Min lilla hobby

Jag har en hobby som berikar mitt liv och ger mig gråa hår, nämligen att göra tårtor. Jag ska bara vänja mig vid att verkligheten sällan ser ut som det gör i mitt huvud och vara nöjd ändå med vad jag åstadkommit, för än så länge har de alla smakat gott och det är ju faktiskt det allra viktigaste.

Å så lite bilder på några av mina tårtor:

Födelsedagstårta till Mattias

Catrin önskade sig en rosa tårta

Catrin blir 30

Morsdagstårta

Morsdagtårta med egna rosor i FP

Rosor i FP som jag gjort själv

Anders fyller år

Anders tårta 2010

Mattias ska fira sin 35-års dag på långfredagen

Min första bröllopstårta fick jag göra till Mamma och Jack. Rosorna är hemmagjorda i FP.

Lite av bröllopstårtan

Tänka om

Det värsta som finns är när saker och ting inte blir som jag tänkt mig men börjar sakta men säkert lära mig att det är så ibland. Det hjälper inte att bryta ihop inte heller att sura det enklaste är att tänka om.

Tårtan

I helgen skulle vi till Ida och Mattias, jag hade lovat göra tårta, så klart ville den inte alls som jag ville, så resultatet blev där efter. Smaken var det väl inget större fel på men det blev inte som jag tänkt mig. Som tur är så visste ingen hur den skulle se ut i mitt huvud så jag tror Mattias blev glad ändå.

Inte nog med det så började Olga löpa i förra veckan fick veta hos veterinären att vi skulle passa Wille för några små rackare kunde överlevt kastreringen eftersom det inte är så längesedan, därför ändrade planer igen, han fick följa med på fest. Gick i och för sig förvånansvärt bra, även om han väldigt gärna hade velat leka med katterna, men vågade inte riktigt låta han gå loss på dem för han är lite väl hårdhänt ännu. Men vilket register han kunde dra till med, har aldrig hört han morra och prata som han gjorde, men han lugnade sig ganska snabbt och insåg att han inte kommer få leka med katterna denna gången å som vanligt så gillade han läget, det var bara att tänka om.

Olgis myser i solen

Igår var vädret underbart därför hade jag idag hade planerat en eftermiddag på altanen i solen men sån tur hade jag inte, solen lyste med sin frånvaro och det blåser riktigt kallt idag. Så det var bara att tänka om, ägnade dagen åt lite städning istället, inte lika avslappnande men skönt när det är gjort. Vi fick ju mysa på altanen lite igår i alla fall. I morgon var tanken att Wille skulle få leka med Diablo men jag fick en läkartid hastigt och lustigt klockan 13.45 så vi får se om jag får tänka om ännu en gång.

Gissar att det bara är att göra som Wille, gilla läget och tänka om.

Ett medvetet val

Alla känner vi dem de där människorna som alltid är negativa till precis allt, skiner solen så sticker den i ögonen, resan till Thailand var för lång, det fattades salt i maten, vintern är för kall, sommaren för varm, ingenting är någonsin bra, det finns alltid ett litet moln på deras himmel.

Det hemska är att det är så lätt att bli smittad av denna negativa "anda" utan att man ens själv märker det kommer den smygande och plötsligt är man själv bitter och negativ, finner alltid något fel, istället för att vara tacksam och glad. Saker och ting är sällan perfekta och det är inte svårt att hitta små fel, men frågan som vi måste ställa oss är om de där små sakerna som inte är "helt rätt" ska få överta våra liv?

Jag tror att det handlar om att ta ett beslut att inte låta det negativa ta plats i våra liv, att inte ständigt leta efter fel, att inte låta sig påverkas av andras negativa attityd till livet. Att besluta sig för att saker och ting är bra fastän de kanske inte är helt perfekta, att inte låta sanden i kaffet o mackan förstöra upplevelsen av en fika på stranden.

Jag gör medvetna val och försöker undvika negativa människor,  försöker att se det positiva i allt och inte låta det som är mindre bra förstöra min dag eller min upplevelse. Jag försöker att medvetet varje dag bestämma mig för att dagen idag är en bra dag och tänka på allt jag har som jag är tacksam för och att jag faktiskt förtjänar allt det. När världen står och faller omkring mig försöker jag skratta åt eländet och finna de små ljusglimtarna och tro mig de finns där.

Precis som alla andra har jag en dålig dag, en dag då allt bara är fel, då jag helst bara vill skrika och slå hårt på något. Dagar då jag är irriterad på allt och alla, men de är färre nu än tidigare, men istället för att stanna kvar i det negativa och låta "de där dagarna" spegla mitt liv och mig, jag vidare och ser dem inte som något misslyckande de är bara mindre bra dagar som varit. Liksom alla andra har jag mina svaga ögonblick, men de utgör inte hela min person utan bara en liten del av den jag är och med medvetna val så hoppas jag att den största delen av mig och min person snart ska vara "hon den glada". Jag är inte riktigt där än men snart, mycket snart.

Vad är receptet ?

Idag skulle jag dela med mig av ett recept på bröd som jag brukar baka och insåg att  recept inte är min starka sida.

Jag; - Ett paket jäst, lite vatten...
Hon; - Hur mycket?
Jag: - Öhhm tja så där lagom, en liter kanske men ibland tar jag mjölk istället.  Gör som du vill blir bra vilket som, sen lite sirap
Hon:- Hur mycket är lite?
Jag: -Hmm tja kanske en halv dl du ser på färgen på degspadet om det är lagom, det ska se lagom ut.
Hon:- Ok jag testar med en halv dl då för jag vet inte hur det ser ut när det är lagom.
Jag: - Hm nä det e klart försök med en halv dl det händer att jag tar honung istället, då ska det vara lite mindre. Sen salt typ en nypa och så några skvättar olja, det syns också när det är lagom mycket, fast klart du vet ju inte hur det ser ut men jag skulle tro ca tre eller fyra matskedar.
Hon: - okay... (hon ser väldigt skeptisk ut nu)
Jag: - Sen tar jag lite havregryn och olika mjölsorter beroende på vad jag har hemma men oftast blir det vetemjöl special, lite rågmjöl och lite grahamsmjöl.
Hon: - Vet du ungefär hur många dl av varje?
Jag: - Ärligt talat har jag ingen aning, men låt det jäsa i bunken ca 40 min eller till dubbel storlek i alla fall. Sen kan du göra bullar utav det, låt dem jäsa ett tag.....Öhhh jag kanske ska gå hem och prova baka, mäta ingredienserna, kolla tider o grader och återkomma?
Hon: - Ja det vore nog en bra idé men det låter gott i alla fall.

Alltså jag kommer troligtvis inte dela med mig av recept i fortsättningen varken här eller i verkliga livet, för jag har sällan någon aning om hur mycket av varje ingrediens jag använder. Jag är så där fantastiskt svensk och tar lagom av allt och det brukar faktiskt sluta lyckligt.

Helg utan "måndagsångest"

Det är fredag och idag känns det riktigt bra och jag är inte totalt emot fredagsmyset för en gångs skull. Det kommer bli en bra helg det här, det är jag säker på.

I kväll står det tacos på menyn, undra hur många i vårt avlånga land som äter det i kväll, jag gissar på väldigt många. Tror till och med jag ska unna mig ett glas vin och vem vet kanske sjunker vi ner i soffan alla fyra och ser på en film och unnar oss ett glas vin till. För vi vet att vi har en härlig lördag framför oss med brunch och lördagsmys med min älskade mamma och Jack. Förhoppningsvis skiner solen så man sedan kan ta en lång promenad efter brunchen, det brukar behövas.

Söndag är helt oplanerad och jag hoppas på vårväder kanske en lång promenad med hundarna på stranden och en fikakorg. Annars får det bli en lång lat söndag med lite inomhuspyssel, har lite tårtpynt som ska göras till en en tårta nästa helg.

God mat på Haket! Bild lånad av http://carpediem-bycatrin.blogspot.com

Sen är det måndag men inte har jag ångest för det, som ett perfekt avslut på en härlig helg väntar god mat på Haket och bio med härliga kollegor. Vi ska se Hur många lingon finns det i världen och jag förväntar mig många skratt och kanske även lite eftertanke.

Så just nu sitter jag och njuter av vad som komma skall, det känns som den där stunden precis innan du öppnar ett paket som du vet innehåller just det du önskat dig. Ska njuta en stund till av känslan innan jag går och hänger upp tvätten, sen är vi beredda på att njuta hela helgen.

Goda skratt i veckan.

Det har varit en märklig vecka, den är visserligen inte slut ännu men jag måste dela med mig av lite som hänt och människor jag mött.

I tisdags hade vi turen med oss, A hittade en spis på blocket för 350 kr, den såg ok ut på bilden men man vet ju aldrig. Vi chansade och åkte till Landskrona på vinst o förlust, den hade glashäll så mycket visste vi men frågan var i vilket skick den  var egentligen, hällen syntes väldigt dåligt på bilden, men allt var bättre än vår gamla ugn som lät som en skördetröska och värmen kunde slå på en si så där 100 grader. Kom på plats och spisen såg faktiskt helt okay ut, vilken lycka, o när vi kom hem upptäckte vi att den till och med hade med varmluftsugn. Rena rama kapet alltså, ibland har man verkligen tur.

På väg hem med spisen stannade vi och skulle hämta ut ett paket, jag anade oråd när jag kom fram till kassan och kön var hur lång som helst. Längst fram i kön stod en man i 60-års åldern och skulle skicka ett paket till Norge. Han fick veta att frakten var 340 kr alltså skulle det x antal 40 kr frimärken på men nä tro inte att det ska gå så lätt, han skulle absolut ha 6 kronors frimärken på paketet. Den snälla killen i kassan försökte förklara att det blir en himla massa frimärken men mannen gav sig inte så tillslut fick han 6 häften med frimärken och fick veta att alla utom tre skulle på paketet.

Han klistrade på ca 10 frimärken sedan undrade han om det räckte, killen i kassan sa att nä alla utom tre ska på paketet. Så fortsatte mannen och han skulle ha killen att räkna alla frimärken varje gång efter att han satt på några till. Jag erkänner att jag faktiskt trodde det var dolda kameran eller nåt, men icke. Mannen var helt sann, han hade gett sig den på att det skulle vara 6 kr frimärken på paketet och efter en kvart ungefär hade han fått dit alla frimärken 57 st, gissa hur paketet såg ut! Innan han går så ska de räkna alla frimärken igen och kolla kvittot för kan det verkligen stämma att han köpt 6 häften med frimärken.

Jag kunde inte ens bli irriterad utan stod där och skrattade för mig själv och tyckte verkligen synd om killen i kassan som gjorde sitt bästa med telefon som ringde, kunder i kön, posten som skulle hämta post och samtidigt räkna dessa eviga frimärken. Tror aldrig han glömmer den dagen på jobbet. Innan mannen med sina frimärken äntligen gick så påpekade han att han verkligen hoppas paketet kommer fram i morgon, detta var strax efter 18, för vanliga affärer som inte är utbildade i posthantering borde ju inte få ha post. I vanliga fall hade jag exploderat, den stackars killen i kassan hade verkligen gjort sitt bästa för att hjälpa honom och får det till tack, men jag höll god min och kunde inte annat än skratta för mig själv åt den totalt obstinata mannen med alla sina frimärken, han förgyllde min dag på något underligt vis.

Nästa lustiga människa såg jag på väg hem från jobbet idag. Det var halv storm med isregn, ni som inte upplevt det kan jag bara säga att det är fruktansvärt och vidrigt kallt. Jag står där i busskuren och försöker stå i mesta möjliga lä tacksam för att jag kom ihåg både vantar och halsduk i morse. Huvan på jackan är uppdragen med minsta möjliga springa för att kika ut, å där kommer han, mannen som joggar. Han joggar inte bara i detta odrägliga väder han ler också, å som om det inte var nog så hade han shorts på sig. Inte nog med att jag får ångest över hans hurtighet och förmåga att le när han joggar, han är klädd för en ljum vårdag medan jag ser ut som en halvt ihjälfrusen eskimå, frågan är om han eller jag är galen? Jag överlevde kylan och väntan på tåget för skrattet bubblade upp inom mig varje gång jag tänkte på denna galna uppenbarelse i isregnet en helt vanlig torsdag.

En ekorre och en get i mitt hem

Det bor en tjuv i mitt hem!!! Saker försvinner här hemma, spårlöst försvunna, man kan leta som en galning och tro att man blivit alldeles knäpp, sedan kikar man under sängen och där finns en hel samling med alla möjliga saknade föremål.

Senast idag letade jag efter osthyveln, trodde jag blivit blind, den var inte i diskstället och inte i en enda låda, hur mycket jag än letade så var den helt enkelt försvunnen. En misstanke tog form i mitt huvud...WILLE!! Å ja mycket riktigt, tittade under sängen och där fanns den, tillsammans med en penna och en strumpa.

Dagligen får man ta en sväng på golvet, kravla in under sängen och tömma hans "skattgömmor" för allt han kommer åt stjäl han och gömmer under sängen. Är tacksam för att han inte tuggar sönder sakerna men börjar fundera på om han är hälften ekorre hälften get med en uns av boxer. Har ALDRIG träffat på en envisare hund, o jag har träffat många hundar i mina dagar. Det som gör det hela ännu lite intressantare är att han faktiskt är väldigt intelligent, han klurar ut de mest omöjliga saker, hur han lyckas med allt har jag inte riktigt blivit klok på. Sådant som "normala" hundar gör som att tömma soporna gör han inte, däremot öppna frysen och tömma den det är kul.

Jag vet att alla tycker det är jätte roligt att jag fått en liten huligan men jag är faktiskt inte orolig att han ska fortsätta vara olydig och odräglig, även om jag just nu funderar på om han är döv. Men tro mig det är han INTE, det räcker med att tänka prassla med något i köket så är på plats och kollar om det möjligtvis är något till han. Å när han själv vill så kan han allt och lär sig hur fort som helst, även om han inte förstår nöjet med klicker, fastän han får mat. Han tycker liksom att mat det borde finnas i obegränsad form och inte finns det väl någon mening med att jobba för den när husse är så rädd för att han svälter, ni skulle hört han när Wille fastade i 12 timmar innan sin operation och inte fick äta frukost, det var mer dramatiskt än själva operationen.

Så summa summarum är att jag har en envis liten tjuv som finner på alla otyg han kan just nu, men det ska nog bli hund av Wille också en dag. Å gissa om vi älskar honom allihopa inklusive Olga, även om hon ogärna erkänner det.

Att resa sig upp igen

Ingen behöver alltid vara perfekt, det är faktisk okay att bryta ihop, att skrika, gråta och vara arg på hela världen, tycka att allt rent ut sagt känns för djävligt. Styrka är att kunna tappa fotfästet en stund men kunna vifta runt lite med armarna och återfå balansen eller att faktiskt trilla och sedan resa sig igen

Det viktiga är att inte fastna där i det negativa, att inte låta känslan av hopplöshet ta överhand, att istället använda ilskan till att gå vidare och hitta ny energi. Jag påstår mig tro att allt har en mening och att stöta på motgångar prövar verkligen den tron, ibland känns meningslösheten i saker och ting fullständigt förlamande, men jag vägrar att ge upp. Jag påstår inte att vi straffas för något vi gjort eller inte gjort, utan snarare så att om vi ser på olika händelser som en möjlighet att utvecklas så ger vi de mest tragiska och hopplösa situationer en mening. Om inte annat så ger den tanken om alltings mening oss lite hopp och därmed lite ork att fortsätta kämpa och försöka hitta lösningar eller bara acceptera tillvaron och hoppas på en bättre framtid.

Idag var jag arg, ledsen och besviken på att inte få den hjälp jag önskade mig. Jag tyckte allt var fullständigt hopplöst men någonstans där så tog ilskan över och jag insåg att om ingen läkare vill hjälpa mig så får jag antingen leta vidare efter någon som vill eller hitta en alternativ lösning. Jag kan inte ändra på det som är nu, alltså får jag göra det bästa av det. Jag tänkte på Wille med sin tratt, han är en sann inspirationskälla, han gillade läget och gjorde det bästa av tratten och utnyttjade dess möjligheter och bar leksaker i den. Även om han vissa dagar ger mig grå hår så är han så  underbar med sitt enorma självförtroende och fullständiga sorglöshet inför allt i livet. Han påminner mig ständigt om att det finns ett annat sätt att leva på, att ta dagen som den kommer och göra det bästa utav allt, det är sann styrka.

Jag inser att livet inte alltid blir som man tänkt sig, eller rättare sagt väldigt sällan, men att det blir som det är menat. Jag fattar det där nu, det låter kanske flummigt men egentligen är det rätt så logiskt, orsak och verkan, för det är jag som har makten att påverka vad jag gör utav det jag har och det som sker mig. Att vara stark är inte att alltid bita, att kunna allt och aldrig behöva hjälp. Att vara stark är att våga tro på sig själv och att kunna gå vidare även om livet inte blir precis som vi tänk oss. Att vara stark är att se möjligheter och att ibland bryta ihop. Att gör fel och snubbla men sen samla de små resterna av sig själv och med stöd och uppmuntran av de som finns i ens närhet hitta balansen igen och gå vidare, det är riktig styrka. Att ha alla dessa fina människor i min närhet som alltid hejar på mig, även om de kanske inte alltid förstår min nycker, ger mig kraft att göra det omöjliga möjligt och det är jag så tacksam för.

Jag begär inte att någon annan ska tro eller tycka som jag, men för mig ger det livet en mening och ork att ta mig över de hinder jag möter på livets väg. För i slutändan så är det viktiga för mig vad jag behöver för att jag ska kunna må bra, inte vad alla andra tycker att jag borde göra, eller hur jag borde leva.

Bit ihop

Ibland stångar man pannan blodig och ändå så finns det inte utrymme för att ge upp för det handlar om det viktigaste du har nämligen dig själv. I över ett år har jag hoppats och försökt att må bättre men kroppen vill inte, ständigt nya förkylningar, ledvärk, syn-rubbningar och feber. Jag har gjort ett stort misstag under denna tiden, jag har inte sprungit ner trösklarna hos någon läkare, resultat av detta är att man inte blir trodd och ingen hjälp finns att få.

Fick svar från husläkaren att eftersom jag inte sökt läkarvård vid varje febertillfälle så kommer jag inte heller få någon remiss till henne för jag är inte sjuk. Men seriöst!!! Nu söker jag hjälp och får det till svar.  Mina tidigare prover har inte visat något så det är alltså inget fel på mig, så om jag brutit benet men varit hos doktorn igår så är det inte brutet nu heller eller? Så då antar jag att det är fullt normalt att ha feber några dagar i veckan och om jag har tur så är jag frisk i en vecka innan det börjar om igen. Jag är ganska säker på att hade jag ringt vårdcentralen var enda gång jag har feber så hade det inte heller resulterat i någonting alls, inget annat än att jag fått höra att jag är inbillningssjuk. Det känns som att de lägger krokben för sig själva när en människa ringer och vill ha en utredning på vad som är fel men hänvisar till akuttider istället för att försöka hitta felet.

Är det verkligen så det ska vara att man måste skrika och gapa sig till vård? Måste man springa hos doktorn för varje liten krämpa för att de till slut ska tröttna på en och utreda vad som egentligen är fel. Eller är det helt enkelt så att man inte vill utreda något för att det är enklare att skriva ut lite antibiotika någon gång ibland. Det handlar ju inte alls om att jag vill bli sjukskriven eller ens få medicin, jag vill bli frisk! Jag vill slippa dras med ständiga infektioner eller vad det  nu är. Jag vill slippa att inte kunna jobba eller alltid vara trött på grund av feber. Jag vill slippa gå till läkaren, jag vill slippa allt vad sjukvård och människor som petar på mig heter. Jag vill vill slippa känna mig som en belastning för alla som finns runt omkring mig. Jag vill slippa känna mig som en gammal urvriden disktrasa och istället få vara frisk och glad.

Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska ta nu, jag vet inte var, hur och om det finns någon hjälp att få. Kanske ska jag helt enkelt fortsätta med att bita ihop och hoppas att det går över, men är det verkligen rimligt? Frågan kvarstår hur rimligt är det att neka någon vård för att de bitit ihop och hoppats på att det ska gå över.

En riktig kvinna

Kvinnodagen firas imorgon, men vad och vem är egentligen kvinna? Det finns säkert en juridisk beskrivning och även en rätt benämning i ordlistan med listade kriterier, men jag söker mer själva andemeningen i ordet. För vi firar väl alla som anser sig ha rätt att kalla sig kvinna, inte bara de som uppfyller div. juridiska kriterier.

När jag tänker på ordet kvinna ploppar bilden av Mona-Lisa upp i mitt huvud, hon är väl en av världens mest kända kvinnor, fastän vi vet väldigt lite eller snarare ingenting om henne, men krävs det att vi jämför oss med kända kvinnor för att ge ordet en karaktär, eller räcker det med att känna sig som en kvinna för att vara det? Kvinnor finns i alla former och figurer, en del har gjort sig ett namn i historien, men vad är det som gör någon till kvinna? Ibland känns det som om kraven på en "riktig" kvinna är nästan ouppnåeliga och smått löjeväckande, du ska vara en moderlig, ha en karriär, vara välutbildad, huslig, den perfekta makan och naturligtvis vacker, eller kanske är det bara jag som är bitter.

Det är fortfarande en självklarhet att kvinnor vill ha barn, de ska älska barn särskilt spädbarn, annars anses du lite underlig, jag om någon vet för hur ofta stöter jag inte på höjda ögonbryn när jag säger att jag inte vill ha barn. Jag har till och med stött på läkare som ifrågasatt varför, som trott att det är min mans beslut inte mitt, för det är ju inte alls naturligt att vilja ha barn. Är vi fortfarande så fyrkantiga i vårt tänk, att kvinnor ska vilja ha barn, att de måste vara mammor för att anses vara riktiga kvinnor? Har ni tänkt på vilken press det sätter på kvinnor som inte kan få barn, hur många av dessa som inte känner sig som riktiga kvinnor för att de inte kan få barn.

Just barnafödandet är ju än så länge det vi kvinnor kan som inte männen kan, kanske är därför det anses som det ultimata kvinnliga. Allt runt graviditeter, ammande och barnafödande är som ett hemliga band som binder samman kvinnor, det som de alltid kan finna som gemensamt samtalsämne. Det är något som de kan känna att de vet allt om och männen inte har någon som helst inblick i, men ändå så ska de ju självklart delta, männen alltså, och anse vara det största miraklet som hänt dem, att just deras kvinna blivit med barn och lyckats med bedriften att föda ett barn, något som kvinnor gjort i alla tider. Oj så många som blir arga på mig nu och anser att jag inte förstår någonting, men jo jag förstår mycket väl att era barn är små vandrande mirakel, men för mig är alla barn små mirakel, inte bara dina.

Jag tycker bara det är orättvist att endast fertila kvinnor som blir mammor ska ha rätten att känna sig som riktiga kvinnor. Jag tycker inte om när vi skapar kriterier för vem som är mer rätt och riktigt än någon annan, du är lika mycket kvinna om du förälskar dig i andra kvinnor, om du inte har några barn eller kan få några barn av olika anledningar, du kanske till och med föddes som man, det är inte det som skapar kriterierna för vem du är, det är vem du väljer att vara som gör dig till den du är.

Jag röstar för att vi firar alla kvinnor i morgon, oavsett eventuella kriterier på om de är riktiga eller inte. Jag röstar för att vi minns alla de kvinnor och män, som kämpat för att vi ska ha lika rättigheter och vara jämställda. Jag röstar för att vi fortsätter kämpa för alla människors rätt att vara sig själva och bli bemötta som medmänniskor oavsett kön, ursprung, religion och politisk tillhörighet.

Mindre trasig

I dag har jag känt mig som en hel människa igen, för första gången på mycket länge har det känts bra att bara vara jag, en helt fantastisk känsla faktiskt. Jag önskar och hoppas på fler dagar i samma "anda", tänk om jag äntligen ska få bli mig själv igen.

Tänk om jag faktiskt kan börja se världen i ett rosa fluffigt skimmer av hopp och möjligheter istället för den där gråa tråkiga hopplösa världen som så länge varit min enda verklighet. Tänk om jag skulle få vara feberfri i några veckor i alla fall, hur underbart vore inte det? Men ärligt talat så kan jag leva med febern om jag måste, även smärta i kroppen om jag bara får ha min själ i fred. Om bara mitt huvud kan fungera som jag vill och mina tankar kan vara dem jag känner igen mig själv i, den eviga optimisten, hon som ser möjligheterna inte problemen, hon som försöker klura på lösningar istället för att bara ge upp, det är hon jag känner igen. Hon som självironiskt ler och funderar på om det är dax för lobotomi eftersom hon skriver om sig själv i tredje person. Det är den personen jag vill vara och den jag alltid varit, tills min hjärna fick någon form av total härdsmälta. Om jag bara kan få tillbaka lite av min humor och lite av min envishet så känns det som att allt kommer lösa sig till det bästa så småningom.

Att jag sen hoppas på lite mera tålamod med mig själv, det är en helt annan historia, men håll tummarna! =)

Måste och borde

I dag är en sån där dag då tusen saker som borde göras susar genom mitt huvud, men blir inte färdig att börja med något alls. Jag verkligen ogillar sådana här dagar.

Jag antar att jag hade kunnat göra en lista med allt som borde göras och pricka av efterhand, men listor gör mig nervös och ännu mera stressad, för så finns alla måsten svart på vitt, visserligen så är det skönt när listan är klar men den verkar ju aldrig bli det, ständigt fylls det på nya saker som borde fixas och göras. Jag blir stressad bara av tanken och hela hjärnan tänger av sig, fullständig blockering i hjärnbarken.

Försökte klura ut något av alla "måsten" som känns roligt, men inget av dem verkar särskilt inspirerande, egentligen är jag ju inte "sån". Jag är en "sån" som drar av plåstret snabbt så är det över, men just nu så finns inte energin till att kasta sig in i något så att det snabbt ska vara gjort. Jag har en önskan om att bli av med alla listor på saker som borde göras, men hade helst sett att någon annan fixade till mig. Nu är det ju så att det mesta är saker som jag måste fixa själv så jag kan inte be någon annan gör dem, så just nu använder jag min energi på att nonchalera saker och ting och hoppas att de på så vis försvinner. Har inte fungerat så bra hittills men hoppet är det sista som lämnar människan sägs det ju.

Usch vad jag inte tycker om mig själv när jag är pipig och gnällig, jag tycker inte om mig själv när jag inte får något gjort, men jag antar att det bara finns två alternativ, antingen gör jag några av alla de där sakerna eller så fortsätter jag att ogilla mig själv. För gnäll det hjälper ju ingenting, även om det ibland är skönt att bara få det ur systemet. Tror jag egentligen skulle behöva bli riktigt arg så kan jag hämta lite energi och kraft ur det, men jag blir ju inte arg så lätt.

Ja ja vad vore en bal på slottet...... Tror jag sätter mig och dagdrömmer om en dag med ett skinande rent hem och inga listor på saker som borde göras, det får gärna vara en solig sommardag med färska jordgubbar, lite vin och en solstol på altanen.