Tack för att ni hjälper mig att hitta...

Det har, som många vet,  hänt många och tråkiga saker i mitt liv de senaste åren. Många som jag älskat väldigt mycket har dött, många nära och kära kämpar mot sjukdomar, tiden och allt däremellan. 

Själv har jag varit sjuk, blivit opererad två gånger, och sviterna finns där än, huvudvärk, krånglande ögon och trötthet. Sjukdomen är kronisk men vi lär oss att leva ihop. Den är ganska kompromisslös men om  jag gör vad jag ska så håller den sig någorlunda på mattan.

En konsekvens av allt är att jag inte längre kan lägga huvudet på kudden och somna. Ibland går det bra men ibland är det helt omöjligt. Tack o lov finns det hjälp. Jag har en underbar psykiatriker som förstår att det inte går att leva ett normalt liv utan sömn. I perioder är det bra men så snart livet blir extra stressigt så behöver jag lite hjälp med medicinering för att vända dygnet rätt och så.

Jag var på besök hos henne för en vecka sen och pratade lite om allt som hänt och händer. Hon tittar på mig och undrar om jag är säker på att jag mår ok.

Ja det gör jag, livet är sådant, ibland gråter jag för att rensa ur kroppen sen ser jag allt det fina jag faktiskt har.  Hur stolt och glad jag är över de beslut jag vågat ta för min egen skull. Beslut som att sluta läkarstudierna och välja mänskliga rättigheter istället. Något jag brinner för och  vill jobba med (även om jag gnäller en hel del undervägs).

Hon frågade hur jag hittade styrkan att orka ta sådana beslut och att må bra trots all sorg och sjukdom. Det enklaste svaret hade kanske varit att jag inte har något val, livet går vidare vare sig jag vill eller inte.

Men djupt där inne i mig visste jag att det inte var det rätta sanningsenliga svaret. Att jag orkar är mångas förtjänst. Dels alla mina vänner som jag vet finns där om jag behöver prata, skratta eller gråta. De accepterar mig för den jag är, inte för någon de tycker att jag borde vara. Å jag tycker om dem oändligt mycket.

En annan stor bidragande orsak är att jag är älskad precis så som jag är. Anders, min fina sambo, låter mig aldrig tvivla på att det är mig han älskar oavsett vad jag väljer att gå för väg. Det är inte prestationerna som gör mig till den han älskar, det är jag, det där obeskrivliga som bara finns och känns. Jag älskar honom på precis samma vis så jag kan förstå även om det är svårt att förklara.

Mina föräldrar stöttar mig i allt jag väljer, även om de nog fått några extra gråa hår på vägen så älskar de mig obetingat och jag dem.

Den viktigaste komponenten i hela den här långa utdragna texten om hur fantastisk jag är (förstår att det är lite drygt att läsa) är att jag känner mig värd deras kärlek.

Jag har äntligen efter att kämpat i många år hittat ett lugn och en plats inom mig där det är ok att vara jag. Det är ok att värdesätta andras kärlek och tro på den. Jag behöver inte prestera en massa saker för att känna mig värd den, det räcker med att vara jag.

Det här har lett till att jag accepterat mig själv med alla skavanker och märkliga idéer.  Jag är den enda jag kan vara och bli. Därför försöker jag vara mitt bästa jag och för att klara det måste jag vara sann mot mig själv och fatta beslut som jag mår bra utav.

Jag är mer medveten nu än någonsin tidigare att alla de där människorna som är så viktiga kan en dag vara borta. Därför skapar vi minnen nu, delar skratt och tårar och försöker minnas att visa uppskattning varje dag. För skulle det värsta hända har vi levt så gott vi kunnat. Och jag lovar att även om dem inte finna här längre så lever deras kärlek kvar.

Så, jag är stark för att jag, liksom alla andra förtjänar att leva det liv vi väljer. Ibland rasar världen omkring oss men med hjälp av vänner, familj och den inre tron på att kärleken lever vidare så finns styrkan där att göra det.

Så om jag en dag skulle glömma att tacka för allt ni är för mig så säger jag  det här.

Tack för att ni hjälper mig när jag går vilse att hitta rätt väg igen! ♡