Tick tack nej tack

"Bara döda fiskar följer strömmen. "

-Ursprungligen ryskt ordspråk

Vi lever i en tid med större frihet och fler möjligheter att välja våra liv än någon generation före oss. Det betyder dock inte att livet är lättare för oss, kanske snarare tvärtom. Fastän vi har alla möjligheter att skapa ett bra liv ställer det samtidigt krav att vi faktiskt ska skapa det där perfekta livet. Det finns outtalade krav och normer för vad som är normalt, vad som anses vara ett rätt och riktigt liv, vad som anses göra dig lycklig.

Om du nu råkar tycka annorlunda, om din åsikt om din personliga lycka inte passar in i mallen, då anses du konstig eller bara lite trög. Du kommer snart att ändra dig, när du mognar lilla vän, då ska du se att du tänker annorlunda, säger folk smått nedlåtande med huvudet på sned. Vad då mognar jag är 32, ska jag plötsligt en dag bara bli vuxen, inse något som jag inte ännu lyckats förstå på dessa 32 åren. Visst, jag har mycket att lära än och jag lär mig något nytt nästan varje dag, men skulle en åsikt som jag alltid haft plötsligt bara så där förändras, jag har svårt att tro det.

De som känner mig vet att det är så här, men många verkar ha svårt att förstå att jag verkligen menar allvar, men det är sant jag vill INTE ha barn. Jag har aldrig kunnat se mig själv som mamma, kanske faster moster eller till och med mormor men aldrig mamma. Inte ens när jag var liten skulle jag ha en flicka och två pojkar, jag har alltid sagt att jag inte ska ha några barn. Jag kan inte se varför mitt liv skulle bli så himla mycket bättre bara för att jag väljer att skaffa barn. Jag kan hålla med om att barn är små underverk, men jag är fullt nöjd med att studera underverken på avstånd eller kanske låna dem en eftermiddag, sen räcker det för mig.

 

Påstå inte att livet med barn är en dans på rosor, dels ska de uppfostras, de ska ha uppmärksamhet dygnet runt och det finns så mycket som kan gå fel. Visst säger du men när de ler mot dig uppväger det allt du fått "offra" för dem. Förlåt men jag funkar inte så, kanske har jag missat en gen eller två, men jag kan inte förstå den fantastiska babydoften (tycker de luktar gammal sur mjölk) eller se hur sött det skrynkliga lilla knytet är. Jag säger inte detta för att göra någon nybliven mamma ledsen, jag förstår att för dig är detta det mest fantastiska som hänt, men respektera att för mig är det inte det. Det finns tusentals människor som föds varje dag och alla är de lika unika men samtidigt så är de bara människor. 

Jag är trött på att få höra folk som säger till Anders (min sambo) att snart börjar min klocka ticka, snart kommer tjatet om barn, bara vänta... Det enda som tickar är en stor bomb som snart exploderar om inte folk slutar anta att jag är något som jag inte är. Jag är kvinna det stämmer men bara därför så är jag inte automatiskt inställd på att bli mamma. Jag är ingen äggklocka och heller inget avelssto som bara väntar på att bli betäckt. Jag är helt nöjd med det liv jag lever, jag vill inte ha små barnafötter som tassar omkring, heller inga barnaskrik mitt i natten. Jag vill inte ha någon hängande efter mig dagarna i ända, det räcker bra med Wille. 

Jag har haft möjligheten att göra ett eget val, ett val som gör mig lycklig, ett val som min sambo är överens med mig om och det är valet att inte skaffa barn. Inte nu, inte i framtiden, och det finns ingen klocka undangömd som kommer börja ticka, inte nu, inte någonsin. Så lägg inte huvudet på sned och tro att jag kommer ändra mig när jag mognar, för så vuxen kommer jag aldrig bli.