Hundmänniskor och valplullande

Jag blir så trött på folk som hela tiden ska måla världen i rosa fluff. Detta är tydligen ett vanligt fenomen bland  småbarnsföräldrar, vilket jag upptäckt efter att följt en del bloggar. Härliga Meekatt vågar det som väldigt få vågar, vara ärlig och skriva om hur förbaskat jobbigt, kletigt och skrikit det kan vara. Samtidigt som kärleken till barnen alltid finns där. Den stora ovillkorlig a kärleken som ibland gärna bytes mot en lugn stund på toa oxh en flaska vin.

Hundvärlden är likadan. Valptiden, de är så söta och små gulliga och lulliga. Att de pinkar på dig, på golvet, i soffan, det förträngs. Att dina händer och fötter ser ut som du gått en kamp med köttkvarnen det är bara gulligt. Att du tassar runt på tå för att inte valpen som äntligen somnat är bara charmigt.

När valpen äntligen börjat förstå att kissa och bajsa gör man utomhus då vill den helst vara ute hela tiden. Finns så mycket spännande gott att smaka där ute. Visst är det sött när den sätter sig och vägrar gå en cm till. . Första gången, andra gången...sen inser du att det kommer bli en kamp. Med hundgodis i handen står du där o kallar, hoppar, stutsar och utbrister märkliga ljud (till alla förbipasserandes förskräckelse/skratt) men valpen den sitter där den sitter och tittar på en sten eller nåt.

Sen plötsligt kommer en period då valpen ska se så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Samma procedur du viftar med godis, hoppar, dansar och utbrister lustiga ljud den enda uppmärksamhet du får är av förbipasserande.

När du nästan gett upp hoppet kommer man in i fasen matte/husse är bäst. Jag gör allt för att göra vad du vill.

SEN kommer "tonåren" plötsligt har öronen trillat av. Hormonerna flyger och ingenting är viktigare än just det jag vill. Lyssna bahhh, Lyda va? Vad är det? Jag är kung och hormonerna mina hovnarrar.

Men det går faktiskt över när hunden närmar sig treårsåldern börjar den frustrerade hundägaren se hopp. Det har fungerat, hunden kan om den vill och allt oftare vill den.

Alla hundar och raser är naturligtvis olika men jag tycker det är viktigt att prata om det. Att alla med vuxna väluppfostrade, duktiga hundar vågar erkänna att resan dit varit lång.

Jag har ibland gråtit, ibland tappat tron på mig själv och mitt "hundkunnande", ibland undrat hur många nya gråa hår han ska ge mig idag.

Det mesta kan jag skratta åt idag men just där och då var det inte så himla kul alltid.  Kärleken var självklar, jag älskade honom mer än mina söndertuggade händer, mer än blomrabatterna han slet sönder mer än alla pinsamma stunder som då han stoppade upp huvudet under kjolen på en tant.

Men att läsa om valp- och unghundstiden i rosa lull gör mig frustrerad.  Om någon är förtvivlad och ber om hjälp eller bara lite medkänsla hjälper det föga att få höra hur perfekta deras valpar/hundar är. Hjälp istället med att berätta att det faktiskt är normalt, att vara konsekvent ger resultat- sen!.

Berätta att du kommer kunna skratta åt allt när det blivit lite lugnare igen, för det blir det. Själv funderade jag på att bygga ett bo i flaggstången men insåg att han kommer gnaga ner den.

Hur jobbigt den än var vissa stunder så var allt förlåtet varje kväll när han kom och skulle ha sin godnatt puss. De där mörka ögonen som tittade in i mina överfyllda med kärlek. Allt förlåtet. . Ny dag imorgon.

Jag tror vi måste bli bättre på att våga berätta att valpar och unghundar ÄR jobbiga. De är söta ja men jobbiga. Våra roligaste minnen är oftast från den här tiden, absolut. Men sluta glorifiera och stötta istället de som tycker det är jobbigt. Istället för att ge människor komplex och dåligt samvete dela med er av era hundars tokigheter. Strunta i de goda råden om det inte verkligen är det de behöver. Stötta och säg som det är, det går över.

Jag har älskat min Wille från första stund och kärlek har han alltid fått massor av. Han är bortskämd till tusen men har gränser. Det tog tid innan han verkligen lyssnade och vi jobbar dagligen för att vissa saker ska bli ännu bättre. Aldrig slag, sparkar, skrik eller andra hårda metoder vi har jobbat konsekvent med kärlek, ömsesidig respekt och belöningar.

Nu är han snart tre och långt ifrån färdig, men resultaten av ett konsekvent arbete börjar visa sig. Så alla ni som kämpar med "hopplösa" unghundar ge inte upp, det är inget fel på dig eller din hund, det tar bara tid.

Kärlek och konsekvens så kommer hundvettet av sig själv :)

.