Tack Svappavaara

Min barndoms by ligger långt upp i Nordligaste Lappland och jag önskar att alla barn hade fått en bardom som oss. Visserligen kan det vara så att jag glorifierar Svappavaara och barndomen där men oavsett så hade vi det bra långt uppe i det kalla Norr.

Det var en liten by med ca 300 innevånare, dess storhetstid tog slut under mina första år när gruvan stängde, jobben försvann och många människor var tvingade att flytta. Alla känner naturligtvis alla och det är inte alltid lätt att koma som ny till ett sådant ställe. Men mina föräldrar hade tur, dels hade pappa jobbat i gruvan i några år innan de flyttade upp från Danmark med min bror som då var liten, och de blev accepterade och räknades som bybor. Kanske var deras engagemang i div. föreningar i byn en stor hjälp men också så tror jag att de i själv och hjärta förälskade sig i platsen och människorna där. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten så jag är uppväxt med min mamma och sju år äldre bror.

Jag kan sakna den otvungna gemenskapen, självklarheten att hjälpa en granne, inte ringa innan en fika utan bara dyka upp för man gick ändå förbi. Om någon inte var hemma satte man kvasten framför dörren, här låstes inga dörrar. Jag gick på världens bästa dagis, vi var ute mycket, hade engagerade fröknar och jag tror faktiskt att där var ganska mycket ordning och reda, fastän jag mest minns det som en tid av lek och pyssel. Kan än känna lukten av mellanmålet. jag gick på dagis med ungefär samma personer som sen följde genom alla skolåren och uppväxten. Vi hade så mycket som vi tog för givet, sporthall, badhus, hockeyplan, fotbollsplan, elljusspår och en fritidsgård.  Fritidsaktiviteter fanns det massor av.

När jag var i sjuårsåldern öppnade invandrarverket (som det då hette) en flyktingförläggning i byn, jag minns inte särskilt mycket om det var stor oro i byn innan, men det var det säkerligen. Den gav i alla fall jobb och plötsligt hade vi nästan lika många asylsökande i byn som innevånare, men det fungerade. En del av alla de asylsökande som kom under åren har valt att stanna kvar i Svappavaara och bor där ännu. Tänk dig att koma från Iran till nordligaste Sverige mitt i mörkaste vintern och det är minus 40, måste varit fruktansvärt. I det stor hela fungerade det bra fastän där var nästan lika många asylsökande som "svenskar", man visade hänsyn och lärde av varandra. Jag är glad att jag vuxit upp i en mångkulturell miljö på en plats som är "exotisk" för de flesta "Svenskar".

Jag hade ingen egen biologisk familj under min uppväxt i min direkta närhet eftersom de alla bor i Danmark, men vi hade många nära vänner och jag hade massor av mor- och  farföräldrar som var mina ändå. För norrlänningen är inte alls inbunden och tyst, han/hon är hjärtlig och varm, omtänksam och mån om alla i sin närhet.

Tonåren är nog det jag minns bäst, även om jag har underbara barndomsminnen av barnfester på trettondagsafton, skidtävlingar, skolresor till Luleå, skridskoåkning, snögrottor och ett oändligt antal teatrar. Jag hängde ofta i hasorna på min äldre bror så på så vis kände hans äldre kompisar mig väldigt väl, när jag skulle börja sjuan och han flyttade till Danmark hade jag inte en storebror utan flera, alla tog de på sig ansvaret att se efter mig lite extra nu när min bror inte var där. Ingenting kunde man göra utan att de skvallrade, men det gjorde inte så mycket för man fick ju umgås med dem fastän man bara var en "liten skit". Kan ni tänka er att vi bara var 21 elever på högstadiet!! Detta medförde att vi ibland fick ha vissa lektioner t.ex  slöjd ihop med "alla" på högstadiet, vilket inte alls var fel när man själv gick i sjuan och helt ok när man gick i nian.

Eftersom alla kände alla, kunde man växa upp ganska fritt utan allt för många regler. Mamma behövde inte oro sig för hon kände alla mina kompisar och deras föräldrar. Inte var vi några änglar inte, vi hittade på många bus som små och när vi var lite äldre  festade vi ganska vilt ibland och en å annan kompis har man släpat hem till dennes föräldrar när han/hon blivit för full. Visst var det dagar som tristessen var oändlig, särskilt när de man umgicks mest med började gymnasiet och flyttade till Kiruna.

I grund och botten så var det en fantastisk uppväxt. Men nära vänner, massor av aktiviteter, en bra skola med lärare som verkligen brydde sig om sina elever och sin arbetsplats, föräldrar som fanns tillhands närhelst man kunde tänkas behöva dem, andra vuxna som självklart gav av sin tid för att vi barn skulle få ha disco eller vad det nu må vara. Våren var fylld av dagar med skoterkörning, skidor, skidresor, grilla korv och njuta av snön och solen.

Jag vill bara säga till alla er i Svappavaara att jag är tacksam för den uppväxt jag haft, för att det är så många av er som behandlat mig som en familjemedlem eller ett extra barnbarn. Jag är tacksam  för alla vuxna som funnits som förebilder och som har hjälpt oss med allt vi önskat så gott ni har kunnat, och det var många gånger mer än tillräckligt. Ett tack till lärare och dagisfröknar som lärt gett oss kunskap men inte bara om det som förväntas av en lärare. Ni ordnade friluftsdagar, projektdagar och jag vet inte allt för att vi skulle lära oss mer om naturen, om Svappavaara och Norrland, om olika kulturer och religioner och om allt annat som kan tänkas. Jag är självklart också tacksam för alla mina barndomsvänner, hur många år som än gå så kommer ni alla alltid ha en särskild plats i mitt hjärta, det var ju vi som gjorde barndomen och tonåren till några av de bästa i mitt liv.

Svappavaara kommer alltid vara hemma
/ Charlotte