På perrongen står människor och trängs, ängsliga och rastlösa blickar höjer sig från smartphonens skärm mot spåret, ännu inget tåg. De flesta ser ut att vara lite gråa i hyn, trötta och otåliga. Inte en enda av dem ler. Är det tanken på att trängas en knapp timme på tåget eller livet i allmänhet som gör människor så dystra?
Tåget kommer det är nästan fullt och i princip ingen stiger av. Jag hör mannen bredvid mig ge ifrån sig en djup suck innan han börjar stångas och trängas med alla andra i hopp om att hitta en sittplats, kaoset är ett faktum.
Jag hittar ett ledigt säte, eller ja såklart har tjejen som sitter där ställt sin väska på sätet. Frågar med ett leende om hon vill vara snäll och flytta den så jag kan sitta ner. Surt blänger hon på mig och rycker åt sig väskan. Jag säger tack och ler hon ser på mig som om jag vore en utomjording.
De flesta får stå upp och på nästa hållplats blir det om möjligt ännu mera folk på tåget.
Ingen ler, skrattar eller visar någon som helst hänsyn. Personalen på tåget får be de som står upp stiga av tåget så att de som ska av kan komma av. Ett frustrerat suckande hörs. Alla är vi i samma sits, eller ja tåg, ändå är det som om alla tycker sig ha större rätt till en sittplats eller att få komma av tåget först. Å ingen vill flytta sig för att låta någon annan komma fram för att inte tala om vilken uppoffring det är att behöva stiga av tåget så folk som ska av kan komma ut.
Vad är det för typ av värld vi håller på att skapa? Att vinna, att vara bäst, att vara rikast och lida mest det är det som räknas? Hur vi egentligen mår eller beter oss spelar inte så stor roll bara vi kommer först. Men alla kan inte komma först och alla kan inte vinna. Vi har så mycket ändå ska vi hela tiden ha mer, varför? Det är som om någonstans långt inne i oss viskar en röst att om vi inte är bäst, först och rikast blir vi olyckliga. Men ingen i den grå massan på perongen såg särskilt lycklig ut.
Kan det vara så att det är den där ständiga jakten på att vara först som gör oss olyckliga? Att bete sig hur som helst i vardagen och sedan skänka en slant till välgörenhet för att få känna att man gör skillnad är det vad som gör en människa hel? Att visa upp sitt perfekta fredagsmys, med de vackra barnen och den stora TV:n i sociala medier efter att jobbat dygnet runt hela veckan för att kunna köpa ännu fler saker vi egentligen inte behöver är det det som gör oss lyckliga?
Jag undrar om det inte vore bättre att försöka le och skratta ibland. Strunta i alla prestationer, låta en annan människa gå före i kön och istället för att skicka en massa pengar till välgörenhet (vilket naturligtvis också är bra) ge lite av vår tid till någon som behöver oss. En ensam släkting, en granne, en vän eller en främling som behöver hjälp. Att visa hänsyn, omtanke och vänlighet är inte fult. Vi behöver inte vara hänsynslösa för att lyckas. För det är väl ändå så att det är vänner och familj som är det som är viktigaste i livet, att det är dem som fyller oss med kärlek och glädje. Att förverkliga sig själv, nå sina drömmar och allt vad det nu kan handla om är säkert bra men inte behöver vi väl bete oss som hänsynslösa rovdjur för att nå dit. Kanske är det jag som är naiv men jag tror verkligen att en människa kommer längre och blir mindre ensam om man med ett leende vågar låta andra gå före i kön ibland.
