Jag hör historiens vingslag

Många vill vara starka både fysiskt och psykiskt, helst ska en vacker yta kombineras med en skarp hjärna och ett brinnande intellekt. Inga svagheter, inga skavanker och inga skelett i garderoben.

Om du inte är fysiskt "perfekt" ska du helst visa att din vardag inte utgör någta problem, att du kan bestiga berg eller springa ett maraton trots dina funktionshinder då är du värd att beundra. Visst är du det men alla de där andra människorna då som överlever och lever fastän de behöver hjälp dagligen med att klara sig är de inte värda någonting?  Ska vi lite lättsamt rycka på axlarna och säga att det är klart de ska få hjälp vi är ju humana och

I ett samhälle där eliten och dess prestationer är vad som räknas och syns glöms det så lätt att den riktigt starka människan är han eller hon som trots smärtor, sorg och svårigheter vågar och vill hjälpa någon annan. Ibland kan hjälpen vara ett leende, ett uppmumtrande ord eller att bara lyssna på vad någon har att säga.

I en värld där vi mäter människors värde efter framgång och prestation väcks historiska vingslag till liv. Övermänniskan med det rätta utseendet, den rätta hjärnkapaciteten är den som räknas. Alla andra är ett besvär som bör tas om hand på bästa sätt, ett problem, inte människor som du och jag.

Alla de där som presterar lika bra eller kanske bättre än vi men inte passar in i vår modell för det vackra, rätta och riktiga dem skyller vi våra eventuella tillkortakommanden på. Det är deras fel att det inte går bättre för oss, de minskar våra chanser att bli bäst så dem måste vi göra något åt. Det är ju ändå vårat land, våra förfäders blod och svett som byggt det vi har. Att de andras funnits här i nästan lika många generationer spelar ingen roll för i slutändan är det alltid vi som har rätt.
Så tänker eliten och övermänniskan.

Vi borde vara bättre på att minnas historiens ondska, inte bara vad den ledde till i form av krig och folkmord utan även vad som föregick de här hemska handlingarna. Hur retoriken lät, hur samhället delades i vi och dem, hur de som inte riktigt passade in i mallen förpassades till att vara något som borde tas om hand. Klimatet i samhället blev hårdare och våldet blev vanligare.  Demokratin och mötesfriheten begränsades, demostrationer var inte längre säkra att deltaga i och en man talade högt och tydligt om för alla att han minsann hade lösningen.

Visst hade han en lösning som kostade miljontals människor livet. Jag säger inte att vi är där men jag hör tydligt historiens vingslag i luften och bävar för att demokratin och rättvisan ännu en gång är hotad.