Lagom eller lagom?

"Eget beröm luktar illa"

-Svenskt ordspråk

Du ska inte tro att du är bättre än någon annan, du ska inte tro att du är lika bra som någon annan och du ska definitivt inte på något vis sticka ut. Du ska vara lagom bra, lagom mycket, lagom rik, lagom fattig, lagom lik alla andra för att passa in i vårt lilla land där allt ska vara lagom. Vi fostras att vara lagom, inte för mycket, inte för lite utan lagom. Du ska helst inte vara lysande bra på något och om du är det så säg det för guds skull inte till någon.

Vi har en ingrodd rädsla för att hävda oss. På något vis så tolkas det direkt som att du anser dig vara mer värd än någon annan om du vågar yttra att du faktiskt är bra, att du är nöjd med dig själv så som du är. Om du är stolt över vad du presterat, så skryter du bara och försöker trampa ner andra som inte lyckats lika bra. Håller du inte med, är det inte så här i Sverige, det enda landet där ordet lagom existerar?

Vi ska sköta vårt jobb, men säg inte att du är bra på det och gör inget mer ön vad som krävs för då kan ju någon tro att du försöker vara något mer. Om du alltid är den som hörs som hävdar dig och basunerar ut dina åsikter då är du den som vill att alla ska tycka som du, du tror att du "är nån". 

Men är vi inte alla "nån"? Bara för att du vågar påstå att du är duktig, att du står upp för dina åsikter, betyder det inte att du anser dig vara förmer. Att du tycker om dig själv, betyder inte att du inte har några fel. Att alltid bara se sina brister, att aldrig våga ge sig själv beröm för att ha lyckats med något jag kämpat för, betyder väl knappast att jag är en bättre människa.

Varför är det så att vi i Sverige är så rädda för att hävda oss, att det anses småaktigt att jubla över en succé? Varför är det så att vi inte kan stå rakryggade och säga att jag är bra, utan att det anses vara skryt. Måste vi alltid passa in i mallen lagom, måste vi alltid vara ödmjuka och nästan utradera vårt ego för att anses som normala välanpassade medborgare.

Att tycka om sig själv och vara nöjd över det man presterat är inte samma sak som att se ned på någon annan. Det går inte att jämföra en översittare med en person som gläds över att vara sig själv, en människa som vågar tycka om sig själv. Att tycka om sig själv innebär inte att man automatiskt försöker trampa på andra, snarare tvärtom. Om du kan tycka om dig själv för den du är behöver du  inte kliva på andra för att hävda dig, du behöver inte bekräftelse från någon annan. För hur det än är i landet lagom, så vill vi gärna ha beröm av andra, de ska bekräfta oss och se våra prestationer så vi kan förminska berömmet och säga "äsch det var väl inget".  

Om vi bara vågade berömma oss själva lite oftare, om så bara tyst för dig själv, så tror jag att många av oss skulle må lite bättre och kunna släppa en del av kraven på, vad var och en, ska prestera för att synas och få lite beröm. För vi ska prestera en massa olika saker men bara så där lagom mycket, så det syns utan att sticka ut, så omgivningen kan ge oss lite av det beröm vårt ego så väl behöver, för att vi ska kunna känna oss uppskattade och älskade.