Det finns säkert även dem som på grund av detta eviga "matande" med information om hur dåligt ställt vissa delar av världen har det helt enkelt tröttnar. Man orkar inte ta till sig informationen, tycker att de får skylla sig själva som inte förändrar sitt land. Varför ska vi känna skuld och behov av att hjälpa andra, vi kan ju inte ens ta hand om alla här i Sverige, eller vilket annat välfärdsland vi nu råkar ha turen att bo i. Jag kan förstå att människor känner så, men jag tycker att vi har en skyldighet gentemot våra medmänniskor oavsett var på jorden de bor. 
Vi i "väst" tycker det är en självklarhet att vi ska kunna köpa billiga kläder som tillverkats i Kina, Indien eller något annat land med lågavlönade nästintill (och ibland faktiskt) slavarbetare. Vår TV, stereo, kaffe, choklad, bomull eller andra konsumtions- och lyxprylar är en självklarhet att alla ska ha råd med. Jo faktiskt, till och med Socialen räknar med att man ska få ha TV och betala TV-licens. Men om alla dessa människor som jobbar med att tillverka och distribuera våra varor ska ha det bättre så kommer det kosta oss mer, är det ett pris vi är beredda att betala?Nu är ju inte problemet så enkelt att det bara handlar om våra konsumtions- och lyxvaror. Många länder är korrupta, har andra synsätt på mänskliga fri- och rättigheter, en helt annan syn på vilka som faktiskt har ett människovärde. Det finns länder där det är en självklarhet att de som har pengar har också makt, vissa anser det vara likadant i hela världen, men bortse från politisk tillhörighet och andra värderingar och se bara till det mänskliga, så finns det även länder där vissa människor inte ens anses vara värda att kallas människor. Så problemen är många, de är stora och de är svåra, men är det omöjligt?
För inte så himla längesedan var inte Sverige heller ett särskilt rättvist samhälle, kvinnor fick inte rösta, arbetare var slavar under sina arbetsgivare och deras nycker, det fanns inget som hette arbetstidslag, anställningsskydd eller någon rätt alls för de som var anställda. Det har hänt mycket på hundra år i Sverige, vem säger att det inte är möjligt i andra länder. Vi har fortfarande fattigdom, människor som knappt har mat för dagen, inget hem och liknande, men i det stora hela har människor i Sverige det bra. Folket reste sig mot makthavarna utan revolution och krig och förändrade samhället till något där solidaritet och jämställdhet är en självklarhet. Så det går att förändra och förbättra levnadsvillkoren för alla. Jag har tidigare skrivit här på bloggen att jag tror på människors egen förmåga, det gäller även i de sk. utvecklingsländerna. Om människor får redskapen att förändra så kommer de också göra det. Det främsta redskapet tror jag är utbildning. Om fler barn i världen får möjlighet att lära sig läsa och skriva, lära sig om demokrati, mänskliga fri- och rättigheter så har de en större möjlighet att i framtiden förändra sina levnadsvillkor. Om vi vågar se till att de lär sig att förädla sina råvaror så kommer fler människor i framtiden ha möjlighet att ha en värdig levnadsstandard, även om vi blir tvungna att betala mer än 29 kr för en T-shirt. Om vi utbildar sjuksköterskor, barnmorskor och läkare så kommer fler slippa drabbas av onödiga sjukdomar som enkelt kunde förhindras med förebyggande vård eller till och med bara ett myggnät.
Kom inte med kommentarer om att jorden håller på att bli överbefolkad, om den fattiga delen av världen får det bättre så kommer vi ännu snabbare bli överbefolkade. Jag tror, utan att veta, att om människor, framförallt kvinnor, har en möjlighet att välja och tillgång till preventivmedel så kommer de välja att skaffa färre barn. Om man inte måste ha många barn för att säkra en ev. ålderdom så kommer barnafödandet sjunka, dels för att barnen inte behöver ta hand om en och dels för att det finns en större chans att de barnen man har överlever. Så vad ska vi göra då, ska vi lyssna på alla hjälporganisationer, ska vi bli världsförälder, ha ett fadderbarn, köpa en get eller bara skänka pengar? Jag vill tro att de flesta hjälporganisationer gör "det rätta", ibland behövs akut hjälp, men om jag skulle välja, så skulle jag välja något som ger barn en möjlighet att gå i skola och vänta på en långsam och stadigvarande förändring. Jag skulle satsa på allt som är hjälp till självhjälp, hellre utbilda en kvinna till att förbättra odlingslotten än att skänka en säck ris, hellre borra en brunn än komma med några kubik vatten, hellre ge en ko än några kilo kött. Å framförallt hellre utbilda en barnmorska, sjuksköterska eller läkare än att skicka en läkare som är där för stunden. Det funkar det är bevisat många gånger. Bland annat i Indien finns "barfotakvinnorna", kastlösa kvinnor som utbildats i grundläggande pediatrik och vanlig hederlig hygien som att tvätta händerna efter toalettbesök och att koka vattnet, de har mer än fördubblat antalet sunda och friska barn och nästan halverat antalet kvinnor som dör under förlossningar i de områdena de verkar.
Du behöver inte ens skänka pengar du kan välja att förändra dina konsumtionsvanor. Köp rättvisemärkta produkter, så som kaffe, choklad och te. Ja de är lite dyrare men drick en kopp kaffe mindre om dagen så hjälper du många utan att egentligen behöva offra särskilt mycket.Ändå envisas vi med att tro att det inte finns något hopp, att vi inte kan förändra och förbättra. Det krävs inte stora revolutioner eller massiva förändringar för att den lilla människan ska få det bättre. Hjälp dem att hjälpa sig själva så kommer vi kanske i framtiden kunna leva på en rättvisare jord med mer rättvist fördelade resurser. Förändringar skrämmer oss alltid, men har vi verkligen rätt att utnyttja andra människor för att vi ska kunna köpa billigt kaffe?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar