Första gången

För första gången i Willes tvååriga liv ska han sova borta, utan mig eller Anders. Faktum är att han ska vara utan oss båda ända till måndag kväll.

Idag han "jobbar" han som personlig assistent, hörde innan att han gjorde det han är bäst på, låg i soffan på rygg och njöt av livet.

Det känns underligt att lämna bort honom, fastän det bara är en helg. Tur jag aldrig ska ha barn, hade blivit en riktig hönsmamma. Jag vet ju att han har det bäst hos tant Trin och jag litar nästan mer på henne än mig själv. Jag lät faktiskt bli att skriva en lång lista bara tjatat öronen av henne med än det ena och än det andra.

Jag må vara löjlig men min Wille är det viktigaste jag har <3

Jag är sämst på. .

Jag är sämst på att vara ensam hemma. Först ska man laga mat bara till sig själv, äta ensam och så är det den där äckliga disken. Å så är det fruktansvärt tråkigt! Ingen att prata med, ingen att krama ja ni vet tråkigt helt enkelt.
Nu är jag ju inte helt själv, Wille är ju hemma men jag misstänker att han är lite trött på mig. Innan ikväll låg han i soffan o jag satte bredvid och pratade lite med han. Då reser han sig och går iväg med världens suck! Jaha jag pratar alltså för mycket. .
Men imorgon kommer fina Ida o Catrin hit oo vad jag ska prata då, haha.
Enda bra med att vara själv är att jag kan sjunga så mycket jag vill utan att Anders får den där plågade blicken. Men han har lärt Wille den, fast det struntar jag i och sjunger ändå.

Tårar och skratt

En dag med många tankar och några tårar. Samtidigt har skrattet, glädjen och tacksamheten funnits.

Sorg och saknad eftet Olgis men tacksam för tiden och minnena vi fick. Glädje och skratt för alla tokigheter och all kärlek hon gav.

Glädje och skratt över allt jag har. Fina omtänksamma vänner, en galen men underbar Wille, en familj som finns och bryr sig och min stora kärlek och sambo. Tacksamhet för att de alla är en del av mitt liv.

Glädje över att kunna skratta igen och tacksamhet för att kroppen nästan fungerar som den ska.

Nu försöker jag få ordning på alla splittrade känslor av sorg och glädje för att finna lite ro och sova en stund. I morgon väntar nya äventyr och när allt kommer omkring är det härligt att leva och känna både glädje och sorg.

Kram

Irriterande människor

Vi har alla stött på människor vi helst vill ge en smäll i ansiktet med en stol. Då säger dom kloka du väljer själv vilka människor du ska ha i ditt liv.

Tänk om det vore så, bara slå ihop hälarna o poff så var personen borta. Så enkelt är det inte! Ibland är det en kollega, släkting, en väns man/ sambo/ flickvän ja ni förstår vad jag menar. Ibland måste man helt enkelt ha den personen i sitt liv. Jag föraöker själv göra aktiva val och människor som jag känner inte bidrar till något positivt i min tillvaro väljer jag att inte umgås med. Jag försöker att inte snacka en massa skit, även om det händer ändå.

Men dom där som bara finns där som jag inte kan välja bort. Det finns bara en väg. Jag väljer hur jag hanterar situationen. Försöker se det som faktiskt är bra hos personen, alla har något bra någonstans. Ser till att inga stolar är allt för nära när irritationen bubblar över. Framförallt försöker jag förstå varför jag blir så irriterad och om det verkligen har någon betydelse i morgon eller om  tio år. Oftast har det inte det.

Jag kan inte alltid välja bort människor men jag väljer om de ska få påverka mig, min dag och mitt liv. Det kan jag välja. . Oftast!

Tankar

Någonstans djupt inne i mig själv finns kraften och modet att göra det som kan tyckas omöjligt.

Där djupt inne i mig bor den starkaste av alla krafter- kärkeken.

Mer som en hund

Ibland önskar jag att livet vore lite enklare. Att allt bara var svart och vitt, gott och ont men däremellan finns en massa olika nyanser och hela den stora gråskalan.

Kanske är det så att vi gör det hela mer komplicerat än det behöver vara. Om vi bara såg saker för vad de var här och nu utan att blanda in olika värderingar baserat på vad vi upplevt eller vad vi tror kommer att hända. Om vi var lite mer som hundar, så bara det som är nu spelar någon roll, tänk så mycket enklare det vore då.

Kanske hade livet blivit fattigare men i all dess enkelhet hade vi inte funderat på hur det kunde vara utan varit nöjda och glada med nuet.

If you can't eat it, if you can't play with it piss on it and walk on ;-)

Bättre förr - knappast.

Det var bättre förr, hur ofta har jag inte hört det. Jag tror faktiskt ni har fel. Det var inte alls bättre förr, det var annorlunda men inte nödvändigtvis bättre.

Visserligen visade människor mer respekt, men bara mot vissa. Alla människor ånjöt inte samma respekt eller någon respekt överhuvudtaget, vissa erkändes inte ens som människor för att de hade fel religion, hudfärg, kön eller tillhörde fel samhällsklass. Ja, ungefär som idag. Det är den bittra sanningen.

Att hatet eller fruktan för att det främmande ska förändra och försämra den tillvaro vi lever i det är inget nytt, det är bara vad det främmande är som förändras. Vi påstår att det är självklart att alla ska ha samma rättigheter, samma möjligheter det är i och för sig ganska nytt men menar vi det verkligen. Deras förbättrade levnadsvillkor får inte hota våra. Vi ska såklart ha det lika bra eller bättre. Vi är villiga att med ord ge andra ett bättre liv men inte med handling.

Hur många är villiga att betala hundratals kronor mer för en vanlig bomullströja för att flickor i 6-års åldern i Indien ska slippa pollinera bomullsplator samtidigt som de besprutas med livsfarliga bekämpningsmedel. (Inga vuxna jobbar på bomullsfälten då.för det är för farligt) Nu när du läser detta så är det självklart att du vill betala lite mer men hur länge kommer du komma ihåg? Nästa gång den där tröjan du vill ha bara kostar 99 kr kommer du minnas vad det kostat andra att tillverka den? Kommer du ens bry dig? Är du villig att offra lite av ditt bekväma liv för att andra ska ha det bättre?

Vi talar fint och använder de rätta orden. Vi gråter gärna en skvätt över krigsoffer, svältande barn och lemlästade kroppar. Vi kan till och med skänka en slant för att göra världen lite bättre. Men hit till Sverige ska dom inte komma och självklart kan vi inte undvara mer än några 100 lappar om året för deras skull. Se vi lider redan, se alla hemlösa i vårt land, alla arbetslösa, nej här finns ingen plats, inget utrymme för att hjälpa. Någon annan får fixa, regering och riksdag får fixa det andra här hemma och allt är ju egentligen deras fel. Dom där invandrarna som kommer hit och tar alla våra jobb fast dom aldrig jobbar o lever på socialbidrag, logiskt. Jag hänger verkligen med i resonemanget.

Men självklart är du ingen rasist du tycker bara att alla utlänningar är för många. Vilka då säger jag, danskarna? Nej dom andra. . . Vilka andra? Ja, jo muslimerna. Så alla muslimer är likadana? Precis som alla svenskar, kristna eller ja sist var det väl judarna som var Europas stora hot, allt var deras fel. Fast det kommer ju aldrig hända igen och allt var så mycket bättre förr.

Rubbade cirklar

Jag vill gärna framställa mig själv som spontan och lite rastlös men det är inte hela sanningen.

Jag har väldigt svårt för förändringar. Visst är det roligt när det händer nya saker, att resa, att uppleva och allt det där men min grund ska helst vara oförändrad. Det som är närmast i mitt liv ska helst vara oförändrat och tryggt. Jag behöver mina fasta punkter för att kunna vara spontan.

Sista tiden har mycket förändrats, inte nödvändigtvis till.det sämre men det har förändrats. Då blir jag osäker, rastlös och framförallt rotlös. Min absoluta fasta punkt i tillvaron de senaste 10 åren har varit Olga, nu finns hon inte här längre. Jag har sagt upp mig från jobbet plus en massa andra saker som hänt. Det som var tryggt och självklart finns inte längre. Jag vet att livet är föränderligt och förgängligt och det är bra. Det är bara jag som gungar lite i min tillvaro, känner mig lite vilsen.

Rädslan för att allt det andra trygga också ska försvinna tar ibland över. Jag vill kunna ta förändringar med en klackspark men när mina cirklar av invanda mönster rubbas blir jag stressad och otroligt trött. Jag behöver en trygg och säker grund för att må bra. När jag har den tvekar jag inte att kasta mig ut i äventyr för jag vet att grunden finns och jag landar tryggt och säkert oavsett.

Jag vet att detta beror på att jag är beroende av andra människor/djur för att må riktigt bra. Att jag behöver hitta styrkan och tryggheten främst i mig själv. Men sån är jag och jag vågar erkänna det. Jag kräver inte att någon ska göra mig lycklig eller fixa mitt liv men jag erkänner att genom att de finns ger de mig trygghet och möjlighet att vara lycklig o lugn.

Tack <3