Förändra, förbättra och acceptera.

 Det är så lätt att kasta ur sig ord, meningar och åsikter. Det är enkelt att hävda att man vet utan att egentligen ha en aning. Det är okomplicerat att påstå att ålder gett en visdom. Men vad ligger där för tyngd bakom det du påstår, det du anser dig veta om du inte bevisar det?

Jag har väldigt svårt för teorier som inte är bevisbara, att acceptera att det bara är så, att tiden har bevisat något som vi tror på fastän vi egentligen inte vet. Det finns alltid ett litet varför som jag måste ha svar på innan jag är nöjd. Det finns inget värre svar att få än att så är det, så har det alltid varit det får du acceptera, tyvärr jag kan inte acceptera, jag måste veta inte bara tro.

Jag kan filosofera om saker i oändlighet men aldrig komma fram till ett svar förrän det är påtagligt och bevisbart. Annars tror man bara att något är på ett visst vis, man vet inte, det är inte att faktum. Detta leder till att jag oftast vill förändra och förbättra saker för de är inget som säger att de nått sin fulla potential, även om förändringar skrämmer mig, för jag kan bara ana mig till resultatet jag vet inte säkert hur det blir. Så även med mig själv och med människor i min omgivning, jag vill att de ska se att de inte är skapta på ett visst vis och aldrig kan bli annorlunda, att vi alla alltid kan bli lite lite bättre. Jag inser att detta är ett problem eftersom det gör att man aldrig är nöjd, tillfreds och belåten med att befinna sig där man är.

Jag är en mästare på att sparka igång projekt, men ganska snart så finner jag dem tråkiga och långsamma, för när det väl har kommit i rullning så är jag nöjd, själva förändringen har påbörjats, resultatet är jag egentligen inte så intresserad av, därför att det ständigt kan förbättras ändå. Detta gör att jag har svårt att avsluta projekt eftersom jag redan när processen påbörjats ser ett annat alternativ till förbättring och förändring av det påbörjade.

Så jag erkänner jag är värdelös på att leva här och nu, jag är visserligen nöjd med vad jag har och tror inte att jag blir lyckligare för att jag har något mer, men samtidigt så vill jag finslipa det perfekta. Det finns inget som är perfekt, det finns inget färdigt. Det är jag som säger att man ska stanna upp och känna tacksamhet för nuet, det är jag som säger att man ska leva här och nu, inte bara blicka framåt på vad som kanske komma skall. Jag försöker, jag kämpar varje dag med att bara njuta av nuet, inte fundera på vad som kommer i framtiden, men gud så svårt det är.

Men jag har kommit överens med mig själv att det är okay att blicka framåt, det är bra att har visioner för framtiden, men att varje dag ändå stanna upp och fundera på allt jag har här och nu som är bra, det är kanske inte perfekt men det är bra och det räcker just nu. Det största problemet med att ständigt se framåt är att där även smyger in en viss oro, tänk om i fall att det inte blir så, tänk på allt som kan gå fel, tänk på allt jag kan förlora på vägen. Det är just den oron jag insett är det förödande  med att se framåt, att sträva mot ett egentligen icke befintligt mål, det är den oron jag måste inse att är obefogad eftersom jag inte vet något om morgondagen. Det är den oron som gör mig livrädd för förändringar och hindrar mig från att våga allt det jag vill. Den är inget faktum och saker brukar lösa sig på vägen ändå oavsett om jag oroar mig för dem nu eller inte. Alltså är oron helt onödig. (Så lätt att skriva men svårt att förstå)

Att ständigt vilja ha bevis på att saker är sanna och riktiga kan skapa en del hinder för en själv som människa, om någon talar om för mig att jag borde göra det ena eller det andra  för att t.ex. må bättre så finns det bara ett sätt att övertyga mig om detta, det är att de har provat själva, att de lever som de lär. Att kasta ur sig något man läst i en må bra bok köper jag inte, utan frågan är om du provat själv?

Jag tror fullt ut på människans förmåga att göra det mesta möjliga utav sitt liv, det som är bäst för dem. Jag kommer aldrig kunna svara på vad som är bäst för dig, men jag  vet att för mig fungerar det att våga tro på sig själv. Att våga leva och sträva framåt, att försöka förstå att morgondagen kommer även om jag oroar mig eller inte. Jag håller på att finna en viss balans, att kunna acceptera att även om något inte är helt perfekt så är det bra (för jag kommer ju aldrig anse det perfekt).

Mycket tack vare min sambo har jag funnit en viss balans. Som han brukar säga, slutet är detsamma för oss alla ändå. Då kommer jag med alla mina argument om vägen dit o.s.v men på något sätt så inser jag att det i slutändan handlar om att njuta på vägen genom livet. Det enda sällskap du kan vara säker på att ha med dig hela tiden och den enda du inte kan ljuga för är dig själv. Alltså är det lika bra att förlika sig med sina egna brister och förlåta sig själv för eventuella misstag, och acceptera att man bara kan göra sitt bästa även om det kanske inte alltid räcker ända fram till perfekt.

Det låter ju så himla enkelt.....