Plötsligt händer det

Plötsligt händer det, känner mig så där bubblande glad, det var längesedan allt kändes så lätt och levande. En känsla av ro har infunnit sig inuti mig samtidigt som glädjen över att bara finnas till infinner sig. Helt underbart.

Vädret är inte upplyftande idag och svåra beslut ska ännu fattas men jag har bestämt mig för att fullständigt strunta i dem, inte grubbla för det blir ändå som det blir. Allt kan man inte kontrollera och jag får helt enkelt acceptera det. Hur det blir med skola och allt annat är inget beslut jag behöver fatta just nu så därför kan jag lika bra låta bli att fundera tills det är dax att ta ett beslut. Att inte fundera på det just nu och acceptera att jag inte vet vad jag vill med framtiden och fokusera på att må bra här och nu är fantastiskt befriande. Att inte behöva ha en plan och full koll är inte alls så skrämmande som jag trodde. Istället känns det skönt att för första gången på länge inte behöva leva upp till en massa måsten och planer som ska fungera. Ingen rädsla för att misslyckas finns heller, jag är helt och hållet fri att fylla tillvaron med just det jag känner för just nu.

Jag känner mig lugnare och mer tillfreds med tillvaron, att bara behöva fundera på vad jag vill här och nu. Det enda problemet med denna bubblande känslan är att man vill massor av saker, starta hundratals projekt, men icke. För första gången i mitt liv tänker jag ge mig själv ett break från tillvaron med att ständigt sikta framåt och förverkliga sina drömmar. Istället ska jag förverkliga drömmen om att bara njuta av tillvaron, njuta av att vara där jag är i livet, för faktum är att jag egentligen inte behöver mer än detta.

Att kunna finna lugnet och ha tid att vara jag är en dröm som jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna förverkliga, men jag inser nu att det inte är särskilt svårt. Att leva i nuet betyder inte att man inte ser framåt, visst finns det planer och tankar om framtiden, men allt har sin tid. Istället för att jaga efter ett mål så njuter jag av färden till ett ännu okänt mål där resan dit verkligen är den som räknas. För faktum är att jag inte vet vad som är rätt mål för just mig, därför så lever jag nu och ser vart livet för mig, så kommer svaren så småningom på vart resan slutar.

Den ständiga jakten och hetsen efter att nå ända fram och förverkliga mig själv på något vis är över, för jag har redan förverkligat mig själv, jag är jag oavsett om jag har alla rätt på en tenta, är läkare, sophämtare eller något annat yrkesmässigt. Den ändrar inte den jag är som person, naturligtvis vill jag utvecklas och det finns mycket hos mig jag vill förändra, men det sker inte över en natt och det betyder inte att jag är bra som jag är nu.

Det är helt fantastiskt och bara få må bra och känna detta lugn inombords, hade ingen aning om att det skulle vara så befriande att släppa all oro och alla grubblerier på vilka mål jag ska ha och hur jag ska kunna förverkliga dem. Hur härligt det kan vara att glädjas över livet här och nu istället för att bara sikta framåt och låta livet rusa förbi utan att ens se det underbara i en helt vanlig vardagskväll i lugn och ro i soffan med datorn i knät. Jag tror jag hittat nyckeln till lugnet och förmågan av att njuta av det som är nu istället för att jaga fram genom livet och aldrig vara riktigt nöjd för att jag inte är framme vid målet som ständigt blir ett nytt och ännu ett nytt med ständigt högre krav på mig och min person. 

Så alla ni som läser detta, försök att hitta den där platsen inombords där allt är lugnt. Det går inte att alltid låta bli att planera eller fundera, det går inte alltid att njuta av tillvaron men försök så ofta som möjligt att bara fokusera på nuet. Jag har tränat länge, många många år har det tagit, men plötsligt en dag så faller bitarna och vetskapen på plats att man faktisk kan njuta och hänga med på resan så kommer man fram till slut ändå.

CARPE DIEM