Bit ihop

Ibland stångar man pannan blodig och ändå så finns det inte utrymme för att ge upp för det handlar om det viktigaste du har nämligen dig själv. I över ett år har jag hoppats och försökt att må bättre men kroppen vill inte, ständigt nya förkylningar, ledvärk, syn-rubbningar och feber. Jag har gjort ett stort misstag under denna tiden, jag har inte sprungit ner trösklarna hos någon läkare, resultat av detta är att man inte blir trodd och ingen hjälp finns att få.

Fick svar från husläkaren att eftersom jag inte sökt läkarvård vid varje febertillfälle så kommer jag inte heller få någon remiss till henne för jag är inte sjuk. Men seriöst!!! Nu söker jag hjälp och får det till svar.  Mina tidigare prover har inte visat något så det är alltså inget fel på mig, så om jag brutit benet men varit hos doktorn igår så är det inte brutet nu heller eller? Så då antar jag att det är fullt normalt att ha feber några dagar i veckan och om jag har tur så är jag frisk i en vecka innan det börjar om igen. Jag är ganska säker på att hade jag ringt vårdcentralen var enda gång jag har feber så hade det inte heller resulterat i någonting alls, inget annat än att jag fått höra att jag är inbillningssjuk. Det känns som att de lägger krokben för sig själva när en människa ringer och vill ha en utredning på vad som är fel men hänvisar till akuttider istället för att försöka hitta felet.

Är det verkligen så det ska vara att man måste skrika och gapa sig till vård? Måste man springa hos doktorn för varje liten krämpa för att de till slut ska tröttna på en och utreda vad som egentligen är fel. Eller är det helt enkelt så att man inte vill utreda något för att det är enklare att skriva ut lite antibiotika någon gång ibland. Det handlar ju inte alls om att jag vill bli sjukskriven eller ens få medicin, jag vill bli frisk! Jag vill slippa dras med ständiga infektioner eller vad det  nu är. Jag vill slippa att inte kunna jobba eller alltid vara trött på grund av feber. Jag vill slippa gå till läkaren, jag vill slippa allt vad sjukvård och människor som petar på mig heter. Jag vill vill slippa känna mig som en belastning för alla som finns runt omkring mig. Jag vill slippa känna mig som en gammal urvriden disktrasa och istället få vara frisk och glad.

Jag vet inte riktigt vilken väg jag ska ta nu, jag vet inte var, hur och om det finns någon hjälp att få. Kanske ska jag helt enkelt fortsätta med att bita ihop och hoppas att det går över, men är det verkligen rimligt? Frågan kvarstår hur rimligt är det att neka någon vård för att de bitit ihop och hoppats på att det ska gå över.