En egoist som jag

Jag är egoistisk,  bidrar inte till vår gemensamma framtid och är allmänt lite konstig. Inte särskilt kvinnlig (vad nu det är) och framförallt så vet jag inte vad riktig kärlek är.

Väldigt ofta bemöts min frivilliga barnlöshet med just de reaktionerna. Jag är inte normal, upfyller inte den norm som vi lärt oss. Mamma,  pappa, barn det är normen, det normala, det alla vill ha. Att en stor del av barnen av idag växer upp i olika familjekonstellationer (vilket jag tycker är bra!) glöms ofta bort när någon reagerar på mitt förskräckligt egoistiska val.

Men tycker du inte om barn? Det är nog det vanligaste antagandet.  Jo jag tycker att barn är fantastiska. Jag har nyligen begåvats med en underbar liten brorsdotterson som jag, precis som med alla barn, vill skydda från all tänkbar ondska. Jag gillar att prata med barn, fascineras ofta av deras fantasi och gränslöshet. Jag tycker helt enkelt att barn är fantastiska men jag vill inte bli förälder.

Att ständigt behöva förklara och försvara sitt val är ganska tröttsamt. Senast idag läste jag ett inlägg på Facebook om vilket egoistiskt misstag jag begår. Det är inte alls ovanligt att människor tror att jag är ett offer för omständigheter, att min sambo är den som inte vill ha barn eller att jag inte kan få barn. Vad jag inte förstår då är hur kan ni fråga? Till och med jag som inte önskar barn förstår att det måste vara oerhört smärtsamt att vilja och att inte kunna. Tror ni verkligen att det hjälper att du frågar om det är så.

Jag tänker inte förklara ellet försvara mina skäl. Må vara att ni anser mig vara egoistisk. Men du köper väl inte något som du egentligen inte vill ha bara för att "alla andra" gör det, eller?

Kanske jag inte vet vad äkta kärlek är men jag är tillfreds och nöjd med den jag känner till. Jag känner inget behov att ta hand om en annan människa eller låta vårt liv bli ett annat än det vi drömmer om dör att passa normen.

Jag är lycklig med det liv jag lever, utan barn. Om det gör mig till en egoistisk onormal kvinna så är det du och dina åsikter som reflekteras inte vem jag  faktiskt är. 

Vi har, till skillnad mot många andra kvinnor, friheten att välja hur vi vill leva våra liv. Jag väljer att leva med en man som älskar mig, vår hund och aldrig skulle påstå att han hjälper till när hushållsysslorna ska göras. Hemmet och allt annat i livet är ett gemensamt beslut, så också valet att inte skaffa barn.

Tankar om natten

När mörkret sänker sig över staden och den sakta faller till ro vaknar tankarna som inom mig hunnit bygga bo.
Tankar om gott och ont, sådant som varit och komma ska. När det är tid för vila  kryper dem långsamt fram sveper genom kropp och själ.
Så tacksam för det jag har, den jag faktiskt blivit av det jag genom livet mött. Sorg, saknad och orättvisor kan ältas i oändlighet. Valet är mitt.
I mörkret om natten ser jag tydligare kärlekens oändliga kraft. Den läker och helar. Sorgen blir lättare att bära, saknaden ersätts av vackra minnen. Orättvisor i det förgångna hör dåtiden till och där stannar de. Valet är mitt.
I natten vilar hoppet och drömmarna om morgondagen och framtiden. Jag kan göra dem till verklighet. Valet är mitt.

Min sorg - Ni trampar på min barndom

Många jublar, andra hånar själv känner jag bara sorg. Ingen ilska eller irritation bara sorg. Jag har försökt att förstå och kanske gör jag det egentligen men rädslan och sorgen har för första gången tagit över.

Verkligheten är att Sverigedemokraterna är det tredje största partiet i Sverige. I det land jag föddes i, växte upp i och fostrades till att tänka själv. Hemmet präglades av en öppenhet vad gällde åsiktet förutsatt att de var demokratiska och rättvisa.

Min barndom präglades stark av att växa upp i en by med lika många flyktingarna som invånare. Naturligtvis skedde missförstånd och allt var inte alltid en glittrande värld. Men det arbetades aktivt från alla håll att ta del av olika kulturer och lära sig förstå och respektera varandra. I grunden var vi bara barn och hade samma dröm om framtiden, att få bli vuxna. Sport och lekar på skolgården förenade oss. Några av flyktingarna gifte in sig i familjer och blev högt älskade svärsöner. Min  barndom präglades av trygghet, möten med olika kulturet och språk men framförallt av gemenskap.

Värderingarna jag bar med mig genom livet var att alla människor har ett inneboende värde. Något som gör att vi alla, kanske inte är precis likadana, men vi är värda lika mycket. Därför så ska vi hjälpa behövande så mycket vi kan oavsett om han eller hon  kommer från ett annat land. Där föddes mitt brinnande imtresse för mänskliga rättighetet och dess förverkligade i hela samhället.

Idag när människor skriver att det är deras demokratiska rättighet att rösta på vad och vilka de behagar blir jag ledsen och lite uppgiven. Om demokratin är så viktig varför väljer ni då ett parti som saknar grundläggande fri- och mänskliga rättigheter,  ett parti som saknar grunden för en fungerande demokrati?
Varje röst känns som en stor känga som stampar på min barndom. En känga som sakta smular sönder det jag trodde på och såg som given sanning. Kanske skulle jag bara vakna?

Men oavsett hur stor sorgen känns just nu så kommer jag aldrig sluta att kämpa för det jag tror på. För den ideologi som grundades i min barndom. Jag kommer fortsätta kämpa för allas lika värde och allas rätt att leva ett fullgott liv oavsett var de väljer att leva det.

Så trampa ni, barndomens minnen kan ni aldrig ta ifrån mig och tack vare dem kommer jag kämpa för att jag vet att det finns ett annart alternativ som fungerar.

Jag ska bara sörja färdigt och samla mig sen ska jag kämpa, bemöta alla kommentarer, lyssna, försöka förstå och föreslå andra bättre lösningar än Jimmie Åkessons fascistiska, nationalistiska och odemodemokratiska till synes enkla alternativ.

Lyssna istället för att visa fingret

Första vardagen efter valet och valrörelsen. En valrörelse där mitt flöde på sociala medier och samtal med vänner främst präglats av diskussioner kring rasism och Sverigedemokraterna. Från själva valvakan är det ett minne som ständigt flimrar förbi på näthinnan, Jimmie Åkesson håller sitt "segertal" samtidigt visas det bilder från Vänsterpartiets valvaka, människor står upp och skanderar "inga rasister på våra gator". Det är väl okej men det som stör bilden är att vuxna människor står och visar fingret mot TV-skärmen där talet visas, det känns inte okej.

Sverigedemokraterna är Sveriges tredje största parti och jag anser, som ni nog redan vet, att Sverigedemokraterna är ett i grunden odemokratiskt och rasistiskt parti som inte står för mänskliga fri- och rättigheter.Men vad jag tycker om partiets värdegrunder har just nu väldigt liten betydelse eftersom en stor del av det svenska folket har valt att rösta på dem. Är då alla deras väljare rasister och mot demokrati, det tror jag knappast, eller vill inte tro.  Jag försöker därför förstå och hitta förklaringar till valresultatet bortom rasismen.

Jag tror att bilden av vuxna människor som står och visar Jimmie Åkesson fingret säger mycket om varför så många röstat på Sverigedemokraterna. Dels tror jag att många väljare idag saknar en politisk värdegrund (ska inte gå in på detaljer eller teorier) vilket i korthet innebär att de inte känner sig bundna att rösta på ett socialistiskt eller borgerligt parti. De röstar på dem som i den valrörelsen bäst lyckas med att förmedla ett löfte om en politik som passar behovet hos väljarna för stunden. I förra valet hade Moderaterna och Alliansen lyckats bromsa och hantera den ekonomiska krisen och lovade arbeten, skattesänkningar och välfärd. Människor trodde på det och röstade på dem. I det här valet röstade en stor del av samma personer på Sverigedemokraterna istället. Många av dem, tror jag, känner en oro och rädsla inför framtiden. De upplever att jobben blivit färre, brotten blivit fler, köerna till sjukvården blivit längre, bostadsbristen större, att skolan blivit allt sämre och framförallt att ingen tar deras oro på allvar. Missnöjet med de styrande växer sig allt större och framförallt känner många att ingen lyssnar på dem.

När någonting fungerar dåligt eller inte alls så är en naturlig reaktion att försöka hitta felet och åtgärda det. Allra helst vill vi människor hitta enkla lösningar på problemet, Jimmie Åkesson och hans Sverigedemokrater presenterade en sådan. Han presenterade inte bara en lösning, han fick människor att uppleva att han lyssnade på dem och tog deras oro på allvar. En stor del av väljarna befinner sig rent fysiskt långt ifrån det politikens centrum och upplever nog många gånger att de inte prioriteras eller överhuvudtaget syns och hörs. Det är här alla andra partier verkar ha misslyckats. Istället för att lyssna på människor och ställa sig ödmjuka inför deras oro för framtiden och fråga sig varför de kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna har man gett dem fingret och skanderat rasist. Politikerföraktet växer sig därmed allt större och väljarna distanserar sig allt mer från den politikerelit som finns inom blocken och i politikens centrum.

Jag försöker inte på något vis försvara Sverigedemokraterna eller deras politik, snarare hitta en förklaring på varför så många människor väljer att rösta på dem. För att kunna förändra måste man förstå. För att Sverige återigen ska bli ett land där alla människor är lika värda, där mänskliga rättigheter är viktiga och där alla människor kan känna sig trygga  krävs det en förändring. Istället för ett populistiskt parti behövs demokrati, ekonomisk- och social trygghet och politiker som lyssnar på sina väljare istället för att visa dem fingret.