Rädslan och dess följeslagare

Tankarna kommer om natten
En av deras följeslagare är oro
En annan är rädslan
En tredje är maktlöshet

Oro för vad som kommer att ske
Rädslan för att du inte ska överleva
Maktlösheten att inget kunna göra

De kommer tilsammans med
En tro på att det blir bra
En önskan om att du ska få vara kvar
Ett hopp om att du ska få må bra

Tror på att du får stanna en liten stund till i livet hos oss
Önskar så att den ska vara glad och utan smärtor
Hoppas så att du ska få vara som du engång var

Oron smärtar fysiskt men tron lindrar min smärta
Rädslan förmörkar världen men önskans viskningar för mig rätt
Maktlösheten gör det svårt att andas men hoppet fyller mina lungor med luft igen.

Älskade pappa kämpa lite till ♡

Optimismen är skadad

Det verkar som att jag är född med en viss optimism.  Ingen trodde jag skulle överleva men gjorde det ändå. Jag mer än överlevde,  mitt hjärtfel blev aldrig något direkt handikap. Jag kunde följa med på det mesta,  leka,  hoppa,  och ha roligt som alla andra. Jag trodde på mig och tänkte minsann inte dö.

Kanske var det också ett strå av envishet, ett "jäklar anamma", en vägran att ge upp. Livsglädje är nog grunden till optimism. Min livsglädje grundar sig på en aldrig sinande nyfikenhet om allt i livet.

Nu när jag blivit äldre finns nyfikenheten kvar men optimismen är det lite si så där med. Tidigare trodde jag på människor och deras förmåga att förändra och förbättra världen vi lever i. Jag var naiv och glömde bort egoismen. Människor vill skapa gott men bara åt sig själva.

Det finns många människor i världen som kämpar och gör allt vad de kan för att skapa en bättre värld för alla. Det är i teorin möjligt men jag tvivlar ändå. Den girighet som drivs fram av människors rädsla för att inte ha tillräckligt föder ondska. Istället för att dela resurserna rättvist samlar alla på sig så mycket pengar, status och annat för att mätta sitt ego.

I en värld där vi inte är någon utan prylar och status, har min optimism blivit allt mindre. För varje ord om hat som jag läser och för varje oförstående kommentar om varför det är kränkande att bli kallad racifierande namn blir jag tröttare och tröttare.

Finns det något sätt att få människor att förstå? Finns det något sätt att fram till dem nå? De behöver inte tycka precis som jag bara lyssna och reflektera. Jag är oändligt trött på att försöka förklara för människor som inte lyssnar. Trött på att diskutera med människor som inte reflekterar över dem argument jag presenterar.

Jag tror inte längre på människans vilja men förmågan finns där. Fastän optimismen saknas vägrar jag ge upp. På något sätt ska människor förstå att människor, djur och natur är det vi behöver för ett gott mänskligt liv- inte prylar.

Jobba på cirkus, kan det vara lösningen?

Det ska erkännas att jag är ett kontrollfreak samtidigt som jag gärna skjuter på tråkiga saker. Ofta försöker jag göra skolarbetet i god tid ändå sitter jag alltid där i sista minuten och sliter mitt hår.

Just nu känner jag att en dag fattas, jag är liksom en hel dag efter med allt.  Samtidigt är jag så oändligt trött (haft lite krux med infektion i kroppen och trycket d.v.s. min iih krånglar nog lite). Men någonstans ska jag hitta den där dagen,  läsa ikapp, städa ikapp och allt annat som bör göras.

Kanske måste jag lära mig att släppa lite på kontrollen, allt behöver inte vara perfekt, eller ja, precis som jag vill ha det. När man funderar på om det inte kunde vara roligt att bo på cirkus ett år så är det nog dags.

Det är bara så frustrerande när orken inte riktigt räcker till det jag vill. Men det kommer väl. En dag hittar väl också jag balansen mellan tillräckligt bra och precis som jag vill. 

Missförstå mig inte nu jag inser hur priviliegad jag är som får chansen att plugga, som har ett bra hem, världens finaste sambo och min allra böstaste Wille. Vänner som bryr sig och förstår när jag är tråkig och hellre vill sova än umgås. Familj som ställer upp på alla sätt de bara kan. Jag har det bra och är evinnerligt tacksam. 

Gnället handlar bara om mig själv och den där frustrationen över att vissa dagar går åt till att ha huvudvärk.  Dagar som gör att allt hamnar snett och mitt kontrollbehov och behov av perfektion och prestation blir ännu större. 

Så vad tror ni, jobba ett år på cirkus kanske vore nåt?

Det enkla vackra

Enkelhet är för mig vackert. Jag gillar när det är lite strikt och stelt. Jag föredrar att läsa en bok utan allt för många kryptiska paraleller eller oförståeliga ord. Vackra beskrivningar har visserligen sin charm men det finns gränser för hur länge någon orkar läsa om trädets gröna grenar som sträckte sig likt bla bla någon grekisk gud bla bla bla.

Den akademiska världen kan tänkas passa mig och min brist på passion för ett färgrikt språk. Akademiska texter är ju minst sagt många gånger så torra att de dammar. Men faktum är att inga gillar att späcka sina texter med så många ord som ingen människa vet vad de betyder, som just akademiker. Jag antar att det är för att låta intelligent.

Det är enkelt att se när jag inte riktigt vet vad jag pratar om, då blir språket högtravande och fyllt med ord som jag aldrig använder annars. Naturligtvus måste språket i en akademisk text hålla en viss standard men den kan ändå vara enkel, tydlig och lättförståelig. Tanken med en alademisk text är att förklara hur något är enligt mig med hjälp av data och teorier. Texten är mitt medel för att på ett tydligt och enkelt sätt förklara och bevisa för världen att jag har/mina tankar är rätt.

Jag tror att även politiker skulle vinna på att tala klarspråk. Istället för att dansa runt med en massa floskler säg vad ni vill. Låt budskapet bli tydligt, har ni inget svar så säg att ni inte vet. Plötsligt kanske politikerföraktet minskar och människor börjar tro på att ni faktiskt jobbar för att representera era väljare. Våga vara enkel och ärlig.

En annan sak politiker och akademiker behöver är att i större utsräckning ta del av det verkliga livet. Ta del av det dem med teorier eller siffror försöker beskriva. Se människorna bakom statistiken och konsekvenserna av fattade eller föreslagna beslut och idéer.  Det är så lätt att vid ett skrivbord utiftån en massa teorier tro att något är på ett visst vis, men finns verkligen den som blir påverkad av förändringen eller beslutet med i underlaget för teorin?

Jaja nu blev det en massa onödigt babbel. Vad jag ville säga var att vi behöver mer enkelhet och klarspåk.

Åka till Liberia

Varje dag ser vi bilder på människor som lider, kistor som bärs och flrtvivlade hjälparbetare. Jag skulle så innerligt vilja åka ner och hjälpa.  Försöka bidra till att få ett slut den hemska ebolaepedemin.

När jag sa det till A såg han lite smått streddad ut, minst sagt. Han vet hur jag kan vara när jag får en idé. Mamma blev ganska förtvivlad och lite rädd för hon vet också hur jag är.

Men hur mycket jag än vill så kommer det inte hända. Jag har nog tillräckligt med medicinsk kompetens och även annan kompetens i form av magistern i mänskliga rättigheter. Det som sätter stopp är mitt medfödda hjärtfel, visserligen oprerarad men fortfarande ett tydligt blåsljud. Sen är det huvudet, slangar o grejer i hjärnan är nog inte den bästa förutsättningen för att klara de krav som ställs på hälsokontrollerna. Att jag sedan har kasst immunsystem höjer väl inte heller oddsen.

Så hur frustrerande det än är så inser även jag att det skulle vara förenat med mer risker än nytta, att skicka en sån som jag. Däremot skulle jag vilja uppmuntra alla ni som kan åka och hjälpa att göra det. Just nu är det inte något direkt hot mot oss men om vi inte gör något kommer det bli det. Å även om det inte skulle bli något hot här i Sverige så anser jag att det är värt att hjälpa människor oavsett var i världen de befinner sig.

Många talar sig varma om att "hjälpa på plats", nu finns chansen att faktiskt göra skillnad. Att hindra fler barn att bli smittade och från att förlora sina föräldrar. 

Facebook vägran

Två dagar har jag hållt mig borta från att läsa nyhetsflödet på Facebook.  Jag har visserligen varit inne och skrivit något grattis och rett ut en sak på våran grupp som klassen har. Så helt borta har jag inte varit.

Jag kände att alla diskussioner om Pippi, tiggeri,  rasism och allt annat gnäll blev för mycket. Jag kastar mig gärna handlöst in i många diskussioner främst de som handlar om någon form av rasism. Jag älskar att diskutera men ibland är det bara dränerande. Att diskutera med människor som inte har något intresse av att lyssna eller försöka att förstå är meningslöst.  Jag vet det, ändå hoppas jag (väldigt naivt, jag vet) att de ska tänka om. Lära sig något nytt och förstå.

För min egen skull har jag nu tagit lite paus. Behöver sortera tankarna och komma fram till hur jag ska göra i framtiden. Inom mig finns en medvetenhet om att om jag ska kunna förändra något måste jag ha kunskap och förståelse för hur andra människor tänker. Just nu undrar jag bara hur dem kan vara så otroligt dumma och egoistiska.  Hade här kunnat skriva en hel del fula ord men väljer att skona er och mug själv. Ingen vinner något på hat, absolut ingen.

Mitt lilla experiment fortsätter en stund till, ja faktiskt precis så länge som jag själv vill. Jag ska försöka hitta en bra balans mellan att kunna ha kontakt med mina vänner utan att ständigt behöva vara irriterad över andra människors idioti.

Jag är medveten om att problemet ligger hos mig. Jag tar åt mig och kan sen inte släppa saker och ting som jag tycker är orättvisa eller felaktiga. De senaste tre åren har jag ägnat åt att läsa mänskliga rättigheter, nu läser jag migration och etniska relationer är det då så konstigt att rasism, imperialism och anti-feminism gör mig frustrerad?

Jag känner en stor passion för rättvisa, för att vi som människor har ett ansvar, inte bara för oss själva utan även för andra. Jag tror att det ansvaret sträcker sig långt utanför det vi kallar nationsgränser eftersom att det vi gör här, i stor utsräckning, påverkar människor långt borta. Jag tror på att alla människor ska ha rätten till ett rättvist liv alltså mer än att bara överleva. Det är vi som människor skyldiga våra medmänniskor. 

Visst kan vi börja ta tag i orättvisorna i vårt eget land, men en stor del av befolkningen är inte ens medveten om att de existerar. Ta feminism, många tror att kvinnor bara vill ha jämställdhet när det gynnar dem. Nä kvinnor vill ha jämställdhet som innebär att hon slipper vara ett sexobjekt, slipper ses som det svaga könet eller slipper leva i ett samhälle där strukturer gör att hon  inte är jämställd.

Ett enkelt exempel: Om mannen i förhållandet diskar eller utför andra hushållssysslor hur säger ni då "å han är så snäll och hjälper till" ? Han hjälper inte till, två vuxna människor i ett hem delar på sysslorna och gör vad som behöver göras, båda bär ansvaret och ingen hjälper till.

Så lever jag, det är kanske inte rätt för alla men jämställdhet är lika viktig i familjen som i alla andra delar av livet. Det finns inte kvinnosysslor eller manssysslor. Om man sedan väljer att dela på sysslorna som finns för att den ena är bättre på något är det såklart okay så länge det inte handlar om att "du är bättre på det där för du är kvinna".

Kanske blir bloggen mer aktiv nu under min "Facebook rehab". Det för känslan och lusten bestämma.