Surat klart

Nu har jag surat färdigt. Resultatet blev en Moussaka och en lasagne, känner mig ganska nöjd med att ha presterat något. Jag fick hjälp med att skala o skiva potatis av Anders vilket gjorde det hela ännu bättre, för inget är roligare än att göra något tilsammans.

Det är när den där känslan av att inte kunna göra någon nytta som känslan av att vara värdelös kommer krypande.  Det är då det är så lätt att stirra sig blind på allt jag vill och borde göra men inte orkar. Jag surar en stund sen går jag vidare. Att ge upp är liksom inget alternativ.

Jag vägrar bli bitter för jag har bara detta livet och det tänker jag inte slösa bort på att gnälla på allt och alla. Detta är ingens fel det bara är som det är. Stundom är jag frustrerad över att det är just så här men sen landar jag i verkligheten igen och inser att bara jag kan göra det bästa av situationen. Det är bara jag som kan ta tillvara alla de bra sakerna i mitt liv och glädjas över dem.

Jag har en sambo som är min klippa, han gör allt i sin makt för att jag ska må bra. Han låter mig vara frustrerad på allt och inget. Han får mig att skratta genom tårarna och torkar dem sen. Han är helt enkelt underbar och han älskar mig precis som jag är.

Jag har en familj som bryr sig som gör allt i sin makt för att underlätta för mig och för Anders. De finns där om jag behöver den och bara vetskapen om det gör mig trygg.

Jag har vänner som bryr sig om mig. De hejar på mig, vet att jag kämpar för att bli bättre och förstår att jag inte orkar ses. Utan att pressa mig eller skuldbelägga mig säger de att de saknar mig, för att de helt enkelt tycker om att umgås med mig. De finns där dag som natt och sannerligen är jag lyckligt lottad som har så många som står mig så nära.

Tack vare dessa människor har jag varken tid eller lust att bli bitter. Det finns för mycket kärlek i mitt liv och den kommer jag aldrig kasta bort bara för att jag tycker synd om mig själv en stund eller två.