Frustration ingen ursäkt.

Frustration och ilska eller är det bara en ursäkt? Jag försöker verkligen förstå hur någon kan försvara brända bilar, krossade fönster, flygande gatstenar med frustration och ilska.
Är det ett sådant samhälle vi vill ha, där alla låter sin ilska styra? Ett samhälle där frustrationen tar sig sådana uttryck att vi förstör andras egendom, där människor inte vågar gå ut för att de riskerar sina liv, eller åtminstone sin hälsa.

Kan allt förklaras med frustration? Ett barn som sitter i sandlådan och slår ett annat barn i huvudet med en leksak ska vi bara se bort och säga att barnet var frustrerat det gör inget. Att det andra barnet fick lindrigare skador och blöder från huvudet gör ju inget, det stackars barnet var ju frustrerat och ilsket. Är det inte snart tid att sluta curla våra barn, våra ungdomar och våra vuxna i samhället.
Jag förstår att det ifrågasätts om polisens dödsskjutningen var rätt och nödvändig, jag förstår att det är frustrerande att alltid bli ifrågasatt för att man har en mörkare hudfärg, bära slöja, bryter, kommer från förorten eller vad det än må vara. Jag förstår att det är fruktansvärt  när pengarna inte ens räcker till det nödvändigaste och att man sedan får höra att vi bor i ett välfärdsland. Jag förstår att det är frustrerande när barnen inte får arbetsro i skolan eller ens böcker. Jag förstår att det är skrämmande att inte se sig ha någon framtid.

Vem bär då ansvaret, du, jag, dem, politikerna, samhället? Oavsett vad svaret är på den frågan så förklarar det inte eller ger någon rätt att bruka våld gentemot andra människor för att visa sin ilska och frustration över det orättvisa. För att kasta gatstenar på polis och brandkår är att kasta dem på representanter för dig och mig. Oavsett vad vi tycker om polisen så är de representanter för oss, för samhället för demokratin. De finns för att upprätthålla de lagar som politikerna som är valda av oss beslutar om. Att det finns poliser som begår fel, eller att vissa anser dem vara trakasserande, våldsamma och korrupta må så vara men att kasta gatstenar på poliser som gör sitt jobb är våld och oacceptabelt.

Det måste finnas andra sätt att uppmärksamma problemen. Till exempel har vi meddelarfrihet, pressfrihet, åsiktsfrihet, rösträtt och demonstrationsfrihet. Varför inte utnyttja dessa friheter istället? Visserligen får upploppen uppmärksamhet, men är det de rätta frågorna som hamnar i fokus? Talar vi mer om integration,  barnfattigdom, utbildning, arbetslöshet, hopplöshet och utsatthet? Ökar viljan att hjälpa andra när man får en gatsten i huvudet? Ökar gemenskapen i förorten när grannbarnen tänder eld på din bil? Jag skulle inte tro det. Snarare ökar antipatin och även om det inte är barn till invandrare utan kanske "vanliga Svensson" som utför detta så får Sverige Demokraterna ökat stöd och invandrarfientligheten ökar. Att sedan skylla på ilska och frustration och försöka få det hela att låta som ett slags uttryck för förtryck är för mig helt ofattbart.

För mig är alla former av våldsanvändning ett hot mot demokratin och att  kasta sten är våld och vandalism oavsett om det är fotbollssupportrar, demonstranter eller frustrerade tonåringar som kastar på polis, bussar, brandbilar eller skyltfönster.

Hundmänniskor och valplullande

Jag blir så trött på folk som hela tiden ska måla världen i rosa fluff. Detta är tydligen ett vanligt fenomen bland  småbarnsföräldrar, vilket jag upptäckt efter att följt en del bloggar. Härliga Meekatt vågar det som väldigt få vågar, vara ärlig och skriva om hur förbaskat jobbigt, kletigt och skrikit det kan vara. Samtidigt som kärleken till barnen alltid finns där. Den stora ovillkorlig a kärleken som ibland gärna bytes mot en lugn stund på toa oxh en flaska vin.

Hundvärlden är likadan. Valptiden, de är så söta och små gulliga och lulliga. Att de pinkar på dig, på golvet, i soffan, det förträngs. Att dina händer och fötter ser ut som du gått en kamp med köttkvarnen det är bara gulligt. Att du tassar runt på tå för att inte valpen som äntligen somnat är bara charmigt.

När valpen äntligen börjat förstå att kissa och bajsa gör man utomhus då vill den helst vara ute hela tiden. Finns så mycket spännande gott att smaka där ute. Visst är det sött när den sätter sig och vägrar gå en cm till. . Första gången, andra gången...sen inser du att det kommer bli en kamp. Med hundgodis i handen står du där o kallar, hoppar, stutsar och utbrister märkliga ljud (till alla förbipasserandes förskräckelse/skratt) men valpen den sitter där den sitter och tittar på en sten eller nåt.

Sen plötsligt kommer en period då valpen ska se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Samma procedur du viftar med godis, hoppar, dansar och utbrister lustiga ljud den enda uppmärksamhet du får är av förbipasserande.

När du nästan gett upp hoppet kommer man in i fasen matte/husse är bäst. Jag gör allt för att göra vad du vill.

SEN kommer "tonåren" plötsligt har öronen trillat av. Hormonerna flyger och ingenting är viktigare än just det jag vill. Lyssna bahhh, Lyda va? Vad är det? Jag är kung och hormonerna mina hovnarrar.

Men det går faktiskt över när hunden närmar sig treårsåldern börjar den frustrerade hundägaren se hopp. Det har fungerat, hunden kan om den vill och allt oftare vill den.

Alla hundar och raser är naturligtvis olika men jag tycker det är viktigt att prata om det. Att alla med vuxna väluppfostrade, duktiga hundar vågar erkänna att resan dit varit lång.

Jag har ibland gråtit, ibland tappat tron på mig själv och mitt "hundkunnande", ibland undrat hur många nya gråa hår han ska ge mig idag.

Det mesta kan jag skratta åt idag men just där och då var det inte så himla kul alltid.  Kärleken var självklar, jag älskade honom mer än mina söndertuggade händer, mer än blomrabatterna han slet sönder mer än alla pinsamma stunder som då han stoppade upp huvudet under kjolen på en tant.

Men att läsa om valp- och unghundstiden i rosa lull gör mig frustrerad.  Om någon är förtvivlad och ber om hjälp eller bara lite medkänsla hjälper det föga att få höra hur perfekta deras valpar/hundar är. Hjälp istället med att berätta att det faktiskt är normalt, att vara konsekvent ger resultat- sen!.

Berätta att du kommer kunna skratta åt allt när det blivit lite lugnare igen, för det blir det. Själv funderade jag på att bygga ett bo i flaggstången men insåg att han kommer gnaga ner den.

Hur jobbigt den än var vissa stunder så var allt förlåtet varje kväll när han kom och skulle ha sin godnatt puss. De där mörka ögonen som tittade in i mina överfyllda med kärlek. Allt förlåtet. . Ny dag imorgon.

Jag tror vi måste bli bättre på att våga berätta att valpar och unghundar ÄR jobbiga. De är söta ja men jobbiga. Våra roligaste minnen är oftast från den här tiden, absolut. Men sluta glorifiera och stötta istället de som tycker det är jobbigt. Istället för att ge människor komplex och dåligt samvete dela med er av era hundars tokigheter. Strunta i de goda råden om det inte verkligen är det de behöver. Stötta och säg som det är, det går över.

Jag har älskat min Wille från första stund och kärlek har han alltid fått massor av. Han är bortskämd till tusen men har gränser. Det tog tid innan han verkligen lyssnade och vi jobbar dagligen för att vissa saker ska bli ännu bättre. Aldrig slag, sparkar, skrik eller andra hårda metoder vi har jobbat konsekvent med kärlek, ömsesidig respekt och belöningar.

Nu är han snart tre och långt ifrån färdig, men resultaten av ett konsekvent arbete börjar visa sig. Så alla ni som kämpar med "hopplösa" unghundar ge inte upp, det är inget fel på dig eller din hund, det tar bara tid.

Kärlek och konsekvens så kommer hundvettet av sig själv :)

.

Morsdag och saknad

Min extramammas morsdag var en särskild morsdag. Det började för många år sedan med ett samtal. Hon firade aldrig morsdag för hon hade ju inga egna barn.

Det året fick hon ett alldels eget kort med en stor kram till världens bästa extramamma. Åren som följde kom det kanske inte alltid kort men iallafall ett telefonsamtal. En dag då jag berättade hur viktig hon var för mig.

Idag kunde jag inte ringa, jag hade ingen adress att skicka kortet till men skriver här. Vi saknar dig så och önskar att du hade varit med ikväll, då hade vi nog ätit tacos. Även om mammas plankor var perfekta så saknade jag din bearnaisesås. 

Mest av allt saknade jag att få ha dig där och ge dig en kram. Sorg och saknad är något egoistiskt. Du är säkert nöjd med att vara hos Freddy med alla katterna. Jag hoppas ni sitter på en plats som påminner om Rohdos ert paradis på jorden.

Ändå saknar vi alla er, hela tiden. Speciellt idag saknar jag dig min  lilla extra mamma. Var du än är hoppas jag att du har det bra och att du vet att jag alltid bär med mig minnena av dig i en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Grattis på morsdag min fina extramamma Kirsten <3

Saknad

Med mörkret kommer tankarna, saknaden och sorgen. En sorg över att vi inte ses mer, att aldrig få hålla din hand, se ditt ansikte lysa upp av skratt.
Med mörkret kommer också alla minnen. De roliga stunderna vi haft, de vardagliga och självklara tingen vi tog förgivna.
En del av sorgen är alla de ting du nu inte delar med oss. Så ofta tänker jag på något jag vill berätta eller vis för dig. Jag säget det ändå tyst för mig själv i tanken och hör din röst om jag blundar kan jag se ditt leende åt den där bilden av den röda katten.
Jag känner dig så väl, du har så länge varit en viktig del av mitt liv, vill så gärna ha dig kvar men din tid hos oss var nu slut.
Att sakna dig visar mig så tydligt vad som är viktigt i livet. Saker o så kan ersättas men när människor försvinner är det enda vi har kvar minnena, djupt förankrade inom oss. Förankrade av den kärlek och glädje du gav.
Att leva och älska medan tiden finns, att visa omtanke och skratta ofta tilsammans det är saker som lever kvar även när människan inte gör det.

Tack för alla skratt, all din kärlek och omtanke. Tack för allt du gav <3