Ibland tar tankarna så mycket plats att orden inte kan formas. Alla tankar kommer samtidigt och det blir liksom så trångt och stökigt i hjärnan. Istället för att vara logisk och klartänkt blir allt bara ett enda kaos och ja, andra skulle kanske kalla det stress själv vet jag inte riktigt om jag tycker det är rätt ord. Stress för mig är något annat detta är mer som att försöka tränga ihop en storstad i ett litet litet rum.
Det är inte så att jag mår särskilt dåligt eller är olycklig men det att det är aldrig lätt att släppa taget, att bara låta något ske. Min hjärna samlar och samlar på saker sen plötsligt är det tid att försöka ordna, kategorisera och lösa allt på en och samma gång. Förr var det ganska traumatiskt när det bara sa stopp men nu har jag sakta (ålderns klokhet?) börjat lära mig att acceptera kaoset. Sitta ner och låta tankarna fara fritt, eller ja särskilt fritt blir det inte för det är trångt där inne. Viktigast är att skippa behovet av att sätta ord på allt och istället låt det trängas, stötas och nötas för på något vis mals det ner av sig själv och blir snart mer hanterbart. Släppa kontrollen på det som ändå är okontrollerbart. Det som verkligen är viktigt finns kvar och efter någon dag kan jag börja sortera och kategorisera. Där blir plats för orden att formas och tankarna blir till ord, meningar och är återigen fullt hanterbara.
En plan kan sakteligen ta form och även om det sällan blir som det var tänkt så är det skönt att ha någon form av plan eller mål. Ett mål som kan visa sig bara var en bit på vägen eller till och med helt fel väg det spelar inte så stor roll för det har uppfyllt sitt syfte med att bringa lite ordning på kaoset i min hjärna. Som de kloka säger "det är inte målet som är resan".