Detta året har börjat tungt. Sjukdom, operationer, förluster av nära och kära. Kort och gott, livet har visat sig från sin allra jävligaste sida.
Ändå så finns det något gott i allt. Själv är jag starkare än någonsin, säkrare på vad och vilka som betyder något i mitt liv. Jag har underbara vänner som finns, stöttar och hjälper. En familj som bryr sig och en sambo som gör allt i sin makt för att jag ska ha det bäst. Jag är inte ensam!
Det hade varit lätt att lägga sig ner och ge upp, ibland gör jag det men bara en liten liten stund. För faktum är att jag vill leva, vill få så mycket som möjligt utav det här livet. Jag inser hur viktig jag är för många och de är lika viktiga för mig.
Att ge upp är inget alternativ, jag vill inte heller se det som en fight, för då blir det så. Det är livet, inget annat, ibland får man kämpa lite mer andra gånger går det av bara farten.
Jag får ständigt höra att jag är stark. Det tror jag inte, jag gnäller och gråter jag med men jag vägrar låta det bli hela min person. Om jag uppfattas som stark är det tack vare alla människor (och djur) i mitt liv som ger mig mod och hopp om en bättre värld för mig och alla andra. Om fler var som ni hade vi haft en bättre värld där alla fick lov att vara sig själva och känna hopp.
Jag vet att ensam inte är stark för vissheten om att jag är älskad är det som ger mig styrka.
Detta året har lärt mig att långt där ovan molnen är himlen alltid blå, vissa moln är bara större och envisare än andra.
