Vissa dagar kommer sorgen, saknaden och smärtan från ingenstans och slår undan varje rationell tanke.
Älskade Olgis jag vet att det gått flera månader men saknaden är densamma ibland till och med större. Med tårarna rinnande ned för kinderna minns jag alla lyckliga stunder vi delat. Jag saknar faktiskt ditt surande också. Ingen kunde sura som du. I hela mitt vuxna liv var du en del av mig, den delen fattas nu och jag kommer aldrig bli riktigt hel.
Fastän jag har så mycket som är bra så kommer det dagar som denna. Sorgen och saknade är intensiv och gör så fruktansvärt ont. Du var min allra bästa vän och kärleken till dig finns alltid kvar hos mig. Att se dig växa från den rädda och osäkra Olga till en stolt, vacker, modig och envis varelse som tog för sig av livet är det bästa jag gjort.
Jag gav dig mitt bästa och du gav oss Wille. Han är så lik dig och ändå så olik, precis som det ska vara. För hon om är kärleken självklar, du visste annat. Dagar som denna brukar vi krypa ihop i soffan och prata om dig. Han ger mig av sin värme och kärlek, lindrar sorgen så gott det går. Tack för att du hjälpte till att prägla och fostra Wille, i honom lever lite av dig kvar hos oss.
Du fattas mig min Olgis <3