Ständigt matas vi med uppmaningar att hålla fast vid dem vi älskar, att inte glömma att tala om för dem hur mycker de betyder för vi vet aldrig hur länge de finns kvar. Jag blir galen.
Visst ska vi komma ihåg dem vi bryr oss om och visa att de betyder något men inte för att vi kan mista dem i morgon. Om det är anledningen byts kärleken ut mot fruktan och rädsla. Istället för att njuta av tiden vi har tilsammans räds vi tiden som kanske kommer då vi inte är det.
Att leva och att älska handlar om att göra det fullt ut. Att våga känna kärlek men också besvikelse och ilska, att våga visa och säga att man är arg och besviken likväl som att kunna förlåta och gå vidare. Ingen människa ska behöva förminska sitt liv och sina känslor av rädsla för att förlora någon. Att vara arg och besviken är inte samma sak som att inte älska.
Att ständigt läsa uppmaningar om att man ska komma ihåg att livet inte är evigt tror jag begränsar oss mer än det hjälper. Livet är inte evigt ingen av oss vet vad som händer i morgon det enda vi kan göra är att vara sanna mot oss själva och våra egna känslor. Vi kan inte ständigt tassa på tå och försäkra alla om hur mycket vi älskar dem av rädsla för att de ska vara borta i morgon, vad är det för kärlek? Den känns falsk och tillgjord skapad av det som kärlek inte är, nämligen rädsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar