blir lever mer meningsfullt om många vet att vi levat, om vi lyckas ta en plats i historieböckerna. Är det då vi blir lyckliga och har levt maximalt.

Jag tror inte att någon annan kan svara på vad meningen med just ditt liv är, det måste du finna ut själv. Det är mycket som spelar roll, tro, socialt arv men framförallt vem du är och ännu mer vem du vill vara. Bara du kan leva ditt liv och finna din lycka. Visst kan människor vi möter på vägen genom livet ge oss vägledning och ge livet ett visst innehåll, men det är du som beslutar vad som kommer kännas meningsfullt för dig.

Att säga att kärlek är meningen med allt vore enkelt och jag önskar jag kunde säga att så är det, men det verkar som om det finns något mer. Eller i alla fall betydligt mer än kärlek till en annan specifik människa. Om du strävar efter att göra gott, leva rätt, då är kärlek ett bra rättesnöre. Behandla andra människor med kärlek och omtanke, så blir det sällan fel. Om du behandlar och bemöter andra människor så som du själv skulle vilja bli behandlad eller bemött så kommer de oftast att vara likadana mot dig. De är det kanske inte alltid med om du vet att du gjort ditt bästa så är det så mycket lättare att förlåta och acceptera när någon annan gör dig orätt.

Jag tror inte att vi har ett förutbestämt öde för hur livet bli jag tror vi skapar vårt eget öde. Vi skapar meningen med vårt liv, genom att leva det, Vill du ett liv fyllt av gropar och hinder så får du det lättast genom att skylla allt som går snett på andra och förvänta dig att de ska leva ditt liv åt dig, eller i alla fall fixa det åt det.

 Istället för att skapa sig stor förväntningar om att meningen med livet är något stort och fantastiskt, sätt dig ner och fundera vad är det i mitt liv som gör det färgrikt, som gör att du verkligen lever. Känner du dig nöjd och belåten med att jobba 18 timmar om dagen så är det där du ska vara just nu. Förvänta dig dock inte att det alltid kommer vara så. Vi lever i ständig förändring, vi formas av våra erfarenheter och det som känndes rätt för några månader sedan, kan kännas helt fel idag.

För att finna meningen med just ditt liv måste du våga lyssna på dig själv, kanske våga vara annorlunda ibland, inte välja det som andra anser vara bäst för dig, men ändå möta dem med respekt och lyssna, för det händer att andra människor som känner oss väl ser skogen för alla träd när vi inte gör det.

 Men vad den verkliga meningen med livet är kan jag inte svara på, inte annat än att det nog skiljer sig åt mellan olika individer och att det är vårt eget ansvar att finna ut just varför vi lever här. Varför vårt liv ser ut som det gör och vad vi kan göra för att förändra och förbättra. Å vill vi inte det så är de kanske just det som är rätt för den personen, men om du ber någon annan svara på varför du ens finns eller varför livet är så svårt, så är det kanske tid att reflektera över det själv och göra något åt det istället.

Dagens citat

"Visst är det sant att alkohol aldrig botat någon från förkylning,

men det har aldrig någon läkare heller "

- Winston Churchill

Tick tack nej tack

"Bara döda fiskar följer strömmen. "

-Ursprungligen ryskt ordspråk

Vi lever i en tid med större frihet och fler möjligheter att välja våra liv än någon generation före oss. Det betyder dock inte att livet är lättare för oss, kanske snarare tvärtom. Fastän vi har alla möjligheter att skapa ett bra liv ställer det samtidigt krav att vi faktiskt ska skapa det där perfekta livet. Det finns outtalade krav och normer för vad som är normalt, vad som anses vara ett rätt och riktigt liv, vad som anses göra dig lycklig.

Om du nu råkar tycka annorlunda, om din åsikt om din personliga lycka inte passar in i mallen, då anses du konstig eller bara lite trög. Du kommer snart att ändra dig, när du mognar lilla vän, då ska du se att du tänker annorlunda, säger folk smått nedlåtande med huvudet på sned. Vad då mognar jag är 32, ska jag plötsligt en dag bara bli vuxen, inse något som jag inte ännu lyckats förstå på dessa 32 åren. Visst, jag har mycket att lära än och jag lär mig något nytt nästan varje dag, men skulle en åsikt som jag alltid haft plötsligt bara så där förändras, jag har svårt att tro det.

De som känner mig vet att det är så här, men många verkar ha svårt att förstå att jag verkligen menar allvar, men det är sant jag vill INTE ha barn. Jag har aldrig kunnat se mig själv som mamma, kanske faster moster eller till och med mormor men aldrig mamma. Inte ens när jag var liten skulle jag ha en flicka och två pojkar, jag har alltid sagt att jag inte ska ha några barn. Jag kan inte se varför mitt liv skulle bli så himla mycket bättre bara för att jag väljer att skaffa barn. Jag kan hålla med om att barn är små underverk, men jag är fullt nöjd med att studera underverken på avstånd eller kanske låna dem en eftermiddag, sen räcker det för mig.

 

Påstå inte att livet med barn är en dans på rosor, dels ska de uppfostras, de ska ha uppmärksamhet dygnet runt och det finns så mycket som kan gå fel. Visst säger du men när de ler mot dig uppväger det allt du fått "offra" för dem. Förlåt men jag funkar inte så, kanske har jag missat en gen eller två, men jag kan inte förstå den fantastiska babydoften (tycker de luktar gammal sur mjölk) eller se hur sött det skrynkliga lilla knytet är. Jag säger inte detta för att göra någon nybliven mamma ledsen, jag förstår att för dig är detta det mest fantastiska som hänt, men respektera att för mig är det inte det. Det finns tusentals människor som föds varje dag och alla är de lika unika men samtidigt så är de bara människor. 

Jag är trött på att få höra folk som säger till Anders (min sambo) att snart börjar min klocka ticka, snart kommer tjatet om barn, bara vänta... Det enda som tickar är en stor bomb som snart exploderar om inte folk slutar anta att jag är något som jag inte är. Jag är kvinna det stämmer men bara därför så är jag inte automatiskt inställd på att bli mamma. Jag är ingen äggklocka och heller inget avelssto som bara väntar på att bli betäckt. Jag är helt nöjd med det liv jag lever, jag vill inte ha små barnafötter som tassar omkring, heller inga barnaskrik mitt i natten. Jag vill inte ha någon hängande efter mig dagarna i ända, det räcker bra med Wille. 

Jag har haft möjligheten att göra ett eget val, ett val som gör mig lycklig, ett val som min sambo är överens med mig om och det är valet att inte skaffa barn. Inte nu, inte i framtiden, och det finns ingen klocka undangömd som kommer börja ticka, inte nu, inte någonsin. Så lägg inte huvudet på sned och tro att jag kommer ändra mig när jag mognar, för så vuxen kommer jag aldrig bli.

Skänka eller sänka

Vi "matas" ständigt med reklam från UNICEF, Rädda Barnen och andra hjälporganisationer om att skänks pengar till barn och vuxna i andra fattigare länder. Till de som har det sämre än oss, de som drabbas hårdast av fattigdom och varken får vård eller skolgång. Det är lätt att känna ett behov av att hjälpa, känna att vi som har det så bra borde se till att andra har det lika bra eller i alla fall det grundläggande som en människa behöver så som sjukvård, rent vatten och mat. Men hur hjälper vi bäst?

Det finns säkert även dem som på grund av detta eviga "matande" med information om hur dåligt ställt vissa delar av världen har det helt enkelt tröttnar. Man orkar inte ta till sig informationen, tycker att de får skylla sig själva som inte förändrar sitt land. Varför ska vi känna skuld och behov av att hjälpa andra, vi kan ju inte ens ta hand om alla här i Sverige, eller vilket annat välfärdsland vi nu råkar ha turen att bo i. Jag kan förstå att människor känner så, men jag tycker att vi  har en skyldighet gentemot våra medmänniskor oavsett var på jorden de bor.

Vi i "väst" tycker det är en självklarhet att vi ska kunna köpa billiga kläder som tillverkats i Kina, Indien eller något annat land med lågavlönade nästintill (och ibland faktiskt) slavarbetare. Vår TV, stereo, kaffe, choklad, bomull eller andra konsumtions- och  lyxprylar är en självklarhet att alla ska ha råd med. Jo faktiskt, till och med Socialen räknar med att man ska få ha TV och betala TV-licens. Men om alla dessa människor som jobbar med att tillverka och distribuera våra varor ska ha det bättre så kommer det kosta oss mer, är det ett pris vi är beredda att betala?

Nu är ju inte problemet så enkelt att det bara handlar om våra konsumtions- och lyxvaror. Många länder är korrupta, har andra synsätt på mänskliga fri- och rättigheter, en helt annan syn på vilka som faktiskt har ett människovärde. Det finns länder där det är en självklarhet att de som har pengar har också makt, vissa anser det vara likadant i hela världen, men bortse från politisk tillhörighet och andra värderingar och se bara till det mänskliga, så finns det även länder där vissa människor inte ens anses vara värda att kallas människor. Så problemen är många, de är stora och de är svåra, men är det omöjligt?

För inte så himla längesedan var inte Sverige heller ett särskilt rättvist samhälle, kvinnor fick inte rösta, arbetare var slavar under sina arbetsgivare och deras nycker, det fanns inget som hette arbetstidslag, anställningsskydd eller någon rätt alls för de som var anställda. Det har hänt mycket på hundra år i Sverige, vem säger att det inte är möjligt i andra länder. Vi har fortfarande fattigdom, människor som knappt har mat för dagen, inget hem och liknande, men i det stora hela har människor i Sverige det bra. Folket reste sig mot makthavarna utan revolution och krig och förändrade samhället till något där solidaritet och jämställdhet är en självklarhet. Så det går att förändra och förbättra levnadsvillkoren för alla. 

Jag har tidigare skrivit här på bloggen att jag tror på människors egen förmåga, det gäller även i de sk. utvecklingsländerna. Om människor får redskapen att förändra så kommer de också göra det. Det främsta redskapet tror jag är utbildning. Om fler barn i världen får möjlighet att lära sig läsa och skriva, lära sig om demokrati, mänskliga fri- och rättigheter så har de en större möjlighet att i framtiden förändra sina levnadsvillkor. Om vi vågar se till att de lär sig att förädla sina råvaror så kommer fler människor i framtiden ha möjlighet att ha en värdig levnadsstandard, även om vi blir tvungna att betala mer än 29 kr för en T-shirt. Om vi utbildar sjuksköterskor, barnmorskor och läkare så kommer fler slippa drabbas av onödiga sjukdomar som enkelt kunde förhindras med förebyggande vård eller till och med bara ett myggnät.

Kom inte med kommentarer om att jorden håller på att bli överbefolkad, om den fattiga delen av världen får det bättre så kommer vi ännu snabbare bli överbefolkade. Jag tror, utan att veta, att om människor, framförallt kvinnor, har en möjlighet att välja och tillgång till preventivmedel så kommer de välja att skaffa färre barn. Om man inte måste ha många barn för att säkra en ev. ålderdom så kommer barnafödandet sjunka, dels för att barnen inte behöver ta hand om en och dels för att det finns en större chans att de barnen man har överlever.

Så vad ska vi göra då, ska vi lyssna på alla hjälporganisationer, ska vi bli världsförälder, ha ett fadderbarn, köpa en get eller bara skänka pengar? Jag vill tro att de flesta hjälporganisationer gör "det rätta", ibland behövs akut hjälp, men om jag skulle välja, så skulle jag välja något som ger barn en möjlighet att gå i skola och vänta på en långsam och stadigvarande förändring. Jag skulle satsa på allt som är hjälp till självhjälp, hellre utbilda en kvinna till att förbättra odlingslotten än att skänka en säck ris, hellre borra en brunn än komma med några kubik vatten, hellre ge en ko än några kilo kött. Å framförallt hellre utbilda en barnmorska, sjuksköterska eller läkare än att skicka en läkare som är där för stunden. Det funkar det är bevisat många gånger. Bland annat i Indien finns "barfotakvinnorna", kastlösa kvinnor som utbildats i grundläggande pediatrik och vanlig hederlig hygien som att tvätta händerna efter toalettbesök och att koka vattnet, de har mer än fördubblat antalet sunda och friska barn och nästan halverat antalet kvinnor som dör under förlossningar i de områdena de verkar.

Du behöver inte ens skänka pengar du kan välja att förändra dina konsumtionsvanor. Köp rättvisemärkta produkter, så som kaffe, choklad och te. Ja de är lite dyrare men drick en kopp kaffe mindre om dagen så hjälper du många utan att egentligen behöva offra särskilt mycket.

Ändå envisas vi med att tro att det inte finns något hopp, att vi inte kan förändra och förbättra. Det krävs inte stora revolutioner eller massiva förändringar för att den lilla människan ska få det bättre. Hjälp dem att hjälpa sig själva så kommer vi kanske i framtiden kunna leva på en rättvisare jord med mer rättvist fördelade resurser. Förändringar skrämmer oss alltid, men har vi verkligen rätt att utnyttja andra människor för att vi ska kunna köpa billigt kaffe? 

Dagens citat

"Love is a game that two can play and both win."

  ~Eva Gabor

Ett eget liv ett eget ansvar

"Mod är inte frånvaron av rädsla utan snarare insikten att något annat är viktigare än rädslan."

Kinesiska tecknet för mod.

Alla möter vi någon gång på svårigheter i våra liv, men vissa verkar klara av dem bättre än andra. Varför det är så kan inte jag svara på men jag är helt säker på en sak, alla är vi var och en ansvariga för hur våra liv ser ut. Att ständigt skylla på omständigheter och andra människor leder ingenstans.

Om du ständigt blir "drabbad", om allt dåligt alltid händer dig är det kanske tid för lite rannsakning av sig själv. Hur kan det komma sig att just du blir drabbad, är det verkligen alltid alla andras fel? Jag tror inte på det, kalla mig kall eller naiv men jag tror att du själv bär skuld till det som sker. Du bär ett eget ansvar för hur ditt liv blir och hur andra människor behandlar dig.

Det finns människor som skyller allt på en dålig barndom, samhället och andra människor. De har blivit svikna, ingen bryr sig om dem och ingen hjälper dem, men när ska de börja hjälpa sig själva. Hur mycket kan du egentligen skylla på en dålig barndom? Någonstans på vägen måste det väl ändå vara så att du blir vuxen och tar ett eget ansvar för ditt liv. Någonstans måste "samhällets" ansvar för dig ta slut och ditt eget ansvar ta vid.

Om du ständigt förlorar dina vänner, ditt jobb, eller din partner, så kan det faktiskt vara du som gör något fel. Fundera på vad du kan förändra hos dig själv för att göra ditt liv bättre. Ingen är så perfekt att de inte kan förbättras, men andra människor kommer inte att förändras. Den enda du har makt över och som du kan förändra är dig själv.

Om du alltid möter på svårigheter och motsättningar är det möjligt att du ser problemen istället för möjligheterna. Våga ta en titt på dig själv, våga analysera ditt eget beteende, vad kan du förändra och förbättra för att nå dit du vill komma. Våga ta makten över ditt eget liv och sluta skylla allt på andra människor eller samhället.





 Se på dig själv och inse att du har styrkan och förmågan att nå dina drömmar om du har modet att förändra dig själv.

Dagens