Var är passionen

När jag läser böcker skrivna av författare med ett vackert och beskrivande språk önskar jag innerligt att jag kunde skriva så.
Att med ord kunna förmedla känslor och bilder av allt det vackra, allt det fula och allt det där andra som utgör livet.

Orden räcker inte till och jag saknar den förmågan. Istället blir det ofta platt och fyllt av dåliga jämförelser och plattityder. Det jag vill förmedla blir till en grå skugga av ord som inte alls speglar verkligheten eller känslan inom mig.

I många år har jag kämpat föt att skriva tillräckligt akademiskt, skalat bort allt som har med känslor och liv att göra. Enkelhet och saklighet. Någonstans på vägen förlorade jag  känslan. Missförtså mig inte, det är ingen stor talang jag talar om snarare om förmågan att klä känslor i ord.

I mina akademiska texter strävar jag efter att språket ska vara korrekt men ändå enkelt.  Jag har inget intresse av att slänga mig med fina ord som inte särskilt många förstår ändå. Visst är det oundvikligt emellanåt men det är inte alltid nödvändigt. Att använda ett enkelt språk kan vara en styrka,  att kunna beskriva något svårt med enkla ord är det definitivt. 

Ändå saknar jag den där passionen där känslor och färg gör den skrivna texten levande. Det där små sakerna som gör att berättelsen får en själ som läsaren bär med sig. Ett bestående minne av något vackert, fult, ensamt, lyckligt eller åtminstone levande.

Jag saknar passionen för skrivandet. Den där passionen som handlar om en text som bara måste skrivas för att förmedla en känsla inombords. Den passionen som på varje möjliga sätt ska kvävas i en akademisktext, den saknar jag.

Därför blir det inte särskilt mycket skrivet här. Det som kommer på pränt känns som bleka kopior av det som fanns i mitt huvud. Kopior som inte känns värda att dela med sig av. Men kanske är det tid att låta kopiorna få lite utrymme en tid. Kanske är det vägen till att hitta fram till den där passionen, lusten och glöden.  Lusten att skriva om tankarna inom mig. Modet att låta tankarna formas av känslorna och inte av begränsningar för vad som är rätt och fel.

Kanske handlar det om modet att släppa taget och visa en del av själen.  Eller så fortsätter jag bara att skriva gråa tråkiga och mycket korrekta akademiska texter. Å låter bloggen fortsätta vila.

Tågstrejken gäller oss alla

Det är lätt att bara se till sig själv och sin egen bekvämlighet.  I spåren av tågstrejken  hörs det mycket gnäll om hur besvärligt och svårt mångas liv blir när tågen inte går. Visst är det besvärligt och visst tar allt längre tid men det är det som är tanken. Det ska märkas och kännas att en viktig samhällsfunktion står stilla.

Jag gnäller ibland (ganska ofta) på tågen men inser samtidigt att personalen ombord gör vad de kan. Det är inte de som dragit ner kontaktkedningar eller sett till att det är för trångt på spåren. Istället har region Skåne och de politiker vi valt bestämt att billigast möjliga alternativ ska sköta trafiken. Visserligen vill jag att mina skattepengar ska förvaltas väl men inte på bekostnad av att andra människor ska få orimliga arvetsvillkor.

Billigast är inte alltid bäst. Det måste finnas med en rimlighetsfaktor i upphandlingarna av olika samhällsfunktioner. En faktor som avgör om det överhuvudtaget går att bedriva verksamhet med den prissättningen. Först ut är tågen men skulle de förlora den här kampen kan ni vara säkra på att arbersvillkoren kommer försämras för många fler.

Jag gissar att vården är först ut. Timanställningar är vanligt inom vården och i många år har man kämpat mot delade turer utan att lyckas helt. Om det då anses rimligt att tågpersonal ska arbeta utan trygghet på tider fördelade lite hur som under dygnet kommer samma krav ställas på andra arbetstagare.

I grund och botten handlar det om att det ska gå att leva på eb heltidslön. Det ska även finnas möjlighet att ha en fritid som inte pressas in på några timmars ledig tid mellan arbetspassen. Det ska finnas en chans att tro och lita på att en tillsvidareanställning är just det och inte något som kan sägas upp med hänvisning till att söka en timanställning istället. En anställningsform utan trygghet i form av inkomstgaranti eller sjukersättning.

Så gnäll gärna på att tågen inte går men rikta ilskan mot politiker och arbetsgivare. De strejkande strejkar för alla oss som är anställda!