Positiv men till vilket pris

Jag är en person som alltid försöker se det positiva i allt. Oavsett vad som händer så har jag en stark tro att det kommer medföra något gott, att man kan vända situationen till något positivt. Jag brukar ofta säga att det löser sig och oftast gör det också det.

Men senaste tiden har jag funderat, vridit och vänt på saker och ting. Många i min närhet som fått besked om dödliga sjukdomar och en svåger som dött alldeles för tidigt. Jag har inte kunnat vara positiv, vad säger man för bra till en människa som fått 6 månader att leva, hoppas du lever sju. Eller du har i alla fall 6 månader önskar att du inte kommer lida. Nej, det finns inget bra att säga, det finns ingen mening med att hoppas att han av alla miljarder människor ska räddas av ett mirakel.  Det krävs faktiskt massor av energi att försöka vara positiv och alltid se det som är bra. 

Det finns stunder då saker och ting inte löser sig, då det inte finns något positivt att säga. Varför ska vi alltid när någon dör t.ex försöka se det positiva, nu slapp han/hon lida mer, han/hon slapp i alla fall lida eller annat meningslöst som sägs. Det finns stunder då livet är orättvist, då allt helt enkelt känns för jävligt. Jag tror att man måste få känna att något är fullständigt meningslöst. När en far, bror, som vän eller någon annan rycks bort får det lov att kännas hemskt. Vi måste få känna tomheten, saknade,  sörja och svära över att livet är orättvist. Vi har naturligtvis minnerna och de kommer alltid finnas där, men just i nuet har de inte plats för människor som mist någon nära, där ska finnas plats för sorgen och tiden ska ägnas att sörja den förlust man drabbats av. Vi har rätt att vara egoistiska och önska att den vi mist varit kvar för vår skull.

Det behöver inta bara handla om att mista någon eller något, det kan helt enkelt vara så att vi inte släpper fram det där inom oss, ilskan av att känts oss orättvist behandlade eller blivit missförstådda, Istället ursäktar jag och ser det positiva, de har kanske inte förstått bättre. Jag är en stark kvinna som vågar stå för mina åsikter och jag kämpar för att förstå andras misstag , åsikter och  förlåta dem som sårat mig. Men ibland så blir man helt enkelt förbannad.

Men hur hårt man än kämpar så finns det tillfällen då man måste erkänna och se det mörka i tillvaron. Den är inte evigt ljus, det finns ett mörker som jag är väl medveten, ett mörker större än många av er kan ana att jag faktiskt levt i. Jag lever nu i en bra ljus värld men där skugorna ibland hinner i fatt mig. Jag ger mig sällan tid att tänka på dem sopar dem undan med en kvast till ett hörn i hjärna och plockar fram leendet och ser det positiva, ser hur bra jag har det nu.

Jag kan förlåta alla andra som inte såg, som inte förstod då, men jag vet inte hur jag ska kunna förlåta mig själv, för det var ju jag som stannade där, det var jag som kämpade och ständigt hoppades på att det kommer bli bra, det finns något positivt. I morgon blir en bättre dag......  Men dagarna blev inte bättre, sett utifrån var jag glad och positiv men inuti slets jag itu av mitt eget det löser sig. Jag skämdes över att inte kunna lösa situationen, jag trodde som jag alltid gör att det kommer komma något bra utav detta.

Men varje kväll när doften av hasch som smög sig in i sovrummet insåg jag att morgondagen inte kommer bli bättre o nog inte i morgon o dagen efter det vem vet? Jag kunde lösa det mesta utom mitt eget liv, tills jag en dag insåg att det finns en möjlighet och den är att säga stop. Den dagen jag vaknade och insåg att jag är den enda som kan förändra mitt liv och valet var enkelt, han ska ut ur mitt liv.

Jag försökte se det positiva i långtid efter de 7 åren med en knarkare, men ska säga er ärligt, det finns inget positivt, de åren var ett helvete, inget annat.

Däremot har jag lärt mig oändligt mycket om mig själv, jag är starkare, jag kommer aldrig börja knarka, och jag överlevde. Nu ska jag bara finna förlåtelsen till mig själv för att jag någon påverka mitt liv i så många år. Påverka min familj och mina vänner som betyder oändligt mycket för mig.

Så att alltid vara positiv och bara se det bästa hos alla människor kan leda till att man betalar ett högt pris för sin naivitet en dag. Låt er istället styras av både förnuft och känsla och framförallt tillåt er att känna alla känslor,:glädje, sorg, kärlek, hat. Å våga säg till andra att du tycker det som det genomgår är hemskt och att du finns om de behöver dig, istället för meningslösa tröstande ord. Bit inte ihop utan bryt ihop och gå sedan vidare i livet och minns att älska dig själv lika mycket som andra.


Det finns bara en sak vi tar med oss i döden och det är kärleken.

Styrka inte svaghet

Dagen efter valet som skakade Sverige. Även om det inte var oväntat så var det nog många som inte riktigt ville tro att Sverigedemokraterna skulle ta sig in i Riksdagen. Jag var själv en av dem, som hoppades och trodde på ett Sverige där demokrati och mångfald är en självklarhet.

Samma kalla vindar som svept de senaste åren över Europa sveper nu över Sverige. Frågan är vad gör vi nu  för att förändra och förbättra? Jag tror inte på hat eller att nonchalera Sverigedemokraterna och dess väljare, snarare tror jag att vi måste våga föra en dialog med dem. Vi måste våga utmana och diskutera svåra frågor. Vi måste våga lyssna på andra människor med andra värderingar än oss själva.

 Att Sverigedemokraterna står för en invandrarfientlig politik är väl egentligen inte så mycket att orda om, även om de själva påstår att det är invandrarpolitiken som de är emot. Men ett parti som vill att invandrare ska assimilera sig till det Svenska samhället kallar jag rasistiskt. Kan inte hitta något annat ord, tyvärr. Om man dömer människor efter deras religion, ursprung eller hudfärg så är man rasist.

Sverigedemokraterna gick till val med löfte om bättre äldrevård, säkrare gator och torg, bättre sjukvård, utträde ur EU och ett bättre Sverige. Det är lätt att ge löften och självklart vill vi alla ha ett tryggare och bättre Sverige, det kan vi alla enas om frågan är hur ska vi få det? Det är kanske där problemet ligger Sverigedemokraterna har inte behövt förklara sina politik, hur de ska genomföra förändringarna eftersom få har velat diskutera och debattera med dem.

Sverige och övriga världen genomgår en ekonomisk kris, som förhoppningsvis snart är över. Men som alltid när ekonomin tryter så drabbar de dem som behöver mest hjälp, de mest socialt utsatta. Jag tror inte det är någon som vill se hemlösa på gatorna, höra att människor inte har råd att vara sjuka eller inte kan få den vård de behöver. När detta drabbar ett land är det lätt att söka syndabockar, skylla på andra att de är de som skapat problemen. Samma sak har hänt om och om igen i människans historia. Det är enkelt att se andra som problemet istället för att ta på sig ansvar och se vad jag kan göra för att förbättra och förändra.

Nu är det upp till alla oss som inte röstat på Sverigedemokraterna att visa att vi  tror på demokrati och valfrihet. Vi bestämmer om  vi ska tillåta ett litet part, vilket Sverigedemokraterna faktiskt är, ska få bestämma över vår bild av Sverige och vilka vi är. Att det finns människor med rasistiska åsikter är inget nytt, det viktiga är att inte låta dem dela landet, inte låta dem få oss att tro att rasismen är större än den faktiskt är.

Om vi tror på ett Sverige där jämställdhet och åsiktsfrihet är en självklarhet, ett Sverige där människor får lov att vara sig själva, där det inte finns någon mall för vad som är rätt och fel.  Ett Sverige där vi oavsett ursprung, hudfärg, sexuell läggning eller religion är först och främst människor. Då måste vi våga diskutera med Sverigedemokraterna, respektera deras åsikter och sedan med förnuft och hjärta visa att de har fel.


Vi ska visa att vi lever i ett bra land där mångfalden är en styrka inte en svaghet.