Oh no, no Big Brother

Jag ska inte, jag vill inte jag kommer inte och jag fullständigt totalt vägrar att fastna i Big Brother träsket. Jag har sagt det förr och det gick helt och totalt åt skogen.....

Jag har bättre saker för mig än att sitta på galna människor som bara vill ta chansen att få bli en c-kändis som kanske om de har tur kan hamna på några VIP-listor. Folk som beter sig som riktiga as mot varandra och som inte har något alls att tillföra mitt liv, jag har vuxit i från det nu. Jag var galen i dokusåpor kollade allt men det var då nu är jag vuxen och har bättre saker för mig.

Planen är att inte se ett enda avsnitt hela den här säsongen, för jag vet hur det blir annars. Ska bara kolla lite till och sen lite till och så är man fast, totalt involverad i om Mia glömde byta tampong eller vem som hånglade med vem eller .....Det är som en sjuk drog, som drar in en i träsket och sen är det kört, alla normala funktioner i ens hjärna slutar fungera och plötsligt bara måste man se och se och se lite till. Nej nej nej denna gången ska ni minsann inte lura mig till det, här visas ingen Big Brother överhuvudtaget!!

Till min älskade Anders

Kärleksvisan

Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig så som den du är

Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
För du betyder allting för mig.
Var inte rädd, Jag går bredvid dig.

Nu är jag din, och nu kan jag andas.

Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

För att jag älskar dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när du är svag.
 

För du betyder allting för mig.
Ja jag ska älska dig, så som du är.
Och jag vill ge dig allting jag har.
Och låt mig få bära dig, när hoppet sviker.
 

Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig.

För du betyder allt för mig.

 

(Inte jag som skrivit texten utan den sjungs av Sarah Dawn Finer)

 

 

Fredags -mys eller -måste?

Idag är det fredag, vilket tydligen automatiskt betyder att man ska fredagsmysa, det är liksom en plikt, att fredag är en kväll då allt är så himla ulligt och gulligt, allt det där andra lämnar vi bakom oss och fredagen ska precis som julen och andra högtider vara helt perfekta utan minsta lilla sura min, inget annat än freeeeddaaaaaagsmyyyyys. Å som vanligt så blir jag obstinat och motsträvig, jag gillar inte saker och dagar som betyder att man måste vara något man kanske inte är, en dag som innebär att man måste göra saker man inte vill, det gör man ju varenda dag, kan man inte ens på helger och vid högtider få lov att bara vara?

Jag är på ovanligt dåligt humör idag, inget känns helt okay, skulle helst bara vilja åka på en lång semester långt bort från mig själv. Det är inte så att det  är något särskilt som är fel eller att jag har någon anledning att vara sur på någon, inte ens PMS kan jag skylla på, det bara är så. När någon då försöker tvinga mig ur min lilla bubbla av surande så vänder jag alla taggar utåt. Jag är så trött på att vi människor skapar en massa onödiga måsten, dagar och tider som man bara måste fira. Vad är det som gör att vi har ett behov av att bara mysa vissa speciella dagar, att bara visa vår uppskattning i form av presenter, blommor och kanske  lite av vår dyrbara tid (som aldrig räcker till) på bestämda dagar?  Varför kan man inte bara göra det alltid eller när man känner för det, är vi så egoistiska och så uppfyllda av vår tillvaro att det behöver planeras in dagar då vi bryter mönstret och ägnar oss lite år varandra.

Högtider som jul och påsk kan visserligen vara trevliga, i min familj är de faktiskt alltid trevliga för jag tycker om min familj, både den biologiska och den som är självvald eller "ingift", därför umgås jag med dem även om det inte är någon som fyller år eller någon högtid då familjen bara måste vara samlad för att normen i samhället säger det. Jag föredrar faktiskt att umgås med dem andra dagar än de som är uppskruvade och fyllda av förhoppningar och orealistiska  förväntningar. Om dina släktingar inte är trevliga så lär du inte gilla dem mer dagar du tvingas umgås med dem eller förväntar dig mer av dem än de kan leva upp till, snarare tvärtom.

Jag ogillar inte högtider men jag ogillar de överdrivna förväntningarna som vi skapar på en helt vanlig dag som bara råkar heta julafton eller fredag för den delen. Jag ogillar när det skapas en massa måsten som man måste leva upp till för att inte göra andra människor besvikna, jag ogillar när jag inte själv kan och får förfoga över min fria tid, det är nog med plikter i vardagen med arbete och andra saker som bara ska göras. Ingen ska bestämma hur jag borde göra och känna när jag är ledig från vardagen, ingen ska få mig att känna att jag är tvungen att mysa bara för att det är fredag, jag myser hellre en tisdag bara för att jag kan och vill.

Jag har nämligen den lyxen, jag kan bestämma själv över mig själv och mitt liv, jag har även turen att ha en underbar familj och världens bästa och finaste sambo som ställer upp på mina galna idéer och står ut med mig fastän jag ibland surar och är tvär utan någon särskild anledning. Jag har fina vänner som ärligt och uppriktigt bryr sig om mig och tycker om mig trots att jag är den jag är. Att ha allt detta är lyx, inget jag tar för givet, och jag är oändligt tacksam och just därför kan jag inte låta bli att skänka en tanke till alla dem som inte har någon. Inte nog med att julen och andra högtider är fruktansvärt ensamma stunder för dessa människor, nu ska de känna sig ännu mera hopplösa varenda fredag för att de inte har turen att ha någon att mysa med. Överallt tjatas det om fredagsmys, hur skönt det är att det äntligen är helg, men tänk på alla dem som inte alls tycker det är skönt. Barn som tvingas leva med föräldrar som festar till det lite extra med några flaskor vin för det är fredag och sedan ligger redlösa resten av helgen om barnen har tur, för då slåss de i alla fall inte. Eller alla de som  inte har råd att "lyxa" till det en fredag eller alla de som bara är ensamma.

Jag menar inte att du inte ska njuta av din fredag, inte heller att du ska ha dåligt samvete över att du har det bra, jag menar bara att vi kanske ska ägna en tanke åt alla dem som inte har det så bra som oss. Jag menar också att vi borde försöka vara lite mer rädda om varandra och bry oss om varandra alla dagar i veckan inte bara fredagar, och att vi ska njuta av stunden istället för att skruva upp förväntningarna till en särskild dag på året, i månaden eller i veckan.

Carpe Diem.

Är jag en hemsk människa?

Ingen är perfekt, ingen är helt fulländad men de flesta är ganska bra ändå. Själv skulle jag kunna nämna många brister hos mig själv, som att jag är långsint, oorganiserad, lovar mer än jag kan hålla, jag dömer ibland människor på förhand och kan ha fördomar mot saker eller folk som jag egentligen inte vet så mycket om och många många andra fler. Däremot är jag ingen elak människa snarare är jag kanske lite för snäll och kan ha överseende med lite väl mycket ibland. Jag inbillar mig att det är så i alla fall.

Så plötsligt händer det, den där lilla elaka personen jag har inom mig väcks till liv, oftast beroende på att någon gång på gång svikit, ljugit för mig eller det allra värsta jag vet, anklagat mig för något som inte är sant. Då blir envisheten och egot till ett stort sårat monster som vägrar att glömma och förlåta. Jag går inte dagligen och slösar energi på den eller de som gjort mig orätt, men jag kan heller inte fina någon sympati eller empati för dem. Inte för att de gjort just mig orätt, utan för att dessa människors beteende är att alltid skylla på någon annan istället för att inse att de är de själva först och främst som skapar problemen i sina liv, genom att ljuga och sakna självinsikt. En slags "karma teori" där verkligheten och sanningen sakta men säkert kommer ifatt den som ljuger och medvetet manipulerar andra människor, samt att den tvingar oss till självinsikt förr eller senare.

Jag önskar ingen annan människa olycka eller svåra stunder och jag vet många fina människor som drabbats av hemska saker vilket inte förklarar min "karma teori" alls. Men de goda människorna som drabbats av hemska saker kommer oftast ur dem starkare och bättre, medan de andra bara får fler och fler problem eftersom de försöker fly från det som är krångligt och svårt, genom att skylla på allt och alla andra å det är just de människorna jag inte kan känna vare sig empati eller sympati, inte förrän de ändrar sitt beteende och sin syn på sig själva som en varelse som det är mycket mera synd om sig själv än någon annan (alltså är han/hon mera värd alla andra).

Kanske är det så att jag är en hemsk människa som känner så här, men då får jag vara en hemsk människa för jag har lika mycket rätt till mina känslor som du har till dina även om jag respekterar att du tycker annorlunda

Sverige börjar bli ruttet

Det börjar bli ruttet landet vi bor i. Saker som varit självklara är det inte längre. Att människor som är sjuka har rätt att vara det och slippa oroa sig för att ekonomin inte går ihop, att ensamstående föräldrar ska kunna klara sig på en lön eller att hela familjer ska kunna leva ett skäligt liv på sina inkomster, att barn ska ha ett hem, att barn ska kunna känna sig trygga och veta att utflykten med skolan inte kommer bli en plåga för att mamma inte har pengar till matsäck, det är ruttet och rent ut sagt för djävligt.

Allt det som generationer före oss byggt upp för att generationerna efter dem ska ha det bra bryts sakta med säkert ner och alla är vi delaktiga i det. Det skylls på än den ena och än den andra, men ingen verkar beta vad vi ska göra för att få ett system som fungerar. Jag inser att resurserna inte är oändliga, jag vet att vi har haft den värsta ekonomiska lågkonjunkturen sedan 1930-talet och ekonomin måste stramas åt och då väljer man naturligtvis de största posterna först. Men om man gjorde som japanen som byggde bilen och tog lite överallt så blir det mycket i slutändan men kanske mindre kännbart för dem som behöver utnyttja de statliga och kommunala resurser vi har så som sjukvård, arbetslöshetsersättning, sjukersättning, äldreomsorg, handikappomsorg, skola och dagis.

Politikerna gör säkert ett enormt jobb, men ibland känns de lite verklighetsfrämmande, det är lätt att sitta med siffror och säga att ett toalettbesök för en åldring får ta en kvart, det är vad standarden säger. Men vi är inte standarden, vi är inte statistiska siffror, vi är människor!! Det är också lätt att säga att t.ex en depression varar i snitt tre månader sedan kan du arbeta igen, eller en cancerpatient han/hon kan naturligtvis jobba så snart de gått färdigt sina behandlingar, men allt det andra då? Alla känslor, alla rädslor all den ångest som kanske först kommer efteråt när ska de ha tid att bearbeta den. De är riktiga människor och individer inte några siffror på ett papper.

För många människor är det mest förnedrande som finns att behöva vända sig till "socialen" och söka det som nu heter försörjningsstöd, att sedan där behöva förklara sig varför man misslyckats med sin ekonomi så totalt och kämpa för något som man egentligen inte vill ha men måste för att överleva och för sina barns skull, det skulle kunna få vem som helst att må dåligt.

När man är frisk och arbetsför är det så lätt att skylla på människorna som inte verkar kunna hitta ett riktigt jobb, det är lätt att tycka att de sjuka nog kan arbeta ändå, men så ser inte alltid verkligheten ut. De är människor precis som du och jag. Det kan hända dig, du kan drabbas av cancer lika väl som någon annan och tvingas be på dina bara knän för en handläggare på försäkringskassan och försöka förklara att du inte kan jobba eftersom medicineringen tar all din kraft, de kan vara du som kan få höra att tyvärr din form av cancer borde inte ta längre än fyra månader att behandla så vare sig du nu är fri från den eller inte så måste du jobba. Det kan vara du som svarar att du är döende men försäkringskassan anser dig inte sjuk nog att vara sjukskriven, tänk på att detta inte bara är siffror det är verkliga människors livsöden vi pratar om.

Det är också lätt att skylla på att vi har för mycket invandrare i Sverige, utan dem hade vi minsann haft det bra, frågan jag ställer då är från vilken tidsepok börjar man bli "dålig" invandrare, vi har i Sverige alltid haft en relativt hög invandring som medfört kunskap till Sverige som vi saknat. Utan vallonerna hade vi inte hsft några gruvor, utan dem hade själva stommen i svensk ekonomi varit betydligt vekare och vi hade kanske inte ens kunnat sitta och se tillbaka på ett land som haft all den trygghet en människa kan önska sig.

Nä sannerligen är det något som är ruttet i vårt land, samtidigt som konsumtionen ökar år för år så ökar också antalet människor som lever under det som anses vara en skälig levnadsnivå, något måste göras och det fort. Mitt förslag är att man lyfter blicken från statistiken och istället ser verkligheten omkring sig, omprioriterar och börjar se varje individ och dess behov istället för att klumpa samman människor i normer och sedan låter dem bli en siffra i statistiken.

Låt oss bevara det Sverige som generationer kämpade så för under 1800- och 1900-talet. Låt oss fortsätta kämpa för ett rättvist och tryggt Sverige där alla räknas som någon.

Min bästa vän Olgis

Olgis min allra bästa vän, tänk så långt vi kommit sedan den där första gången vi sågs och du var rädd för allt och alla, du försökte bita näsan av mig, men jag såg då det vackra väsen du blivit till idag. Inget gör mig stoltare än tryggheten och stabiliteten du visar idag, jag vet att min fullkomligt kravlösa kärlek har varit med och gett dig möjligheten att bli den du är. Trots att du har många och djupa sår i själen så litar du på människor igen. Vägen dit har varit lång men att få dela den med dig har gett mig så mycket och jag hoppas och önskar att du fått ett fantastiskt liv.


  Ingen kan som du lyssna på mig i timar utan att ens se plågad ut. Om jag gråter kryper du tätt intill mig och skänker tröst, om jag behöver en kram vet du det innan någon annan. När du kommer och lägger huvudet i knäet ser på mig med dina vackra kloka ögon och vill bli kliad en stund blir jag varm i själen. Att se dig överlycklig när Husse kommer hem eller någon som står oss nära kommer och hälsar på, gör mig glad i varje liten cell. Ditt hjärta är stort och där finns många du räknar till "dina" människor och nu har du också din lilla Wille. Aldrig trodde jag du skulle vara så snäll och visa sådant tålamod med en valp, men du är helt fantastisk, jag hoppas att han blir lite "smittat" av dig och din underbara personlighet. Å när han hade ont fick han till och med ligga med huvud och tratt på dig och söka lite tröst från sin stora idol.

Att få vara med dig på stranden där du rullar i tång och badar med boll och se din totala lycka får mig att glömma allt annat och bara vara i nuet. Dina glädjeskutt och lyckan när du hittar en får mig alltid att le.  Att få krypa tätt intill dig och höra ditt snusande är det mest rogivande som finns. Du min fina vän, finns här alltid och ger mig alltid så mycket mer än du tar. Du har dina sidor med protester och matvägran, du är envis som en gammal åsna och går din egen väg när saker och ting inte passar dig, men det ger dig personlighet och visar att du litar på mig. Du vet att jag aldrig skulle göra dig illa även om du är lite busig ibland, men du vet också när det verkligen gäller och då beter du dig exemplariskt. Jag brukar säga att du är för klok för ditt eget bästa och kanske är det så.

Du börjar nu se dåligt, har lite knölar här och var, nosen har blivit grå men är ändå pigg och glad. Jag hoppas vi får många fina år än, men jag lovar dig att du aldrig ska få lida. Tanken på att du inte skulle finnas här är fullkomligt förlamande. 

Jag älskar dig min vackra Olgis, för ingen är eller kommer någonsin bli som du, min allra bästa vän  <3

Så kan det gå när man inte tänker

Jag har funderat länge på att börja med yoga, lugna rörelser som verkligen sträcker ut musklerna samtidigt som man får lite ro i sinnet. Det som talat emot är just att det är så lugnt, har inte haft ro att vara så stilla. Men så i går gjorde jag slag i saken, kollade vad staden hade att erbjuda, de flesta kurser var redan bokade och nästa körde först igång i april.

Alternativet var alltså att komma in som nybörjare till andra som redan hunnit gå några veckor, kändes så där kul, eller att vänta till april. Ni som känner mig vet att det där med att vänta inte riktigt är min grej det heller. Så det stället jag ville gå på hade inga bra alternativ för mig just nu. Letade lite till och hittade ett annat ställe, men kurs som börjar 1 mars, tjohooo!!  Ashtanga yoga det lät intressant så sagt och gjort nu är jag anmäld. Nu kommer de kalla kårarna och funderingarna på hur min "magkänsla" egentligen fungerar. Kollade inte så mycket fakta innan jag anmälde mig, tänkte yoga som yoga, hur stor skillnad kan det egentligen vara?

Skillnaden är tydligen väldigt stor och gissa vad, jag har anmält mig till yogans värsting, den ulitimata yogan, vi pratar inte små lotusställningar med andningsövningar utan stå på huvudet och vrid benen i omöjliga vinklar utan att trilla yogan. Men någon gång ska ju vara den första.... utgångspositionen är att stå raklång böj överkroppen och sätt pannan i knäskålarna hej å hå lilla kylskåpet det bli bra det här, känns som att jag inte kommer kunna röra mig dagen efter och några månader framåt.

Några av de enkla små rörelserna. 

Men jag ser det som så om inte annat så kommer de andra som är med få sig ett långt och gott skratt, och det är ju nyttigt både för kropp och själ, så jag tänker bara på deras bästa.

Jag på yoga

Att kämpa med och mot sig själv

Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver det för att jag kände att det var tid för en förklaring för det är många som undrat. Jag ber inte om medlidande utan hoppas bara att ni kan förstå lite bättre

Jag är ingen perfekt människa, absolut inte och har aldrig påstått det. Jag gnäller och piper och ibland tycker jag att allt är alla andras fel, en liten stund men sen gå det över för jag vet ju att det egentligen inte år deras fel. Men ibland får man vara svag och skylla allt på andra eller universum eller vem man nu kan hitta som syndabock.

Men det gäller att snabbt ta sig ur det stadiet, börja tänka igen och vara ärlig mot sig själv, för allt är ju inte andras fel. Mycket beror på mig och hur jag tänker. Ser jag allt som problem så lär de förbli problem. Ingen annan kan ju fixa det åt mig, om jag nu ska leva med kronisk trötthet orsakad av oförmåga att sova, smärtor och infektioner så är det ju ändå upp till mig att göra det bästa utav det. Visst vore det lätt att skylla på läkare som inte hittar "felet" men med tålamod så ska de nog komma en  lösning. Livet är kanske inte idealiskt och orken är inte särskilt stor, men jag vill leva och tänker därför göra mitt bästa för att hitta en balans så min tillvaro fungerar.

Jag vill inget hellre än jobba fullt, det sliter i mig att inte kunna hoppa in extra när det behövs, men jag kan inte det just nu. Jag har hela tiden sagt att det inte är en utmattningsdepression, men efter att läst en bok där en av karaktärerna lider av just detta och känner så väl igen  mig i karaktärens så får jag väl erkänna det är så. 

Jag tycker inte ett dugg synd om  mig själv och jag förstår hur frustrerande det är för min omgivning när jag inte orkar och kan. Men tänk dig själv om du är otroligt ledsen och har gråtit en hel dag, eller sorgen du bär av att förlorat någon nära, så känner jag mig, men det finns bara en skillnad att jag inte vet varför jag gråter och varför jag känner mig så ledsen.

Att vara ledsen är dock mycket lättare än apatin som tar plats i en, hur man än kämpar med att hitta det positiva så är det liksom om någon annan varelse tar plats i mig och anser att allt bara är totalt meninglöst. Meningslösheten är en förödande känsla är den allra värsta känslan, den jag fruktar mest. För visst finns det en mening med livet, visst finns det mycket att kämpa för, men de dagar då denna får mig i sitt grepp vill jag bara skrika ut min ångest över att inget någonsin blir bättre.

Jag har alltid kunnat hantera stress någorlunda bra, vissa gånger jobbar och pluggar jag bättre under stress, men nu räcker det med att folk stressar fram till tåget för att jag ska få en allergisk reaktion, jag får någon form av ångest, hjärnan slår totalt ifrån, minnet sviker, finner inte orden för saker och ting och kan till och med glömma vart jag är på och varför. Detta är det jag tycker är värst, det är ruskigt, men jag har lärt mig att hantera det ganska så bra faktiskt.

Jag vet att denna depression är något jag kan ta mig ur, jag SKA ta mig ur det. Ett av det stora problemen har varit att hitta orsaken till att jag plötsligt inte vet vad det är för nummer till jobbet bussen, varför jag känner mig så totalt och fullständigt meningslös. Jag har ju allt jag kan önska mig så varför skulle jag må dåligt nu? Visserligen vill inte kroppen riktigt som jag vill men det är inte det som orsakat mina "hjärnspöken" mer troligt är att det är spöken från det förflutna. Jag har levt ett liv med misshandel, främst i psykisk form men även fysiskt. En kille som höll på med droger med alla de problem som det för  med sig, som langare som kommer och kräver att han ska betala in skulder under hot och våld. Att aldrig ha pengar, fastän jag jobbade dygnet runt,  eftersom de gick till hans droger. Men tro nu inte att jag skyller allt på han, jag valde själv att stanna kvar så länge jag gjorde och jag gick med på att någon annan människa fick behandla mig illa, många långa nätter har jag grubblat över hur jag kunde låta det fortsätta, men har insett att jag inte finner något annat svar än att jag inte nsåg mig förtjäna något bättre.

Det är dock bara en liten del av orsaken till min depression, troligtvis är det saker som ligger betydligt djupare som jag ska bearbeta och få bukt med. Tro inte att jag ger upp, men jag har bestämt mig för att jag ska tillåta mig själv att bli frisk i den takt jag behöver och försöka hitta kärnan till varför jag mår som jag gör. Nu kan jag i alla fall se ett ljus långt där framme och är säker på att jag ska komma ur detta som en bättre och starkare människa.

Å snälla ni, säg inte tänk positivt så går det över, det är ungefär som att försöka tänka bort tandvärk.

Ideologi eller sakfrågor

Jag har funderat länge och funderar än på att engagera mig politiskt, problemet är att jag inte vet riktigt vilket parti jag i så fall ska engagera mig i, lokalpolitiskt finns det inget jag känner att jag kan stå för, det finns inget alternativ som riktigt passar mig. Jag är fullt medveten om att det är mycket få, kanske inga alls utav våra politiker som står bakom allt partiet står för, men jag måste ju känna att jag kan stå upp för den politik som partiet för just här.

Det andra problemet är att jag är skräckslagen för att bli som "alla andra" och komma dragandes med politisk ideologi och skylla allt som är fel på alla andra partier, istället för att faktiskt komma med konkreta förslag på förändringar och förbättringar. Jag vet att man inte alltid kan få som man vill och att det är ett invecklat samarbetssystem som oftast överstiger partipolitisk tillhörighet eller personliga ideal, att man måste se till medborgarnas bästa, att ibland gå med på saker som man egentligen inte vill för att få medhåll och genomröstat ett förslag som man själv anser viktigt. frågan är om jag är för mycket idealist för att kunna jobba så?

Kan jag verkligen ge upp mina personliga åsikter och ideologier, måste jag det för att komma någonstans politiskt?  Måste jag göra det för att finna samarbetspartners och för att kunna företräda ett visst parti. Någonstans tror jag att det faktiskt är så, att jag inte kommer kunna skrika ut mina åsikter och att de accepteras, utan att jag istället får ställa mig i ledet och snällt foga mig efter det som partiet anser vara rätt och riktigt. Kanske är jag cynisk som tror att det är så, men jag har sett många som förändrats av maktens spel och tappat alla sina forna ideal, för att hänga sig kvar vid makten. Jag vill inte bli sådan, jag vill behålla mina smått naiva ideal och mitt hopp om möjligheter att skapa en bättre värld.

Samtidigt brinner jag för många frågor, så som hemlöshet, barnfattigdom, äldreomsorg, invandringspolitik, miljöfrågor, skolpolitik.....  ja politik överhuvudtaget, det är så illa att jag till och med finner skattepolitikens vridande och vändande av procentenheter och ören intressant. Så ska jag engagera mig så kommer den svåraste frågan av alla, ska jag engagera mig i det parti som ligger mig närmast ideologisk eller det där jag håller med i flest sakfrågor? Ska jag engagera mig i det av dessa som ligger rätt för mig på lokalpolitiskt plan eller på riksdagsplanet, för skillnaderna mellan dessa kan ibland vara väldigt stor. Ideologin är den samma på vilket plan man än väljer, men hur man  tolkar ideologin och sedan utför den praktiskt i sakfrågor hänger för mig inte alls ihop, de verkar inte ha något som helst med varandra att göra.

Jag får nog helt enkelt fundera ett tag till och kanske engagera mig i något opolitiskt organ som jobbar för de frågor jag brinner för, Kanske är det bättre att göra sin röst hörd där och kanske kan man få till mera konkreta förändringar för individen i dessa föreningar än man kan politiskt där man ska se till helheten och inte bara just den personen, djuret eller varför inte just det trädet. Som sagt funderingarna fortsätter och någon dag kommer jag väl fram till ett vettigt beslut som jag inte ångrar. Jag vill inte heller ställa mig till dem som bara klagar över alla orättvisor men inte försöker skapa en förändring, jag vill kunna klaga och sedan jobba för att det ska bli bättre. Jag vill bidra med det jag kan och tror på för att göra jorden lite bättre för alla. Låter så högtravande, jag vet, men jag är idealist och jag tror på att möjligheter samt människors förmåga och vilja att förbättra världen.

Känsla

Sitter och kämpar mot en känsla som sakta smyger in i mig, en känsla som skrämmer fast den borde skänka tröst, en känsla som jag aldrig trodde skulle infinna sig hos mig, därför fruktar jag den, en känsla som borde vara självklar men just därför är den inte det, den efterlängtade men samtidigt skrämmande känslan av att var fullkomligt tillfreds och  nöjd.

Att vara nöjd innebär inte för mig att sluta utvecklas, att vara nöjd betyder inte att jag inte vill förändra, att vara nöjd betyder bara att jag är tillfreds just här och nu och på något underligt vis så räcker det. Jag har inte något behov av att sikta mot stjärnorna, inget behov av att skapa ett liv fullt av glamour, jag är nöjd med vardagen, den är fullkomlig, precis som den är. Jag inbillar mig att det viktigaste inte är sällsynta dagar eller  tillfällen av absolut perfektion utan att vardagen känns bra, det är trots allt den som utgör största delen av mitt liv. Med det säger jag inte att de där dagarna som är alldeles speciella inte betyder något, tvärtom så betyder de väldigt mycket, men livet består utav en oändligt lång rad med vardagar som är gråa, lite trista och förutsägbara, att vara tillfreds med dessa känns mycket viktigare än att leva för de där extra ordinära dagarna som sällan inträffar.

Att på kvällen kunna lägga huvudet på kudden och konstatera att det har varit en helt vanlig dag men likväl fullkomlig och känna sig tillfreds med att dagen inte bjudit på några extraordinära händelser.  Att jag är lycklig ändå, för att jag har fått spendera den med dem som betyder mest för mig, fått komma hem till ett tryggt hem med två glada vovvar, kanske doften av kaffe och en kram av min älskling, mer behövs faktiskt inte för att jag ska känna mig nöjd.

Jag inser att känslan av att känna sig nöjd inte kommer smygande utifrån utan det är något som växer inom mig, en känsla som jag skapar själv. Även om det som sker utanför kan ha stor betydelse så är det jag själv som bestämmer om jag ska vara nöjd och tillfreds här och nu. Om jag ska njuta av varje dag eller bara de där sällsynta tillfällen, vilket vore som att äta en mjukglass med strössel och bara äta den delen av glassen där strösslet finns och sedan kasta bort resten bara för att där inte finns det där lilla extra, vilket slöseri...... glassen är ju trots allt precis samma glass med eller utan strössel.