En sån som tycker

Jag är en sådan där person som har en massa åsikter om saker och ting. Inför valet av ämne till C-uppsatsen var jag väldigt klar över att jag inte skulle kunna skriva om varken dödsstraff eller könsstympning. Jag visste att det för mig var omöjligt att hålla mig till någon form av neutralitet då det gällde urvalet källor och annat skoj som man gör i den akademiska världen.

Istället valde jag ett ämne som verkligen intresserar mig, nämligen samer och bruksrätten av mark. Uppvuxen i Norrland så är jag präglad och påverkad av många åsikter i frågan om rättvisa och markanvändning.  Jag vill ändå tro att ha flyttat och att aldrig själv tillhört varken gruppen samer eller markägare har gett mig perspektiv som inte är präglade av någon form av egenintresse.
Men desto djupare jag sätter mig in i historien och de olika intressekonflikterna desto svårare blir det att diskutera rättviseperspektivet. Jag hamnar i någon form av mjäkigt limbo där jag splittras totalt av olika känslor inför vad som är rättvist och för vem. Resultatet blir något tramsigt, blekt liberalistskit som skrivits hundratals gånger i mina försök att vara neutral. 

En bra uppsats är oftast en väldigt tråkig uppsats med dammiga teorier och långa metodkapitel. Det är så den akademiska världen fungerar. Samtidigt som jag naturligtvis vill få ett bra betyg och göra en akademiskt bra uppsats, så är den här uppsatsen grunden för det jag ska göra sen. Om allt bara ska vara dammigt grått och trist så kommer jag tröttna innan den ens är klar och det är inte särskilt lovande för framtiden.

Min handledare sa det som jag behövde höra, bli kaxigare! Ska jag vara sann mot mig själv och skriva något som speglar mig och den jag är och vill vara så måste jag våga använda mig av vägar, teorier och ställningstaganden som andra inte vill eller vågar ta. Varför? Jo för att om jag ska göra ett bra arbete måste jag göra det på mitt sätt med mina idéer så som jag alltid gjort. Att "sanningen" är en annan för andra spelar inte så stor roll, det här är min sanning och min tolkning (med hjälp av en massa mindre dammiga teoretiker) av de fakta som finns.

Så nu blir det mindre spret och mer konkret. Mer kaxighet och mindre neutralitet och framförallt mindre damm!

Tack för att ni hjälper mig att hitta...

Det har, som många vet,  hänt många och tråkiga saker i mitt liv de senaste åren. Många som jag älskat väldigt mycket har dött, många nära och kära kämpar mot sjukdomar, tiden och allt däremellan. 

Själv har jag varit sjuk, blivit opererad två gånger, och sviterna finns där än, huvudvärk, krånglande ögon och trötthet. Sjukdomen är kronisk men vi lär oss att leva ihop. Den är ganska kompromisslös men om  jag gör vad jag ska så håller den sig någorlunda på mattan.

En konsekvens av allt är att jag inte längre kan lägga huvudet på kudden och somna. Ibland går det bra men ibland är det helt omöjligt. Tack o lov finns det hjälp. Jag har en underbar psykiatriker som förstår att det inte går att leva ett normalt liv utan sömn. I perioder är det bra men så snart livet blir extra stressigt så behöver jag lite hjälp med medicinering för att vända dygnet rätt och så.

Jag var på besök hos henne för en vecka sen och pratade lite om allt som hänt och händer. Hon tittar på mig och undrar om jag är säker på att jag mår ok.

Ja det gör jag, livet är sådant, ibland gråter jag för att rensa ur kroppen sen ser jag allt det fina jag faktiskt har.  Hur stolt och glad jag är över de beslut jag vågat ta för min egen skull. Beslut som att sluta läkarstudierna och välja mänskliga rättigheter istället. Något jag brinner för och  vill jobba med (även om jag gnäller en hel del undervägs).

Hon frågade hur jag hittade styrkan att orka ta sådana beslut och att må bra trots all sorg och sjukdom. Det enklaste svaret hade kanske varit att jag inte har något val, livet går vidare vare sig jag vill eller inte.

Men djupt där inne i mig visste jag att det inte var det rätta sanningsenliga svaret. Att jag orkar är mångas förtjänst. Dels alla mina vänner som jag vet finns där om jag behöver prata, skratta eller gråta. De accepterar mig för den jag är, inte för någon de tycker att jag borde vara. Å jag tycker om dem oändligt mycket.

En annan stor bidragande orsak är att jag är älskad precis så som jag är. Anders, min fina sambo, låter mig aldrig tvivla på att det är mig han älskar oavsett vad jag väljer att gå för väg. Det är inte prestationerna som gör mig till den han älskar, det är jag, det där obeskrivliga som bara finns och känns. Jag älskar honom på precis samma vis så jag kan förstå även om det är svårt att förklara.

Mina föräldrar stöttar mig i allt jag väljer, även om de nog fått några extra gråa hår på vägen så älskar de mig obetingat och jag dem.

Den viktigaste komponenten i hela den här långa utdragna texten om hur fantastisk jag är (förstår att det är lite drygt att läsa) är att jag känner mig värd deras kärlek.

Jag har äntligen efter att kämpat i många år hittat ett lugn och en plats inom mig där det är ok att vara jag. Det är ok att värdesätta andras kärlek och tro på den. Jag behöver inte prestera en massa saker för att känna mig värd den, det räcker med att vara jag.

Det här har lett till att jag accepterat mig själv med alla skavanker och märkliga idéer.  Jag är den enda jag kan vara och bli. Därför försöker jag vara mitt bästa jag och för att klara det måste jag vara sann mot mig själv och fatta beslut som jag mår bra utav.

Jag är mer medveten nu än någonsin tidigare att alla de där människorna som är så viktiga kan en dag vara borta. Därför skapar vi minnen nu, delar skratt och tårar och försöker minnas att visa uppskattning varje dag. För skulle det värsta hända har vi levt så gott vi kunnat. Och jag lovar att även om dem inte finna här längre så lever deras kärlek kvar.

Så, jag är stark för att jag, liksom alla andra förtjänar att leva det liv vi väljer. Ibland rasar världen omkring oss men med hjälp av vänner, familj och den inre tron på att kärleken lever vidare så finns styrkan där att göra det.

Så om jag en dag skulle glömma att tacka för allt ni är för mig så säger jag  det här.

Tack för att ni hjälper mig när jag går vilse att hitta rätt väg igen! ♡

Jag hör historiens vingslag

Många vill vara starka både fysiskt och psykiskt, helst ska en vacker yta kombineras med en skarp hjärna och ett brinnande intellekt. Inga svagheter, inga skavanker och inga skelett i garderoben.

Om du inte är fysiskt "perfekt" ska du helst visa att din vardag inte utgör någta problem, att du kan bestiga berg eller springa ett maraton trots dina funktionshinder då är du värd att beundra. Visst är du det men alla de där andra människorna då som överlever och lever fastän de behöver hjälp dagligen med att klara sig är de inte värda någonting?  Ska vi lite lättsamt rycka på axlarna och säga att det är klart de ska få hjälp vi är ju humana och

I ett samhälle där eliten och dess prestationer är vad som räknas och syns glöms det så lätt att den riktigt starka människan är han eller hon som trots smärtor, sorg och svårigheter vågar och vill hjälpa någon annan. Ibland kan hjälpen vara ett leende, ett uppmumtrande ord eller att bara lyssna på vad någon har att säga.

I en värld där vi mäter människors värde efter framgång och prestation väcks historiska vingslag till liv. Övermänniskan med det rätta utseendet, den rätta hjärnkapaciteten är den som räknas. Alla andra är ett besvär som bör tas om hand på bästa sätt, ett problem, inte människor som du och jag.

Alla de där som presterar lika bra eller kanske bättre än vi men inte passar in i vår modell för det vackra, rätta och riktiga dem skyller vi våra eventuella tillkortakommanden på. Det är deras fel att det inte går bättre för oss, de minskar våra chanser att bli bäst så dem måste vi göra något åt. Det är ju ändå vårat land, våra förfäders blod och svett som byggt det vi har. Att de andras funnits här i nästan lika många generationer spelar ingen roll för i slutändan är det alltid vi som har rätt.
Så tänker eliten och övermänniskan.

Vi borde vara bättre på att minnas historiens ondska, inte bara vad den ledde till i form av krig och folkmord utan även vad som föregick de här hemska handlingarna. Hur retoriken lät, hur samhället delades i vi och dem, hur de som inte riktigt passade in i mallen förpassades till att vara något som borde tas om hand. Klimatet i samhället blev hårdare och våldet blev vanligare.  Demokratin och mötesfriheten begränsades, demostrationer var inte längre säkra att deltaga i och en man talade högt och tydligt om för alla att han minsann hade lösningen.

Visst hade han en lösning som kostade miljontals människor livet. Jag säger inte att vi är där men jag hör tydligt historiens vingslag i luften och bävar för att demokratin och rättvisan ännu en gång är hotad.