För första gången fick jag idag ge upp och känna mig besegrad av omständigheter som jag inte själv kan råda över.
Jag gav upp hoppet om att kunna vara med på redovisningen på fredag. Alltså sviker jag min grupp men tror de förstår. Tänka sig jag misslyckas och världen går inte under, inte ens min värld går under. Istället möts jag av förståelse och människor som vill göra allt för att hjälpa. Till och med skolan bemöter med förståelse och löfte om att vi löser detta.
Så istället för att känna mig bedrövad över att misslyckas så är jag lättad. När du själv inte kan göra något åt eller påverka omständigheterna så ställer människor upp. De förstår och vill bara att du ska bli frisk eller åtminstone må bättre. Att slippa pressen att försöka prestera när det är nästan omöjligt (inget är omöjligt) är en enorm lättnad. Nu kan jag istället försöka göra mitt bästa och skriva klart uppsatsen i tid och lyckas jag inte löser det sig också.
Tack alla fina människor för att ni får mig att känna att det är okej att ge upp och ta en paus för att läka och må bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar