Synd om mig

Att vara kvinna är inte alltid lätt. I dag är det en aning smärtsamt faktiskt.

Har varit och bytt hormonspiral. Jag säger dock att det är värt smärtan i några dagar och sedan slippa allt vad pms, menstruationssmärtor och menstruation överhuvudtaget. Det funkar inte för alla, men för mig gör det. Det är det absolut bästa jag gjort för mig själv, men som sagt en aning smärtsamt idag.

Känner för att pipa o gnälla, känns som jag faktiskt har rätt till det, det är ju trots allt tre år tills jag ska plåga mig nästa gång. En dag vart tredje, då kan man väl få tycka synd om sig själv? Jag menar kolla paketet som spiralen kom i :

bild lånad av
http://nattensbibliotek.wordpress.com

Jag menar det är större än två mjölkkartonger och det ska in i mig!!!!

Så jag har väl rätt att gnälla eller? He he ska kanske vara lite ärlig, det är bara en helt vansinnig förpackning som kan skrämma den mest härdade. Faktum är att den stackars lilla spiralen är mindre än tvä tändstickor. Ungefär så här stor:

Hur som helst så är det synd om mig idag.... Ska trycka i mig en Panodil till och krypa ner en stund under täcket. EN dag vart tredje år har jag bestämt att jag har rätt att gnälla och tycka synd om mig själv!!

Take care =)

NAIV

Att se något gott hos alla människor, att låta dem trampa på dig, att låta dem såra dig och ändå kunna se det goda hos dem är det naivt och korkat ?

Jag vill se det bra hos människor, vill tro gott om dem även om de bevisar motsatsen. Jag vet då bara att de har dåliga sidor ( vem har inte det?) men kan fortfarande se det som är gott hos dem.
Även om någon sårar mig så har jag inget behov av att såra dem.

Jag anser mig inte värd att såras, jag blir naturligtvis besviken när någon visar sig vara någon annan än jag trodde. Jag kan välja att klippa alla band med den personen för att jag vill omge mig med människor jag kan lita på. Men att hämnas och ge igen det är helt enkelt inte jag. Visst kan det verka som om jag låter folk trampa på mig och behandla mig hur de vill, men så är det inte.

Jag kan inte se vad någon vinner på om jag ger igen, så personen kan ge igen, så ger jag igen o.s.v Det blir bara en ond spiral av onödigt hat som bara tär på min energi. Då väljer jag hellre att inte ha någon kontakt alls.


Det finns många personer som gjort mig besviken, främst för att de sagt att jag ska göra det jag mår bra utav. Sedan när jag gör det och står upp för mig själv då är det fel. Nej tack säger jag då. Men istället för att springa runt och prata illa om dem eller göra saker för att såra dem, väljer jag att hålla mig borta.

Kanske anses det fegt, kanske tror ni att jag är konflikträdd, men så är det inte alls. Jag tar gärna en diskussion om det behövs, jag har inga problem att tala om för människor varför de sårat mig, men däremot vill jag inte hamna i en ond spiral av smutskastning. Jag flyr inte från problemet och jag glömmer inte personen, kan fortfarande se det som var bra i vår relation (vänskap, kärlek m.m), men om jag inte anser att det är en person jag kan lita på av olika anledningar väljer jag bort relationen.

Jag är absolut inte perfekt och har sårat och gjort många människor besvikna på min väg genom livet. Jag kommer säkerligen träffa på fler som blir besvikna och sårade. Om de inte kan förlåta mig så hoppas jag på att de istället för att hämnas talar om för mig att jag gjort dem illa. Om de inte kan acceptera en ursäkt så får det helt enkelt vara så. Om de vill hämnas så får de göra det också. Jag kommer inte lägga energi på att medvetet såra andra människor, för mig är det viktigare att använda min energi till dem som är värda den.

Så funkar jag helt enkelt, och även om människor gjort mig besviken och sårat mig kan jag fortfarande se deras goda sidor och tänka på de roliga minnena vi har ihop som just roliga. Naiv? Ja kanske det, men jag trivs med det och det är så jag måste leva för att må bra.

Bekännelser

Söndag härliga söndag. Jag har inte gjort något vettigt överhuvudtaget idag och funderar verkligen på att inte gör det heller. Klockan är över fem på eftermiddagen och jag sitter i pyjamas än, gud så underbart.

Jag har lärt mig, eller börjar i alla fall lära mig att njuta av att göra ingenting. Måste erkänna att det faktiskt inte så hemskt som jag trodde. Jag dör inte av att slappna av en dag och bara njuta av att vara här och nu. Vara ensam med mina tankar och lyssna på bra musik. Det är riktigt skönt faktiskt när man är vän med sig själv och börjar kunna leva i harmoni med sig själv och andra. Eller ja jag är i harmoni idag i alla fall, men det är inte värt att försöka fly från mig själv de andra dagarna heller, för faktum är ju att den jag ALLTID måste leva med är mig själv.

Så lika bra att börja acceptera sig själv och förlåta sig själv. Inse att ingen är perfekt och kan jag förlåta andra för deras brister så borde jag kunna förlåta mig själv. Jag måste lära mig att inte ställa högre krav på mig själv än jag ställer på andra. Jag är lika mycket värd som alla andra vilket betyder att jag inte heller kan ha högre krav på mig själv än på någon annan.

Jag är människa, jag gör fel precis som alla andra. Jag sårar andra människor, sällan med vilje men det händer ändå. Jag gör felaktiga val, men får lära mig att leva med dem och göra det bästa av dem, vilket är att lära sig av dem. Inte ständigt vända sig om och älta det förflutna utan se det för vad det är, tid som har varit. Jag har gjort mycket som var fel men också mycket som var rätt. Det enda jag kan göra med det förflutna är att inte göra om det.

Jag kan drömma om framtiden och vad den håller i sin famn. Men för att nå dit och göra den till det jag vill, måste jag leva här och nu. Jag måste idag skapa och ta vara på möjligheterna som gör att jag kan få den framtid jag vill han. Jag måste göra det bästa av varje dag, för ingen vet vad som händer i morgon eller nästa timma.

Jag måste bli bättre på att tala om för de människor som betyder något för mig att jag älskar dem. Jag måste bli bättre på att ta emot deras vänskap och kärlek. Det är så lätt att sluta sig inom sig själv, av rädsla för att om jag tar emot vänskapen och kärleken så kommer de försvinna och såra mig. Men om jag aldrig låter dem älska mig så kan jag heller aldrig få uppleva känslan av att vara älskad. Jag måste acceptera att de faktiskt älskar mig precis som jag är. Att de flesta av dem kommer finnas kvar, och de som försvinner, dem har jag haft en bra tid med just här och nu. Oavsett så har de gett mig gåvor i form av minnen och erfarenheter.

Jag måste helt enkelt lära mig att koppla samman hjärtat med allt det som hjärnan redan vet, att jag är lika fantastisk som alla andra!!

Underbara liv

Tillvaron är full av guldkorn

Lite ljus i vintermörkret

Den vackra naturen

Kärlek

Vänner

Familj

Önska å du ska få....

Bläddrade igenom ett block med lite anteckningar och fann följande:

"Drömma får man alltid eller hur ? Skulle jag tänka mig den perfekta mannen för mig skulle han vara :

Snäll - men våga stå upp för sig själv och inte låta andra trampa på honom.

Idealist- Ja faktiskt, han ska tro på det goda, att människor föds goda men väljer att göra onda saker.

Förstå mig och respektera mig- Ha ha ha, ja... att förstå mig är inte lätt, men i alla fall försöka och när han verkligen inte förstår så ska han ändå respektera mig och mina åsikter. Han ska vara sådan mot andra människor också.

Social och våga prova nya saker- Han ska kunna umgås med folk, helst ska det fungera bra med mina vänner och jag ska trivas med hans vänner. Han ska respektera mina vänner, killar som tjejer, alltså INTE vara svartsjuk. Han ska inte vara rädd för att prova nya saker och kanske ibland puffa ut mig att prova saker som jag inte drömt om att jag skulle vilja göra.

Tålamod- Han ska ha tålamod med mig, mina brister och att jag ibland kan vara fruktansvärt envis och vägra ändra på mig eller mina rutiner.

Självgående och säker- Han ska kunna klara sig själv, ha koll på sitt liv och veta vad han vill. Han ska leva här och nu å ändå våga drömma om framtiden. Vi ska tillsammans kunna skapa mål och måla drömmar om framtiden. Vi får gärna ha vissa gemensamma intressen, men också egna. Kunna göra saker tillsammans men också själv.

Min bästa vän- Han ska vara den jag kan vända mig till oavsett vad, han ska kunna och vilja vända sig till mig och känna sig trygg med det. Vi ska skratta ihop och kunna gråta ihop. Förutom att vara min bästa vän så måste han älska Olgis, måste förstå att hon är mycket viktig för mig.

Kärleksfull- Han ska våga visa sin kärlek, krama mig ofta, vara nära mig och älska mig mest när jag förtjänar det minst.

Jag ska kunna älska honom precis som han är utan några önskemål om att han ska ändra på sig. Han behöver inte vara perfekt på något vis men jag ska kunna överse och acceptera hans brister.

Han ska älska mig för den jag är, inte den han vill att jag ska vara utan precis som jag är med alla mina bra och dåliga sidor.

Jag vet att det troligtvis inte finns någon som uppfyller alla krav och önskningar jag har, men då är jag hellre ensam. Å jag lovar att om jag finner en man som är som jag önskar då ska jag gifta mig med honom. ( haha stor chans....) Så kom igen, utmana mig, kasta han framför mig så ska den hon som inte tror på evig kärlek börja tro.

Är det så mycket jag begär??"

Ibland hjälper det tydligen att önska.... Jag har hittat honom, han uppfyller alla mina önskningar och mer där till, han är bättre än jag ens kunnat drömma om. Å jag som glömt att jag önskade!!

Å faktum är jag höll mitt löfte fastän jag glömt det också, hon som inte trodde hon tror nu, därför blir det bröllop 27 augusti 2011 !!!

De, vi eller ni?

Försöker förstå varför man ställer upp i programmet Outsider? På måndag ska det bland annat handla om en kille som tycker det är sexigt med sockiplast (stavas?) seriöst?!?

Att han tycker det är sexigt med sockeplast är hans ensak, finns säkerligen de som tänder på konstigare saker, men varför vara med i TV och berätta om det? Varför vill man att hela världen ska veta att ens stora intresse är sockeplast? Vad tror dessa människor att de ska få utav att vara med på TV, vad blir de lovade av dem bakom programmet? Jag kommer aldrig kunna förstå att det kan vara värt att bli utelämnad så.

Vad som dock är värre är att man ens väljer att göra ett program om det och andra udda intressen/dragningar. Tänk att tjäna pengar på att människor lämnar ut sig själva och sina lite annorlunda intressen. Tjäna pengar på att andra människor förfäras, skrattar eller på annat vis nedvärderar människor som inte är precis som alla andra. Det är värre än att vara med på TV.

Det värsta är alla som väljer att titta på programmet. Genom att se på programmet gör man det möjligt för andra att tjäna pengar och utnyttja de människorna deltar där. För ni tror väl inte att de som deltar får ett bättre liv efter programmets sänts?

Bara lite tankar från mig.... Å våga vägra skitprogram på TV som utnyttjar människor för att göra sensationsprogram där folk kan frossa åt andras svagheter.

Går bra?

Det går alldeles strålande med att blogga, sista inlägget var i början av juni, inte är väl det så längesedan??

Jag får helt enkelt göra ett nytt försök att skapa något vettigt här. Fast det är klart hur vettigt är det överhuvudtaget att blogga? Vem bryr sig egentligen om att läsa och följa min blogg? Ska jag skriva för att underhålla eller ska jag skriva för min egen skull. Hålla mig till det som betyder något för mig och strunta i om någon läser det, eller ska jag skriva det jag tror att kan intressera andra för att få många läsare?

Jag har aldrig inbillat mig att jag är särskilt bra på att skriva, inte heller tror jag att det är särskilt många som bryr sig vad jag tycker och tänker. Inte på grund av ointresse eller för att mina åsikter skulle vara mindre värda än andras, utan för att folk helt enkelt har nog med sitt. Vi lever i en värld där allas liv ska visas och publiceras. Där våra åsikter ska ropas ut i hela "cybervärlden", den som många kallar hela världen. Visst är det ett bra sätt att förmedla sina åsikter och tankar men frågan är hur många som egentligen bryr sig och blir påverkade. Hinner vi ens bli påverkade med tanke på alla åsikter och tankar som ständigt strömmar fram på datorskärmen?

Därför har jag bestämt mig för att denna bloggen är för mig och mina tankar. Om ni vill ta del av dem och kommentera så är det roligt, men inget jag förväntar mig. Jag är ingen otrolig skribent som lyckas fånga läsaren men mitt vackra språk eller gripande berättelser, jag är helt enkelt Lotta och jag bloggar för att det är kul!! Inte för att bli kändis, hänga ut mina sorger och besvär eller för att alla ska tycka som jag, utan bara för att möjligheten finns. Och om någon av er där ute tycker det är roligt att läsa så finns den här för ert och mitt nöjesskull.