Det här var tänkt som ett inlägg på Facebook men tankarna var många så det hamnade här istället.
Ni har säkert alla sett videon på pojken i Malmö som grips av väktare efter att han och några andra plankat och varit oregerliga på ett tåg. Om ni missat den så finns den säkerligen i ert flöde på Facebook eller i de flesta tidningar.
Jag såg den igår och sedan dess har tankarna snurrat. Den lämnade en minst sagt besk eftersmak. En väktare sitter på en pojke som skriker förtvivlat och gör motstånd. Vakten håller sin handskbeklädda hand över pojkens ansikte/näsa mun. Sedan dunkas pojkens huvud i marken två gånger, om det är vakten som orsakar det eller pojken själv är svårt att avgöra. Men den sista gången ser det för mig ut som om det orsakats av vakten.
Jag var inte där, inte heller vet jag vad som hände innan eller hur det är att jobba som väktare. Men tanken som inte kan lämna mig är att det är ett barn, ett nioårigt barn.
Enligt uppgifter har pojken rymt från ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Naturligtvis finns inga ursäkter för att någon spottar, biter eller beter sig illa men det är ett barn. En pojke som troligtvis upplevt krig och död. För vilket barn som helst måste det vara ett oerhört trauma att skickas iväg många mil från sitt hem och familj till ett land där man inte ens förstår språket. För den här pojken betyder kanske män i uniform livsfara, vad vet vi om hans upplevelser och erfarenheter. Jag är iallafall säker på att han numer aldrig kommer respektera eller känna trygghet när han möter en person i uniform.
Jag vet ingenting om att jobba som väktare, jag vet ingenting om vilka hot de möter dagligen. Inte heller vet jag något om deras utbildning eller annat. Jag kan förstå att situationen är oerhört stressande särskilt då många människor runt omkring ser på. Jag antar att deras högsta prioritering är att pojken inte ska skada någon eller sig sig själv, ändå hör jag orden inom mig det är ett barn.
Jag vet som sagt inget om väktarlivet men har jobbat många år inom vården och kan därför inte låta bli att göra vissa jämförelser. Under mina år inom vården har jag blivit slagen, biten, riven, spottad på, hotad med både kniv och gaffel. Avvärjt slagsmål, överfall och självmord. Jag skulle vilja påstå att jag vet en del om att jobba i situationer där hot och våld är vardag.
Hur tror ni rubrikerna hade sett ut om anhöriga kommit in på boendet och personalen suttit ovanpå deras mormor med en stor svart handske tryckt över ansiktet samtidigt som mormor skriker förtvivlat och kämpar för att komma loss? Personalens ursäkt hade varit att hon spottade på de andra vid matbordet, bet en personal som sa till henne och försökte sedan rymma från boendet men blev stoppad av den person som nu sitter ovanpå henne och gör inget för att hindra hennes huvud från att dunkas i marken. Hur tror ni rubrikerna hade sett ut? Hur hade du reagerat?
Ja, mormor kanske är dement och ska bemötas med respekt och värdighet. Även om hon biter, river, spottar och kallar mig horunge när jag försöker hjälpa henne så ska hon bemötas med respekt och helst ett leende. Mormor kan inte hjälpa att hon är sjuk, hon var en gång en snäll och söt liten tant. En god människa som hjälpte alla andra. Vi inom vården förstår att mormor inte alltid varit så här, vi förstår att även om hon faktiskt hade varit så alltid så har vi ingen rätt att behandla henne illa. Hon ska få samma omsorg och bemötas med samma leende och värme som alla andra vi vårdar.
Det som jag undrar är såg väktaren verkligen inte pojken där bakom skriken, spottet och flyktförsöken. Den värnlösa som beter sig väldigt väldigt illa men trots det bara ett barn.