Idag är det Sveriges nationaldag och min femte nationaldag som svensk. Fastän jag är född i Sverige så blev jag inte svensk medborgare förrän jag var 30 år. Det hade liksom ingen betydelse och var mest en formell sak för mig, ett papper och ett pass.
Allt oftare påminns jag om vilken tur jag har haft. Ingen har någonsin ifrågasatt min rätt att bo och leva i Sverige. Inte heller har de beklagat sig över alla miljoner min vård som hjärtsjukt barn kostade samhället. Inte heller har jag hört att mina föräldrar kom hit och tog någons jobb, ett jobb som tillhörde en riktig svensk.
Min familj likt många andras kom till Sverige för att här fanns det ett "bättre" liv, eller ja, det fanns jobb. Det var inte självklart att packa ihop hemmet och flytta 200 mil upp till "vildmarken" i nordligaste Norrland. Inte alls självklart att lämna vänner och familj bara för ett jobb. Men med ett litet barn hemma och en pappa som var borta i flera månader var ohållbart i längden så en flytt blev det. Några år senare föddes jag, i ett annat land än det som mina föräldrar och bror fötts i. Men ingen ifrågasatte det, inte heller bad de oss åka tillbaka till där vl kom ifrån när det var ett faktum att jag skulle behöva vård och en mycket kostsam operation.
Jag har alltid varit välkommen, aldrig ifrågasatt. Invandring diskuteras ofta i alla möjliga sammanhang vilket är bra. Det är bara det att med invandring och andra generationens invandrare så menar man inte såna som jag. Nejdå inte alls, jag ser ju svensk ut, har ungefär samma traditioner och pratar perfekt svenska. "Herregud du ÄR ju kristen" (vilket jag inte är) eller "äsch du är ju dansk det räknas inte". Om ni visste hur ofta jag hört de kommentarerna. Ja jag är tacksam för att jag passar in i normen. För att ingen ifrågasatt min självklara rättighet att leva i Sverige, jag är trots allt född här.
Samtidigt är jag förbannad och arg. Tänk om mina föräldrar istället kommit från ett helt annat land men med samma avsikter och behov. Då hade min hudfärg, hårfärg och religion inte passat in i vad som anses vara svenskt. Då hade jag, fastän jag är född här, blivit ifrågasatt, rasifierad och troligtvis inte alls varit lika välkommen. Då hade människor undrat hur min sambo kunde valt en sån där invandrare när det finns svenska kvinnor. Fastän jag hade varit född och uppvuxen här hade jag inte ansetts varit riktigt svensk eller ens lika svensk som en sån invandrare som jag.