Här eller där

Augusti började inte helt som det var tänkt. Istället för att samla ihop alla lösa trådar på jobbet innan semestern ligger jag här hemma och lyssnar på den eländiga lövblåsen. Det är inget allvarligt som hänt bara en onödig förkylning med feber och halsont.

Att ligga i sängen med feber ger mig alltid lite ångest. Jag påminns om alla de där  månaderna när jag inte kunde stiga upp ur sängen både innan operationen av huvuset och efter. Så oändligt mycket har hänt sedan  dess och mitt liv är ett annat och så mycket bättre än jag trodde var möjligt. Jag klarade av skolan, jag jobbar heltid med ett jobb som jag älskar även om det ibland är dränerande och tungt. Men för det allra mesta så är det roligt och oerhört givande, jag lär mig fortfarande något nytt varje dag. Både i kunskapsväg men också om människor och om mig själv.

Även om jag just nu känner mig eländig så känner jag mig starkare och hoppfullare än någonsin förut. De senaste åren har varit kantade av många svårigheter men död och sjukdom. Många vi älskar är inte här hos oss längre. Samtidigt så mitt i allt det där svåra så är det inte tårarna och sorgen jag minns. Det är kärleken, kramarna, familj, vänner och andra som funnits där. Bröllop, barn som kommit till världen och en ny hund i familjen. Resor, utflykter och äventyr. Åren har varit kantade av sorg men glädjen har alltid varit det som fått ta störst plats. Livet är sällan rättvist men jag har någonstans på vägen lärt mig att acceptera det. Att inse att trots att det ibland känns tufft så är jag priviligierad och visst har jag rätt att sörja men jag har verkligen ingen som helst rätt att gnälla.

Ändå tänker jag avsluta med att gnälla liiite för när man är sjuk då får man lyxa till det och äta lite skräp. Men icke för jag har så ont i halsen att jag knappt kan svälj mitt eget saliv. Utöver det så är det faktiskt äntligen sommar ute och här ligger jag.... 🤣

En invandrare som jag

Idag är det Sveriges nationaldag och min femte nationaldag som svensk. Fastän jag är född i Sverige så blev jag inte svensk medborgare förrän jag var 30 år. Det hade liksom ingen betydelse och var mest en formell sak för mig, ett papper och ett pass.

Allt oftare påminns jag om vilken tur jag har haft. Ingen har någonsin ifrågasatt min rätt att bo och leva i Sverige. Inte heller har de beklagat sig över alla miljoner min vård som hjärtsjukt barn kostade samhället. Inte heller har jag hört att mina föräldrar kom hit och tog någons jobb, ett jobb som tillhörde en riktig svensk.

Min familj likt många andras kom till Sverige för att här fanns det ett "bättre" liv, eller ja, det fanns jobb. Det var inte självklart att packa ihop hemmet och flytta 200 mil upp till "vildmarken" i nordligaste Norrland. Inte alls självklart att lämna vänner och familj bara för ett jobb. Men med ett litet barn hemma och en pappa som var borta i flera månader var ohållbart i längden så en flytt blev det. Några år senare föddes jag, i ett annat land än det som mina föräldrar och bror fötts i. Men ingen ifrågasatte det, inte heller bad de oss åka tillbaka till där vl kom ifrån när det var ett faktum att jag skulle behöva vård och en mycket kostsam operation.

Jag har alltid varit välkommen, aldrig ifrågasatt. Invandring diskuteras ofta i alla möjliga sammanhang vilket är bra. Det är bara det att med invandring och andra generationens invandrare så menar man inte såna som jag. Nejdå inte alls, jag ser ju svensk ut, har ungefär samma traditioner och pratar perfekt svenska. "Herregud du ÄR ju kristen" (vilket jag inte är) eller "äsch du är ju dansk det räknas inte". Om ni visste hur ofta jag hört de kommentarerna. Ja jag är tacksam för att jag passar in i normen. För att ingen ifrågasatt min självklara rättighet att leva i Sverige, jag är trots allt född här.

Samtidigt är jag förbannad och arg. Tänk om mina föräldrar istället kommit från ett helt annat land men med samma avsikter och behov. Då hade min hudfärg, hårfärg och religion inte passat in i vad som anses vara svenskt. Då hade jag, fastän jag är född här, blivit ifrågasatt, rasifierad och troligtvis inte alls varit lika välkommen. Då hade människor undrat hur min sambo kunde valt en sån där invandrare när det finns svenska kvinnor. Fastän jag hade varit född och uppvuxen här hade jag inte ansetts varit riktigt svensk eller ens lika svensk som en sån invandrare som jag.

Bara ett barn

Det här var tänkt som ett inlägg på Facebook men tankarna var många så det hamnade här istället.

Ni har säkert alla sett videon på pojken i Malmö som grips av väktare efter att han och några andra plankat och varit oregerliga på ett tåg. Om ni missat den så finns den säkerligen i ert flöde på Facebook eller i de flesta tidningar.

Jag såg den igår och sedan dess har tankarna snurrat. Den lämnade en minst sagt besk eftersmak. En väktare sitter på en pojke som skriker förtvivlat och gör motstånd. Vakten håller sin handskbeklädda hand över pojkens ansikte/näsa mun. Sedan dunkas pojkens huvud i marken två gånger, om det är vakten som orsakar det eller pojken själv är svårt att avgöra. Men den sista gången ser det för mig ut som om det orsakats av vakten.

Jag var inte där, inte heller vet jag vad som hände innan eller hur det är att jobba som väktare. Men tanken som inte kan lämna mig är att det är ett barn, ett nioårigt barn.

Enligt uppgifter har pojken rymt från ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Naturligtvis finns inga ursäkter för att någon spottar, biter eller beter sig illa men det är ett barn. En pojke som troligtvis upplevt krig och död. För vilket barn som helst måste det vara ett oerhört trauma att skickas iväg många mil från sitt hem och familj till ett land där man inte ens förstår språket. För den här pojken betyder kanske män i uniform livsfara, vad vet vi om hans upplevelser och erfarenheter. Jag är iallafall säker på att han numer aldrig kommer respektera eller känna trygghet när han möter en person i uniform.

Jag vet ingenting om att jobba som väktare, jag vet ingenting om vilka hot de möter dagligen. Inte heller vet jag något om deras utbildning eller annat. Jag kan förstå att situationen är oerhört stressande särskilt då många människor runt omkring ser på. Jag antar att deras högsta prioritering är att pojken inte ska skada någon eller sig sig själv, ändå hör jag orden inom mig det är ett barn.

Jag vet som sagt inget om väktarlivet men har jobbat många år inom vården och kan därför inte låta bli att göra vissa jämförelser. Under mina år inom vården har jag blivit slagen, biten, riven, spottad på, hotad med både kniv och gaffel. Avvärjt slagsmål, överfall och självmord. Jag skulle vilja påstå att jag vet en del om att jobba i situationer där hot och våld är vardag.

Hur tror ni rubrikerna hade sett ut om anhöriga kommit in på boendet och personalen suttit ovanpå deras mormor med en stor svart handske tryckt över ansiktet samtidigt som mormor skriker förtvivlat och kämpar för att komma loss? Personalens ursäkt hade varit att hon spottade på de andra vid matbordet, bet en personal som sa till henne och försökte sedan rymma från boendet men blev stoppad av den person som nu sitter ovanpå henne och gör inget för att hindra hennes huvud från att dunkas i marken. Hur tror ni rubrikerna hade sett ut? Hur hade du reagerat?

Ja, mormor kanske är dement och ska bemötas med respekt och värdighet. Även om hon biter, river, spottar och kallar mig horunge när jag försöker hjälpa henne så ska hon bemötas med respekt och helst ett leende. Mormor kan inte hjälpa att hon är sjuk, hon var en gång en snäll och söt liten tant. En god människa som hjälpte alla andra. Vi inom vården förstår att mormor inte alltid varit så här, vi förstår att även om hon faktiskt hade varit så alltid så har vi ingen rätt att behandla henne illa. Hon ska få samma omsorg och bemötas med samma leende och värme som alla andra vi vårdar.

Det som jag undrar är såg väktaren verkligen inte pojken där bakom skriken, spottet och flyktförsöken. Den värnlösa  som beter sig väldigt väldigt illa men trots det bara ett barn.

Att kravla sig ur ett mörkt hål och in i en hård men ändå kärleksfull verklighet

Det kan låta lite underligt men samtidigt som jag avskyr att känna att livet är planerat och inrutat i detalj så hatar jag förändringar.

Jag antar att det handlar om kontroll, jag vill känna att jag kontrollerar min egen tid, mina egna val, ja mitt egna liv. Men livet fungerar inte så, vardagen är fylld av en massa saker som måste göras. Saker som jag visserligen i mångt och mycket själv valt att ska vara en del av mitt liv. Ändå kan dem ibland kännas oändligt tråkiga eller betungande. Vissa saker har jag inte precis valt men vill jag kunna andas i mitt hem måste det dammsugas ibland, kläder måste tvättas,för det är alldeles för kallt ute att gå utan och människor skulle få ångestattacker om jag gick runt naken. Mat måste handlas och lagas, även om några dagars svält nog inte hade skadat. För att kunna laga mat nästa dag måste det diskas, vilket iofs min sambo alltid gör, men jag tror ni fattar poängen.

Allt det där är sådant som alla människor på ett eller annat sätt måste fixa, vissa har kanske hemhjälp/städhjälp/kock men då ska väl dem skötas och organiseras på ett eller annat vis. Jag har hursomhelst inte den ekonomiska möjligheten så funderar inte så mycket på hur det skulle gå till. 

Sen är det dem där förändringarna, mitt liv har varit fyllt av dem. Mänfa människor som jag tog förgivet att alltid skulle finnas här finns inte längre. Andra som jag alltid sett som starka och livskraftiga är plötsligt väldigt gamla och sjuka. Rädslan för att dem inte heller kommer vara här så länge till är på sätt och vis förlamande. Jag försöker att inte grubbla att njuta av tiden nu men jag vet att det inte är upp till mig, jag kan inte kontrollera livet eller döden. 

Att leva livet med en gnagande oro, en rädsla för att förlora någon kär tär på krafterna. Det som tidigare var lekande lätt som en hög med tvätt kan lätt förvandlas till ett helt berg som känns omöjligt att besegra.

Tröttheten blir en ständig följeslagare och med den tappar man orken för att göra allt det där roliga och spontana som är så viktigt när man, som jag, avskyr rutiner och inrutade liv. Jag har haft en depression tidigare och är medveten om att jag balanserar på en tunn linje mellan trötthet och att faktiskt trilla dit ner i det där djupa hålet igen.

Länge skämdes jag för att tala om depressionen och än kan det kännas lite obekvämt. Men jag i ser att kroppen och knoppen helt enkelt sa stopp. Nu räcker det med att vara ett offer, ta tag i det som är svårt och försök istället göra något åt det. Sabberligen förändrade jag mitt liv. Calde bort medicinstudier, slutade på jobbet och började plugga ett helt annat väldigt osäkert ämne (gällande jobb iaf.) men jag gjordr det jag drömt om så himla länge.  När jag satt där nere på botten av det mörkaste mörka skickade jag spontant in en ansökning till högskolan. När jag blev antagen kände jag den första riktigt genuina glädjen för min egen skull på väldigt länge och därifrån var valet inte så svårt. Jag hade tidigare lyckats kravla mig upp en ganska bra bit ur det där hålet men det här kastade mig upp och ut i en ny spännande värld. 

Några månader in i mitt nya roliga liv började saker förändras. Mina ögon kunde i te riktigt se och det visade sig vara ganska allvarligt. Operationer och annat behövdes men synen räddades även om jag får leva med att ganska ofta ha huvudvärk. Tröttheten är tydligen också en följeslagare som hör ihop med IIH som var det jag fått.

En termin fixade jag själv hemifrån sängen, vilket jag faktiskt inte riktigt förstår hur det gick till. Men en sjukdom är just bara det, den ska varken få hindra eller definiera mig som person.

Det följande året var kantad av många nära och kära som dog. Återigen påmindes jag om hur lite kontroll en människa egentligen har över sitt liv. Jag tror att när så många svåra saker händer under kort tid så förändras man som människa. Hur skulle annat ems vara möjligt?

Jag har förändrats väldigt mycket, några skulle kanske påstå till det sämre. Jag är inte lika lättsam, spontan och rolig längre. Jag tar mig själv och andra människor på stort allvar, kanske för stort. Jag önskar att jag kunde vara lite mer lättsam och inte tänka så mycket. Men sån är inte jag.

Trots att mycket kan låta som orättvisor och gnäll så är det inte så. Jag är oändligt tacksam för att jag fått träffa och lära känna så många människor som betyder så mycket för mig. Att mista dem är svårt men jag är oerhört tacksam för alla de där fina minnena. Det är just dem som gör att jag vill orka mer och vill kunna  kontrollera min egen tid. Jag vill hinna och orka träffa vänner och familj, göra saker, resa, uppleva och njuta av vardagen. För den dagen någon av oss inte finns här längre är dem fibn minnena som en väv av de vackraste band mellan nu och då, mellan oss och dem.

Jag vägrat att bli bitter, jag accepterar att livet är så här. I land är det väldigt svårt andra gånger lekande lätt. Jag ger mig själv utrymme till att vara trött. Försöker göra rätt prioringar genom att välja så lite drama som möjligt. Dem vänner som är nära är jag säker på att de förstår att jag säklan orkar mer än att andas.

Jag hoppas också innerligt att dem vet hur alldeles otroligt speciella dem är och hur tacksam jag är för att dem är precis så som dem är. Jag tror att dem vet att jag alltid är villig att låna ut en hjälpand hand, ett lyssnande öra eller en lång tyst kram. För hur trött jag än är så finns det alltid lite extra ork för att hjälpa, lyssna eller kramas. Alltid!