Att resa sig upp igen

Ingen behöver alltid vara perfekt, det är faktisk okay att bryta ihop, att skrika, gråta och vara arg på hela världen, tycka att allt rent ut sagt känns för djävligt. Styrka är att kunna tappa fotfästet en stund men kunna vifta runt lite med armarna och återfå balansen eller att faktiskt trilla och sedan resa sig igen

Det viktiga är att inte fastna där i det negativa, att inte låta känslan av hopplöshet ta överhand, att istället använda ilskan till att gå vidare och hitta ny energi. Jag påstår mig tro att allt har en mening och att stöta på motgångar prövar verkligen den tron, ibland känns meningslösheten i saker och ting fullständigt förlamande, men jag vägrar att ge upp. Jag påstår inte att vi straffas för något vi gjort eller inte gjort, utan snarare så att om vi ser på olika händelser som en möjlighet att utvecklas så ger vi de mest tragiska och hopplösa situationer en mening. Om inte annat så ger den tanken om alltings mening oss lite hopp och därmed lite ork att fortsätta kämpa och försöka hitta lösningar eller bara acceptera tillvaron och hoppas på en bättre framtid.

Idag var jag arg, ledsen och besviken på att inte få den hjälp jag önskade mig. Jag tyckte allt var fullständigt hopplöst men någonstans där så tog ilskan över och jag insåg att om ingen läkare vill hjälpa mig så får jag antingen leta vidare efter någon som vill eller hitta en alternativ lösning. Jag kan inte ändra på det som är nu, alltså får jag göra det bästa av det. Jag tänkte på Wille med sin tratt, han är en sann inspirationskälla, han gillade läget och gjorde det bästa av tratten och utnyttjade dess möjligheter och bar leksaker i den. Även om han vissa dagar ger mig grå hår så är han så  underbar med sitt enorma självförtroende och fullständiga sorglöshet inför allt i livet. Han påminner mig ständigt om att det finns ett annat sätt att leva på, att ta dagen som den kommer och göra det bästa utav allt, det är sann styrka.

Jag inser att livet inte alltid blir som man tänkt sig, eller rättare sagt väldigt sällan, men att det blir som det är menat. Jag fattar det där nu, det låter kanske flummigt men egentligen är det rätt så logiskt, orsak och verkan, för det är jag som har makten att påverka vad jag gör utav det jag har och det som sker mig. Att vara stark är inte att alltid bita, att kunna allt och aldrig behöva hjälp. Att vara stark är att våga tro på sig själv och att kunna gå vidare även om livet inte blir precis som vi tänk oss. Att vara stark är att se möjligheter och att ibland bryta ihop. Att gör fel och snubbla men sen samla de små resterna av sig själv och med stöd och uppmuntran av de som finns i ens närhet hitta balansen igen och gå vidare, det är riktig styrka. Att ha alla dessa fina människor i min närhet som alltid hejar på mig, även om de kanske inte alltid förstår min nycker, ger mig kraft att göra det omöjliga möjligt och det är jag så tacksam för.

Jag begär inte att någon annan ska tro eller tycka som jag, men för mig ger det livet en mening och ork att ta mig över de hinder jag möter på livets väg. För i slutändan så är det viktiga för mig vad jag behöver för att jag ska kunna må bra, inte vad alla andra tycker att jag borde göra, eller hur jag borde leva.