Impulsiv och drottningen av listor

Det händer så mycket spännande just nu, huvudet är fullt av planer för semester och den kommande hösten då jag ska leva studentliv igen med massor av läsande och skrivande, för att inte tala om tentaångesten som med all säkerhet kommer slå till med full kraft. Mellan alla planerna ska det jobbas och fixas med allt det vardagliga.

Jag brukar inte påstå att jag är särskilt impulsiv, jag skulle gärna vilja vara det men tänkandet tar upp en stor del av mitt liv, ändå verkar det som om alla stora beslut i mitt liv blir just impulsiva. Som nu detta med att ta tjänstledigt och helt byta inriktning i livet, satsa på det jag länge drömt om och det som jag brinner för. En anna sak är Wille när han kom till oss, på en dag bestämde vi oss för att skaffa valp, han är minst sagt en bitterljuv upplevelse men gud vad jag älskar mitt lilla monster. Han skänker oss så mycket glädje, kärlek och goda skratt. Gissar att pluggandet kommer bli lite som Wille, dagar då man sliter sitt hår och ändå njuter man av varje stund.

Min kära sambo är inte heller särskilt impulsiv av sig egentligen, jag menar allvar vi kan stå i affären och fundera i flera minuter på vilket bröd vi ska köpa, som om det vore en katastrof om det inte är just rätt bröd. Men han liksom jag får våra ryck, å det verkar vara de där stora besluten som är rycken. Vi har länge drömt och pratat om husbil, men plötsligt en dag bestämde vi oss bara för att åka och titta på en som verkade lovande, handpenningen på bordet och vips så var den vår. När han skulle titta på bil förra året ringde han hem och sa:
"Den blev röd" .

I mångt och mycket kompleterar vi varandra väldigt bra och är ganska olika, men just det här med att följa känslan eller vad man nu ska kalla det vid stora förändringar och beslut där är vi lika. För omvärlden kan det nog verka helt galet ibland men vi finner det naturligt och faktum är att än så länge har det blivit riktigt bra alltihop.

Det första impulsiva stora beslutet för oss kom av sig självt, vi träffades vi hånglade och sen bodde jag här, bara så där. Vi pratade så klart en del om det, skrev papper och så där men det var det som föll sig mest naturligt, vi ville ju leva ihop och om man inte testar så vet man ju aldrig om det fungerar. Jag brukar säga till andra att vänta, ha inte så bråttom, tänk på saken, prata igenom allt o.s.v  o.s.v Själv hoppar jag helst med båda fötterna först ibland landar jag på rumpan men om jag inte hoppar där och då så kommer jag analysera sönder hela alltet och då kommer det aldrig hända något.

Om jag inte vågar lite grann ibland så kommer hela mitt liv vara fyllt av listor med för- och nackdelar, med saker som ska kollas upp, saker som ska göras, saker som ska.... i all oändlighet. Jag är en sån där hemsk listmänniska, jag älskar mina listor, att punkt för punkt organisera upp kaoset, se det på papper se listans slut och veta att då är det slut på kaoset (även om så sällan är fallet). I hemlighet tror jag min kära sambo avskyr mina listor och helst skulle vilja riva dem i små små bitar och se dem brinna upp. Men för min skull håller han god min och lyssnar tålmodigt när nästa lista ska skrivas.

Inte alls så svårt

Jag har velat, funderat och verkligen inte vetat  plötsligt satt jag där med antagningsbeskedet och visste exakt vad jag ville. Alla gamla planer är inget annat än gamla som kanske en dag förvekligas men här och nu ska jag göra det jag verkligen vill och brinner för.

Till hösten blir det pluggande, men inte medicinstudier utan Mänskliga rättigheter i Malmö. Jag har tagit tjänstledigt också, det är nog det som känns mest skrämmande men  jag förtjänar att få plugga i lugn och ro i många år har jag både jobbat och pluggat, inte bara jobbat lite utan ungefär så där en 80% tjänst, kroppen och huvudet orkade inte längre och nu byter jag väg. En dag kanske lusten till vården och medicinstudierna kommer åter men nu är det detta som gäller i tre år framöver. Lite kommer jag självklart jobba men inte mer än studierna tillåter, jag vill prioritera skolan och hundarna å självklart nära och kära.

Jag trodde jag skulle ha grym ångest över att inte slutföra det jag påbörjat men den ångesten finns inte alls. Folk får tycka att jag är galen att jag missar en chans men varför fortsätta slita med något jag inte vill göra. Det finns så många andra "måsten" i livet, därför eliminerar jag ett av dem och tar chansen att göra något som känns utmanande spännande och roligt.

Jag ser möjligheten att må bra och griper tag i den och håller mig fast allt vad jag kan. Livet ler mot mig och jag känner att alla möjligheter finns för att det ska bli riktigt bra!