Perfekt i hösäck

Svettig trött och lagom skrynklig satt jag och väntade på bussen från jobb då kom en sån där människa som jag blir grön av avund när jag ser. Hennes hår låg perfekt, makeupen diskret, de ljusa kläderna hade inte en skrynkla eller inte en fläck och skorna var nyputsade (så så ut i alla fall). Hon såg sval och fräsch ut, hur tusan gör man det i 30 graders värme?

Jag kan känna ett litet stygn av hat gentemot sådana människor, eller egentligen är det väl avundsjuka. Hur jag än kämpar kommer jag aldrig bli sån, det är nog något man föds till, eller så har jag helt enkelt inte orken att lägga ner så många timmar på mitt utseende. Fast ärligt talat så tror jag inte dessa människor lägger ner så mycket tid på utseendet, de har inte flera ton makeup o inte några direkt pråliga och dyra kläder, de har en inre elegans som jag saknar totalt. De skulle kunna klä sig i en hösäck o ändå se eleganta ut, själv kan jag nog ha de finaste designkläder och ändå efter några timmat lyckas se skrynklig och totalt malplacerad ut.

Jag är medveten om att de inte är bättre än mig och att jag är jag o duger som jag är, men man kan väl ändå få önska och vara lite avundsjuk? Jag vill också kunna klä mig i en hösäck!

Svarta hål och lipsillar

 Jag har befunnit mig i ett svart hål, visste ni att de finns här på jorden också? Kliniskt kallas det utmattningsdepression i kombination med posttraumatisk stress, hur låter det egenligen?

Ett svarthål beskriver det hela så mycket bättre. Ett slags vakum som är totalt mörkt ibland skymtar små ljuglimtar och hur man än kämpar o sliter för att kunna nå dem sugs man bara djupare ner i hålet. Mörkret där nere lockar, det ser så mjukt och skönt ut, så lugnt och så fullständigt bedövande. Men livet skriker där utanför att man ska komma igen, slita sig loss och ta sig ur virvelstormen. För även om det är vacum i hålet så virvlar det till ibland, det är då kaoset infinner sig, kampen mellan det mörka trygga hålet (jag är mörkrädd som f-n) och livet. Mitt i kaoset kom jag till läkaren fick medicin, den bedövade mig så inom mig fanns vacumet kvar men jag klarade ta mig ut i livet en liten stund tror till och med att jag lyckades leva på utsidan medan mitt inre var bedövat. Döva alla känslor och lev, inte särskilt lyckat men jag överlevde.

Jag läste nog varenda hjälp dig själv bok, talade med psykiatriker som jag drev till vansinne, och ändå blev det inte riktigt bra. Jag kom en bit på vägen försökte på deras sätt, lev i nuet glöm det som varit, ställ inte för höga krav på dig själv du måste lära dig att du är värd lika mycket som alla andra, alla har rätt att göra fel, alla har bla bla bla jag kan fortsätta med varenda populistisk klyscha och "måbra" ni hört. De senaste två åren av mitt liv har varit som som en Oprah Show med Dr. Phil på besök. Å ja jag vet att de har rätt på sitt sätt, jag hade kommit en bit, jag klarade leva och fungera men det där vacumet lockade ständigt mer och mer. Vid minsta motgång lutade jag mig mer o mer över kanten till mitt eget trygga svarta hål för att tillslut trilla i det igen. Tjoff, krasch bom bang längre nere än någonsin förr men en erfarenhet rikare att leva livet bedövad är inte särskilt praktiskt och inte särskilt levande, tillsist kan man inte ens lura sig själv.

Nu har jag kravlat mig upp igen hänger lite där på kanten men tar mig sakta uppåt dag för dag. Det får helt enkelt ta sin tid, det finns dagar då hålet nästan slukar mig igen men inga tabletter mer, ingen bedövning av själen (hjärna egentligen men det är ju själen som känner eller?), allt ska kännas, genomlevas och kämpas igenom. Det förflutna finns, framtiden finns och jag gråter alla tårar som inte fanns. Sorgen över mig själv och min trasiga själ, ilskan över hur jag behandlat mig själv och glädjen över en ljus framtid en bra nutid, allt finns där på samma gång. Jag är en känslomänniska om än en behärskad sådan, allt för behärskad i många fall, men det är sådan jag är och det är så jag måste ta mig vidare i livet.

Med hjärtat på vid gavel och själen blottad utan rustning då kommer jag kunna läka såren i mig och med stolthet leva med ärren, för jag har överlevt och jag börjar äntligen känna mig levande, även om det är en levande lipsill.

Förändringar pågår

Bloggtorkan har nästan varit total. Kom på anledningen till min brist på inspiration, att allt jag skriver är så behärskat, det handlar inte om det jag egentligen vill skriva om. Jag har försökt med glättiga små inlägg om allt möjligt alldagligt men det är helt enkelt inte jag, det blir inte ärligt och uppriktigt, jag tycker det är tråkigt att skriva och tråkigt att läsa. Så nu har jag bestämt mig från och med nu kommer jag skriva för min egen skull, om det som rör sig i min hjärna, inte för att försöka vara som alla andra.

Kanske blir det sämre men då fyller bloggen den funktion jag vill nämligen att lufta mina tankar, om det intresserar dig som läser vet jag lite om, men bloggen kommer vara min och spegla mig, inte vara ett försök att vara någon jag inte är. Kanske kommer inläggen handla om enkla vardagliga ting vissa gånger andra om det som just då snurrar i min ständigt förvirrade lilla hjärna.

Det enda jag kan lova är att bloggen kommer vara det jag är just då.

Inte så magiskt

Midsommarafton har en nästan magisk klang för många, det hörs när de pratar och planerar inför denna kväll, hur längtan efter sill och nubbe bubblar inom dem. Jag kan bli lite avundsjuk på den där magiska förväntan som många verkar känna, för mig är midsommarafton egentligen inget annat än en kväll med goda vänner, trevlig och rolig men inte alldeles magisk.

Förklaringen är kanske så enkel att jag inte har svenska föräldrar. Det kan också vara att de somrar jag kan minnas har spenderats i Danmark hos pappa, där firar man inte midsommar. Där är det Sankt Hans som gäller, bålet tänds och häxan eldas upp, familj och vänner grillar och äter pinnbröd i stora lass. Det är en mysig kväll som påminner om vår Valborgsmässoafton, men särskilt magisk är den inte.

Å eftersom midsommarafton aldrig varit särskilt betydelsefull för mig har jag i vuxen ålder oftast jobbat de flesta midsomrar. Många vill ju vara lediga, denna dagen verkar vara nästan lika viktig som julafton, fast lite mer för de vuxna, även om barnen säkerligen njuter av dans kring midsommarstången och diverse lekar.

Jag tror jag önskar mig att få uppleva en riktig traditionell midsommarafton någon gång i livet. Helst ute i skärgården någonstans i Sverige (för det är väl mest traditionellt?) med sill, nubbe, majstång och små grodorna, då kanske jag kunde förstå det magiska med en riktigt svensk midsommar, o regn är det väl nästan ett måste va?

 Önskar er alla en glad midsommar och hoppas den blir allt ni önskat er.

Andningshål

Ibland blir inte livet som jag tänkt mig, eller rättare sagt väldigt sällan blir det som jag tänkt, oftast blir det så mycket bättre än jag vågat hoppas. Ändå finns det dagar då allt känns, tja hopplöst kanske, men jag har ett knep för att få perspektiv på tillvaron.

Det finns en kvinna som drabbats av den hemska sjukdomen ALS hon skriver en blogg om sitt liv och sina utmaningar http://harpasione.blogg.se/index.html där brukar jag gå in och läsa. Hon har en underbar humor och visar naket och öppet sina rädslor och skriver så självklart om kampen för överlevnad. Hennes sätt att förhålla sig till livet trots att det är en just en kamp för henne gör inte mina problem mindre eller mer obetydliga men det ger mig perpektiv och framförallt påminner det mig om att stanna upp en stund lukta på blommorna och njuta det är det som är livet.