Det kan låta lite underligt men samtidigt som jag avskyr att känna att livet är planerat och inrutat i detalj så hatar jag förändringar.
Jag antar att det handlar om kontroll, jag vill känna att jag kontrollerar min egen tid, mina egna val, ja mitt egna liv. Men livet fungerar inte så, vardagen är fylld av en massa saker som måste göras. Saker som jag visserligen i mångt och mycket själv valt att ska vara en del av mitt liv. Ändå kan dem ibland kännas oändligt tråkiga eller betungande. Vissa saker har jag inte precis valt men vill jag kunna andas i mitt hem måste det dammsugas ibland, kläder måste tvättas,för det är alldeles för kallt ute att gå utan och människor skulle få ångestattacker om jag gick runt naken. Mat måste handlas och lagas, även om några dagars svält nog inte hade skadat. För att kunna laga mat nästa dag måste det diskas, vilket iofs min sambo alltid gör, men jag tror ni fattar poängen.
Allt det där är sådant som alla människor på ett eller annat sätt måste fixa, vissa har kanske hemhjälp/städhjälp/kock men då ska väl dem skötas och organiseras på ett eller annat vis. Jag har hursomhelst inte den ekonomiska möjligheten så funderar inte så mycket på hur det skulle gå till.
Sen är det dem där förändringarna, mitt liv har varit fyllt av dem. Mänfa människor som jag tog förgivet att alltid skulle finnas här finns inte längre. Andra som jag alltid sett som starka och livskraftiga är plötsligt väldigt gamla och sjuka. Rädslan för att dem inte heller kommer vara här så länge till är på sätt och vis förlamande. Jag försöker att inte grubbla att njuta av tiden nu men jag vet att det inte är upp till mig, jag kan inte kontrollera livet eller döden.
Att leva livet med en gnagande oro, en rädsla för att förlora någon kär tär på krafterna. Det som tidigare var lekande lätt som en hög med tvätt kan lätt förvandlas till ett helt berg som känns omöjligt att besegra.
Tröttheten blir en ständig följeslagare och med den tappar man orken för att göra allt det där roliga och spontana som är så viktigt när man, som jag, avskyr rutiner och inrutade liv. Jag har haft en depression tidigare och är medveten om att jag balanserar på en tunn linje mellan trötthet och att faktiskt trilla dit ner i det där djupa hålet igen.
Länge skämdes jag för att tala om depressionen och än kan det kännas lite obekvämt. Men jag i ser att kroppen och knoppen helt enkelt sa stopp. Nu räcker det med att vara ett offer, ta tag i det som är svårt och försök istället göra något åt det. Sabberligen förändrade jag mitt liv. Calde bort medicinstudier, slutade på jobbet och började plugga ett helt annat väldigt osäkert ämne (gällande jobb iaf.) men jag gjordr det jag drömt om så himla länge. När jag satt där nere på botten av det mörkaste mörka skickade jag spontant in en ansökning till högskolan. När jag blev antagen kände jag den första riktigt genuina glädjen för min egen skull på väldigt länge och därifrån var valet inte så svårt. Jag hade tidigare lyckats kravla mig upp en ganska bra bit ur det där hålet men det här kastade mig upp och ut i en ny spännande värld.
Några månader in i mitt nya roliga liv började saker förändras. Mina ögon kunde i te riktigt se och det visade sig vara ganska allvarligt. Operationer och annat behövdes men synen räddades även om jag får leva med att ganska ofta ha huvudvärk. Tröttheten är tydligen också en följeslagare som hör ihop med IIH som var det jag fått.
En termin fixade jag själv hemifrån sängen, vilket jag faktiskt inte riktigt förstår hur det gick till. Men en sjukdom är just bara det, den ska varken få hindra eller definiera mig som person.
Det följande året var kantad av många nära och kära som dog. Återigen påmindes jag om hur lite kontroll en människa egentligen har över sitt liv. Jag tror att när så många svåra saker händer under kort tid så förändras man som människa. Hur skulle annat ems vara möjligt?
Jag har förändrats väldigt mycket, några skulle kanske påstå till det sämre. Jag är inte lika lättsam, spontan och rolig längre. Jag tar mig själv och andra människor på stort allvar, kanske för stort. Jag önskar att jag kunde vara lite mer lättsam och inte tänka så mycket. Men sån är inte jag.
Trots att mycket kan låta som orättvisor och gnäll så är det inte så. Jag är oändligt tacksam för att jag fått träffa och lära känna så många människor som betyder så mycket för mig. Att mista dem är svårt men jag är oerhört tacksam för alla de där fina minnena. Det är just dem som gör att jag vill orka mer och vill kunna kontrollera min egen tid. Jag vill hinna och orka träffa vänner och familj, göra saker, resa, uppleva och njuta av vardagen. För den dagen någon av oss inte finns här längre är dem fibn minnena som en väv av de vackraste band mellan nu och då, mellan oss och dem.
Jag vägrat att bli bitter, jag accepterar att livet är så här. I land är det väldigt svårt andra gånger lekande lätt. Jag ger mig själv utrymme till att vara trött. Försöker göra rätt prioringar genom att välja så lite drama som möjligt. Dem vänner som är nära är jag säker på att de förstår att jag säklan orkar mer än att andas.
Jag hoppas också innerligt att dem vet hur alldeles otroligt speciella dem är och hur tacksam jag är för att dem är precis så som dem är. Jag tror att dem vet att jag alltid är villig att låna ut en hjälpand hand, ett lyssnande öra eller en lång tyst kram. För hur trött jag än är så finns det alltid lite extra ork för att hjälpa, lyssna eller kramas. Alltid!