Egobubbla

Ikväll är jag inlåst i någon form av egobubbla. Tankarna bara mal i huvudet och jag vill fylla lungorna med luft och skrika.

Jag bara jag, det känns som att allt handlar om mig hela tiden inte ens jag orkar med det. Det finns så mycket annat än bara sjukdom vägrar att grotta ner mig i den ändå är den där ständigt närvarande. Allt handlar om den och mig bara det att jag är ingen sjukdom!

Mitt liv ska inte definieras och begränsas av en sjukdom, tillfälligt kan jag acceptera det men inte i längden.

Har delat andras upplevelser med samma diagnos idag och det var inte särskilt upplyftande. Jag vet att det inte finns garantier för att shunten fixar allt men om den inte gör det får jag väl ta det då. Det är det som är problemet med att läsa om andra, du får sällan höra det positiva, de som mår bra.

Jag måste hitta en balans där jag accepterar sjukdomen men inte låter den besegra mig och den jag är. Just nu saknar jag mitt liv och mig själv. Känner inte riktigt igen den här varelsen jag blivit. Om livet inte blir som jag tänkt så får jag väl tänka om, precis som jag brukar.

Jag är arg och ledsen, mest arg. Inte för att det är orättvist eller någons fel utan för att jag inte lyckas hitta den där balansen. Jag hittar inte ut från min egobubbla där livet styrs av sjukdom därför är jag arg. Å på någotvis kommer jag hitta ut för jag vägrar att ge upp. Så kära vänner och familj försök att stå ut med mitf egoistiska gnäll en stund till för jag lovar I will be back!