Unik som alla andra

Idag insåg jag ännu en sak med mig själv, jag har utvecklats eller har jag blivit vuxen, det kvittar jag är nöjd med resultatet.

Så här är det, förr så var det väldigt viktigt för mig att vara jag, att inte vara riktigt som alla andra, gå mina egna vägar, göra saker på mitt eget sätt, folk fick tycka som de ville. Samtidigt ville jag så innerligt gärna passa in, jag ville bli sedd, ville att människor skulle acceptera mig för den jag är, ständigt utmanande för att testa om de verkligen tyckte om mig.

Jag vill fortfarande bli omtyckt, det tror jag alla vill, men det är inte längre lika viktigt att vara unik. Jag har inget behov att "sticka ut" eller passa in, alla är unika så också jag. Ingen människa är riktigt den andra lik, vi har våra sociala koder som vi lever efter och följer man dem någorlunda så passar man in. Om jag tycker som alla andra eller gör det som alla andra gör är det numera okay, jag är ändå jag. För jag gör inte längre saker för att passa in, var omtyckt eller "sticka ut", jag gör dem för att jag vill.

Jag är snäll och hjälpsam för att jag vill och kan. Om jag diskuterar gör jag det för att det är något som betyder något för mig inte för att jag måste ha rätt. Mina åsikter kan förändras även om jag är fruktansvärt envis, men jag håller inte fast vid en åsikt bara för att. Det betyder fortfarande mycket för mig att förverkliga mina drömmar men på sistone har drömmarna börjat förändras. Förr var det viktigt att nå någon form av status för att visa att jag kan, nu känns inte det där så viktigt längre, faktum är att bara jag är nöjd och glad så har jag nått framgång i mitt liv. Att ha nära och äkta vänner, att ha rena o hela kläder, att äta sig mätt varje dag, att ha ett hem som känns som ett hem och framförallt en varm och trygg famn att krypa in när jag behöver det som mest det är framgång för mig. Det är ett rikt liv, ett liv värt att leva.

Om jag gör det alla andra gör eller om jag gör det på mitt eget sätt spelar inte så stor roll för mig. Jag är ändå jag för jag kan inte vara någon annan. It´s my way or the highway finns inte längre. Livet handlar lika mycket om att gå sina egna vägar som att anpassa sig. Att anpassa sig efter andra människors behöver inte betyda att jag fullständigt ger upp mitt jag. Jag anpassar mig när det behövs men ser också till att andra ibland får anpassa sig till mig. Framförallt tror jag på att vara snäll och visa respekt, att försöka sätta sig in i andra människors situation och tankesätt, inte döma någon och acceptera både mina och andras brister.

Jag är inte längre rädd för att vara som alla andra, för alla är vi vårt unika värde. Jag är inte heller rädd för att inte passa in för jag vet att det finns många som tycker om mig precis som jag är. Tack för att ni finns!

Dagen idag

Efter mysfrukost och melodikryss blev det hemtenta

Ingen människa eller hund kan sitta inne hela dagen så en promenad fick det bli

Dimmigt men ack så vackert

Vi hittade nog årets sista och definitivt snurrigaste maskros

Alla mina älskling väntar medan jag ska ta ännu ett kort på maskrosen

Något spännande, troligtvis en sork

Hålla handen på promenad är vardagslyx

Så vackert, jag som trodde jag avskydde hösten?

Mannen i mitt liv <3

Det är något särskilt med havet på hösten

Wille hittade vad han tyckte var en lagom stor pinne

Färgsprakande

Magiskt

Gissa vem som hittade avloppsstinkande sumpmark

Ett bad fick hinnas med

Vi var bjudna på dansk julmat hos mamma, då får man ta julklappar med sig!

Fläskesteg med allt som bör finnas till. Anders undrade vad resten av oss skulle äta

Stör ej julklappsöppning pågår =) 

 

 

 

 

 

 

Det har varit en underbar dag och nu sitter jag här mätt och belåten till ljudet av mina tre snarkande hjärtan. Frågan är avsluta hemtentan eller krypa ner i sängen till dem?

Nöjd

Vaknade idag med den mest underbara känslan i hela kroppen; Jag är nöjd.

Det låter så enkelt när det skrivs men för mig är det inte enkelt. Jag är en sån där jobbig människa som alltid vill mer, längre, högre, ja ni fattar jag har svårt att bara njuta av nuet. Men plötsligt insåg jag att jag har precis allt det jag vill och behöver just nu. Framtiden blir som den blir och det som har varit har varit. Här och nu är jag nöjd.

Jag trivs med mitt liv, gillar de människor som är en del av det och älskar så klart mina närmaste både två- och fyrfotingar. Det är inte ett liv i lyx med galet stora hus, hemhjälp och liknande, men det är ett liv där jag kan unna mig vardagslyx, vilket betyder så mycket mer för mig.  Jag känner mig som världens rikaste, för jag har allt jag behöver och är nöjd med det jag har.

Om o om o om igen

Nu är den här, som jag har längtat, äntligen får jag gräva ner mig i mina böcker och svara på dessa mycket intressanta frågor. Jag kan allt och det kommer gå strålande, en vecka är ju hur lång tid som helst...... De säger ju att man ska vara positiv (hahahaha), ironi är ju också en form av humor!

Varje gång vi har tenta eller hemtenta, som vi har nu, undrar jag varför jag gör detta. Meeen jag älskar det ju egentligen så bara att njuta av den närmaste veckans utsikt.

Tack gode gud för kaffe!!

Bröd

Efter att min kära mamma talat sig varm om hur mycket hon längtar efter härligt norrländskt matbröd kunde jag inte låta bli att baka idag. För vad är ljuvligare än ett hem som luktar av nybakat bröd? Möjligtvis skulle det vara att få sätta tänderna i det färska ännu ljumma brödet =)

Mina fördomar min ångest.

Alla har vi nog mött den där människan som vi vid första blicken bara avskytt. Ingen egentlig anledning finns men kemin eller vad det nu är löper amok. Som ett åskoväder drar in lokalt i hjärnan, det trycker och fräser i den fastän vi inte riktigt förstår varför.

Det har hänt mig några gånger, att jag ogillar människor utan någon särskild anledning. De har aldrig sagt något elakt till mig eller betett sig illa gentemot mig, men något hos dem retar mig. Det finns bara där och jag inser att det troligtvis handlar om mig inte om dem för att uttrycka mig lite "kliché-aktigt". Jag ogillar mig själv starkt när jag känner så, men ändå kan jag inte riktigt komma över det. Jag vill vara bättre än så, jag vill kunna säga att jag aldrig har några fördomar, att jag tycker om alla för den de är o.s.v. Faktum kvarstår en så snäll och bra människa är jag inte.

Det finns en sådan människa i min vardag just nu som jag verkligen ogillar. Jag har försökt klura ut vad det är som får mig att känna sådan antipati gentemot henne, för ja det är en  hon men det är inte alltid en hon. Jag är inte avundsjuk på henne för i mitt försök att se objektivt på henne har hon inget jag verkligen skulle vilja ha och hon skrämmer mig inte heller. Det finns ingen anledning alls att jag inte skulle tycka om den här människan ändå så kan jag inte hur mycket jag än försöker tycka om henne. Det är väldigt frustrerande.

Trots försök att ignorera mina känslor av antipati och försök att hitta fina kvalitéer hos henne (som alla människor har) har hon mest blivit till ingenting. Jag kan inte säga något som är bra inte heller något som är dåligt, bara att jag inte tycker om henne. Jag vill naturligtvis inte att något ont ska hända henne. Det enda jag vill är att kunna släppa taget om min egen antipati och se henne som vilken främling som helst. Någon som man är artig och till och med trevlig mot, det sista har jag svårt för men tänker inte vara otrevlig mot en människa som faktiskt inte gjort mig något. Skulle nog inte vara särskilt otrevlig ändå, brukar ha lätt för att förlåta och gå vidare.

Frågan är bara hur går jag vidare från detta? Jag kommer ha denna personen i min vardag en tid framöver och vill ju verkligen inte gå runt och tycka illa om någon som jag egentligen inte känner. Jag vill verkligen vara än bättre människa än så. Det är enkelt att säga försök lära känna henne, men hela mitt inre skriker och stretar emot, alla varningslampor blinkar och jag vill bara hålla mig långt borta, för risken finns att jag kommer förvandlas till ett elakt litet monster om hon säger eller gör minsta lilla som irriterar mig.

Jag inser alltså att problemet ligger hos mig och att den enda som lider av min antipati är jag, för ångesten över att inte kunna vara en bättre människa vilar helt och hållet hos mig själv. Å det är jag faktiskt tacksam för, eftersom jag inte tänker låta mina knäppa idéer och fördomar gå ut över en annan människa, som inte gjort något för att "förtjäna" det. 

Alla ni som läser detta, oroa er inte för att just du är hon, för jag är helt säker på att hon inte läser min blogg.

Lyckoendorfiner

Ska strax ta mina glädjeendorfiner med mig till kudden men först måste jag bara skriva här hur fantastiskt bra jag är.

För första gången i mitt liv trodde jag på fullaste allvar att jag hade totalt misslyckats på en tenta. Misslyckande finns inte i min värld, men ändå då händer det ibland. Jag hade sakta men säkert under tre veckors tid intalat mig själv att det är ok att inte klara en enstaka tenta och att det händer alla någon gång, det gick så där men var inställd redan innan tentan på att jag inte skulle deppa ihop om jag inte klarade den, att jag skulle vara nöjd med en godkänd tenta. Allt är så nytt, sättet att skriva tenta på så annorlunda, allt handlar om tolkningar som ändå ska vara förankrade i fakta, inte bara fakta fakta fakta. Vilket är underbart men ibland frustrerande, jag gillar den frustrationen, den gör mig hel, jag får äntligen tänka och analysera fakta som inte är ett faktum.

Så kom då resultatet, jag höll på att kräkas när jag öppnade sidan och tittade. Läste nog tre gånger, gick in och kollade ytterligare tre gånger och nej jag läste inte fel, där stod VG. Jag hade klarat den, sen gick det upp för mig jag hade mer än klarat den jag hade fått ett VG (högsta betyg). Hela kroppen spratt till av glädje, jag hade mer än väl klarat det.

Nu i efterhand inser jag att jag behövde bevisa för mig själv att jag kan det här, det är detta jag älskar, det är det jag brinner för. Jag har hittat hem. Vad jag ska bli när jag blir stor vet jag fortfarande inte exakt, men jag är på rätt spår, jag har hittat glädjen och den har hittat mig. Om jag misslyckats hade jag nog börjat tvivla på om jag kanske inte hade så rätt ändå när jag kastade en karriär inom medicinen åt skogen och valde en helt annan väg, den vägen jag egentligen alltid drömt om men som känts omöjlig och olönsam. Framförallt olönsam. Nu inser jag, att pengar är visserligen viktiga, men inga pengar i världen kan ersätta den sanna glädjen att göra något jag verkligen tycker om.

Så om ni missat poängen så var den att jag är så otroligt glad för att jag klarade tentan och ännu gladare för att jag gjorde det med god marginal. Jag fick alltså VG på tentan wieeeehooo!!

Relationsgnäll gör dig till tant

Skärpning tjejer, kvinnor, damer alla ni av honkön. Även alla ni andra som känner er träffade kan ta åt er, för detta är riktat till alla er. Sluta gnäll på er partner, ert förhållande. Jag vill inte höra mer om att han inte städar, inte tvättar, aldrig kommer med blommor eller vad det nu är ni är missnöjda med. Istället för att kräka ut er olycka till kompisar och i sociala medier som facebook eller på bloggar så gör något. Börja med att fråga dig själv älskar du honom? Bra, då var det avklarat antingen lämnar du honom för att kärleken tagit slut eller så ställer du dig följdfrågan vad kan jag göra för att vårt förhållande ska bli bättre?

Ärligt nu, om han är så hemsk och aldrig gör något för dig, när gjorde du något senast för honom? Har ni pratat om problemen, med prata menar jag sitta ner lugnt och sansat och pratat om vad som är fel, vad dina förväntningar är. Att prata är också att lyssna på honom, vad hans förväntningar och önskemål är.

Jag menar inte att sitta och tjata med gnällig pipande röst i TV-soffan, när han ändå inte lyssnar, inte heller stå och skrika på honom om allt han gör fel, för ingen människa lyssnar då. Se lite objektivt på dig själv, är du en sån som alltid gnäller, tjatar och surar över allt som aldrig blir gjort eller som blir slarvigt gjort eller helt enkelt inte gjort som du vill. Då är problemet inte bara din partner utan även du.

Det viktigaste för att få en relation som fungerar är att prata och lyssna. Det låter så enkelt men i vardagsstressen blir det lätt bortglömt, barn ska på aktiviteter, matas, läsa läxor o nattas, vuxna ska hinna jobba, vara sociala, träna, sköta hem och trädgård. Helst ska pengarna räcka till allt och någonstans mitt i tvätthögen förvandlas vi till våra tjatiga mammor. Ingen vill vara det, men alla är vi det ibland. Men istället för att tjata oss genom livet och vara missnöjda så gör något, bryt mönstret för faaan. Hur ofta köper du blommor till din man? Hur ofta säger du att du älskar honom? Hur ofta säger du att du uppskattar allt han gör för dig?

Bjud din partner på en dejt, ingen barnvakt nähä vänta tills barnen lagt sig, laga hans favoriträtt och njut av varandras sällskap. Inga pengar, vet du, makaroner och korv funkar. Duka lite extra fint, tänd några ljus damma av ev en flaska vin, annars funkar vatten i vinglas lika bra. Det är ni som är det viktiga inte maten, platsen eller årgångsvinet. Sen prata, prata, prata om allt. Minnen, fina stunder, förväntningar, önskemål, tankar och förhoppningar.

Lär dig att lyssna, lär dig att prioritera och framförällt lär er att ta vara på era unika talanger. Är du bäst på att banka i spikar så gör det då, är han bäst på att diska låt han göra det. Hatar ni båda att dammsuga, gör det varannan gång då. Är han värdelös på att se när dammsugaren behöver tas fram, be om det snällt, för han kanske tycker dammtussarna är mindre irriterande än vad du gör. Troligtvis gör även du saker som irriterar honom. Själv gör jag alltid oreda i verktygslådan men han ställer sakerna fel i köksskåpen, big deal, inget någon av oss dör av och tanken när vi gjorde det var det i all välmening. Ingen gör saker för att irritera någon medvetet, om du tror det är så, då är det verkligen dax att gå vidare.

Vardagen är inget fluffigt litet rosa moln, men med kommunikation, alltså både tala och lyssna, så kan den bli i alla fall uthärdlig tills de där alldeles extra speciella dagarna dyker upp. Appropå det glöm inte vardagslyxet  ta en promenad tilsammans och kom ihåg att hålla hans hand.

Alla nyanser av grått

Höst är inte min grej. Jag blir så fruktansvärt trött, det är precis som om kroppen och hjärnan gör sig redo för att gå i ide hela vintern. Visst är det vackert med alla färger och så men ärligt talat hur kul är det med regn, regn o åter regn. Om jag varit säker på att vintern blir vit, med stora snödrivor upp till fönstrena och vacker rimfrost på träden kunde det väl vara uthärdligt, men det enda jag kan vara säker på är att det mesta av vinter kommer gå i olika nyanser av grått. För så är det här i Skåne, jag har själv valt att bo här det är jag medveten om men jag behöver väl inte gilla den skånska vintern bara därför.

Visst jag ska leva i nuet och just nu skiner solen och träden sprakar av färg, men säg det till min kropp som förbereder sig på alla nyanser av grått som finns. Tröttheten är obotlig, det kvittar hur  mycket frisk luft jag andas, hur mycket eller lite jag sover, vilka vitaminer jag stoppar i mig, det är bara att härda ut. Jag är glad, riktigt lycklig faktiskt, har tagit helt rätt beslut och ser framemot varje ny dag. Har underbara klasskompisar, ämnet känns så rätt och en bättre sambon finns inte ens i fantasin, så deprimerad det är jag då inte. Jag vet hur det känns och detta är ingen depression utan bara en kropp som förbereder sig för vinterdvala.

Jag är oändligt tacksam för allt jag har och just nu tacksam för min förmåga att skratta åt min egen hopplöshet. Idag letade jag efter mjölken som jag ställt i skafferiet, filofaxen som jag lagt i frysen och kaffekoppen som stod på toaletten? Allvar nu, vem ställer en kaffekopp på toaletten, vem tar ens med sig den in på toaletten? Tydligen jag. Vad kan jag annat göra än att skratta. Lite synd tycker jag om A som får stå ut med mina tokigheter och min brist på energi, men det brukar rätt till sig när alla nyanserna av grått är här. Jag är bra på att ta ut sorger i förskott, att gå och gruva mig för saker som komma skall, därför jag inte gillar att planera vill helst att allt ska ske här och nu, både bra och dåliga saker.

Jag är en sån som rycker bort plåstret snabbt efter att i fem minuter gruvat mig för hur jäkla ont det kommer göra.

En höstpromenad

En blåsig men härlig kväll

Alla min älsklingar

Lite träning måste hinnas med

Min älskade boll

Ser ruggigare ut än det var

Vi älskar stranden

Samlar livskraft

Blir så glad när min älskliing är busig och glad

Livsnjutning pågår

Fina Örbyängar

En studie av galenpannan Wille

Första gången vi sågs borde matte anat vad som väntade.

Men jag var ju så bedårande

Mina gener som bergsget visade sig under de första veckorna

Strandhäng och fullt ös medvetslös

Jag växte...

o växte...

o växte....

...o blev galet snabb

Det bästa som finns är att reta Olgis...

...reta Olgis o ....

o reta Olgis =)

Meeen man måste ladda batterierna ibland

Fastän jag är stor behövs vila..

..o drömmar om att vara the superdog...

Bäddar gärna ner mig....

Å självklart riskerar jag inte att missa mat (den finns i skåpet) 

Skulle jag inte få nog med energi kan man alltid ladda sig under natten

Å hur galen matte än tycker jag är så älskar hon mig för jag kan le med ögonen ;-)