Igår var en fin dag, lång och tung men fin. Jag var på min första borgerliga begravning och det var den vackraste mest personliga begravning jag varit på.
Eftersom det var en nära vän till familjen höll jag ett litet minnestal som inte var katastrofalt men det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna och rösten skakade av dem. Men det var mitt farväl till någon jag tyckte mycket om det var svårare än jag trott men det känns ändå rätt och bra.
Begravningen var ljus och fin, mitt i sorgen lurade skrattet under ytan, precis som det alltid gjorde hos vår vän. Livet går vidare för det måste det men inte som om inget hänt för det har det. Vi har mist en vän och saknar en vän men tids nog kommer minnet vara lika fyllt av skratt och glädje som han var.
I minnet lever skrattet alltid kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar