Oron gnagde nästan sönder min själ och mitt hjärta, idag ringde vi vetrinären och fick åka in akut misstänkt livmodersinflamation. Förmiddagen och väntan på att åka till vetrinären spenderades gråtande och jag var nästan säker på att min finaste Olgis inte skulle följa med hem från vetrinären. Jag kände mig totalt förlamad smärtan över att hon kanske inte skulle pussa mig god natt eller att aldrig mer mötas av hennes glada svansviftningar och ylande i dörren var fruktansvärd, större än jag egentligen kunde hantera.
Väl hos vetrinären befann jag mig i ett sorts vakum, illamående och med de största tänkbara fjärilar i magen. det Äntligen var det vår tur vi möttes av en ganska ung tjej som var helt underbar mjuk o förstående hon försökte stilla vår värsta oro, klämde och kände på Olgis, lyssnade på hjärtat och sa att hon lätt skulle klara en operation trots sin relativt höga ålder. Luften gick totalt ur mig, vi skulle troligtvis inte behöva ta farväl idag, min finaste skulle få finnas en stund till hos oss.
Sen var det blodprov och röntgen. Inget kunde ses på livmodern men vi ska på återbesök i morgon och även göra ett ultraljud för att helt kunna utesluta möjligheten med livmodersinflamation. Vi vet inget än men hon hade förhöjt blodsocker så det kan tyda på diabetes eller kanske bara en urinvägsinfektion. Hon kan också ha livmodersinflamation men då går det att operera med stora chanser för att Olgis kommer få trampa runt med sina glada tassar i många år till.
Den förlamande smärtan och oron har släppt, nu är jag bara orolig men det finns hopp och det finns en tro på att oavsett vad som är galet så är det något som går att fixa.
Vi är tacksamma för alla som håller tummar, tår och tassar för morgondagen och de kommande åren, för jag är inte alls redo att ta farväl av min bästaste vän och hon vill ju uppleva många fler fina år med oss alla.
