Årets första inlägg kanske borde vara en sammanfattning av året som gick. Jag har börjat på det inlägget så många gånger men kommer ingenstans. Allt blir antingen mörkt, trist och tråkigt eller helt fantastiskt roligt, glatt och rosenrött. Båda blir späckade med floskler om hur otroligt viktigt och lärorikt året har varit, hur jag vuxit som människa och bla bla bla. Visst är det så men ändå känns det som att det inte blir en sann spegling av verkligheten, jag är fortfarande bara jag och hade jag fått välja hade jag gärna sluppit att börja året med att ligga i min säng i fyra månader men nu var det så, jag överlevde och minns egentligen inte särskilt mycket.
Det är det som är problemet med att göra en sann spegling av året som gick, för sanningen är att jag inte minns särskilt mycket av årets första fyra månader. Sanningen är också den att jag helst inte vill minnas, för det var inte några roliga månader. Det tydligaste minnet jag har är från uppvaket när jag såg klockan på väggen några meter bort, jag kunde se!! Där och då visste jag att operationen lyckats och att jag skulle slippa att bli blind. En lång tids rehabilitering och ännu en operation krävdes för att jag skulle komma upp ur sängen men jag kom upp.
När jag äntligen kommit upp ur sängen förlorade jag min bästa älskade Olga. Sorgen, smärtan och saknaden saknar ännu ord.
Fastän det kännts som om livet stått still har det ändå susat iväg och sommaren var plötsligt här. Den fylldes av fina minnen av resor, vänner och familj. En sommarkurs om rasismens historia hann jag också med.
Plötsligt var hösten här. Huvudet och jag hade inte riktigt landat i allt det nya ännu, men jag var på betydligt fler än de två föreläsningarna jag klarade av under våren. Det var en intensiv höst med mycket plugg och den berömda B-uppsatsen. Ändå känns det som att under årets sista två-tre månader har jag orkat mer. Jag har orkat vara ute, träffa folk, vågat att bara vara och njuta av livet.
Vad har jag då lärt mig? Vilka kloka visdomsord har jag att dela med er? Varför skriver jag egentligen allt det här? Det är bra frågor men faktum är att jag inte har några enkla svar. Min verklighet är kanske inte din. Det som är sant och rätt för mig kanske är helt fel för dig.
Jag har inte lärt mig något nytt eller något revolutionerande. Det viktigaste jag lärt mig är att ensam inte alltid är stark. Att våga be om hjälp och att kunna ta emot hjälp är en styrka, inte en svaghet. Å framförallt har jag lärt mig att allt faktiskt inte går över!