Sverige börjar bli ruttet

Det börjar bli ruttet landet vi bor i. Saker som varit självklara är det inte längre. Att människor som är sjuka har rätt att vara det och slippa oroa sig för att ekonomin inte går ihop, att ensamstående föräldrar ska kunna klara sig på en lön eller att hela familjer ska kunna leva ett skäligt liv på sina inkomster, att barn ska ha ett hem, att barn ska kunna känna sig trygga och veta att utflykten med skolan inte kommer bli en plåga för att mamma inte har pengar till matsäck, det är ruttet och rent ut sagt för djävligt.

Allt det som generationer före oss byggt upp för att generationerna efter dem ska ha det bra bryts sakta med säkert ner och alla är vi delaktiga i det. Det skylls på än den ena och än den andra, men ingen verkar beta vad vi ska göra för att få ett system som fungerar. Jag inser att resurserna inte är oändliga, jag vet att vi har haft den värsta ekonomiska lågkonjunkturen sedan 1930-talet och ekonomin måste stramas åt och då väljer man naturligtvis de största posterna först. Men om man gjorde som japanen som byggde bilen och tog lite överallt så blir det mycket i slutändan men kanske mindre kännbart för dem som behöver utnyttja de statliga och kommunala resurser vi har så som sjukvård, arbetslöshetsersättning, sjukersättning, äldreomsorg, handikappomsorg, skola och dagis.

Politikerna gör säkert ett enormt jobb, men ibland känns de lite verklighetsfrämmande, det är lätt att sitta med siffror och säga att ett toalettbesök för en åldring får ta en kvart, det är vad standarden säger. Men vi är inte standarden, vi är inte statistiska siffror, vi är människor!! Det är också lätt att säga att t.ex en depression varar i snitt tre månader sedan kan du arbeta igen, eller en cancerpatient han/hon kan naturligtvis jobba så snart de gått färdigt sina behandlingar, men allt det andra då? Alla känslor, alla rädslor all den ångest som kanske först kommer efteråt när ska de ha tid att bearbeta den. De är riktiga människor och individer inte några siffror på ett papper.

För många människor är det mest förnedrande som finns att behöva vända sig till "socialen" och söka det som nu heter försörjningsstöd, att sedan där behöva förklara sig varför man misslyckats med sin ekonomi så totalt och kämpa för något som man egentligen inte vill ha men måste för att överleva och för sina barns skull, det skulle kunna få vem som helst att må dåligt.

När man är frisk och arbetsför är det så lätt att skylla på människorna som inte verkar kunna hitta ett riktigt jobb, det är lätt att tycka att de sjuka nog kan arbeta ändå, men så ser inte alltid verkligheten ut. De är människor precis som du och jag. Det kan hända dig, du kan drabbas av cancer lika väl som någon annan och tvingas be på dina bara knän för en handläggare på försäkringskassan och försöka förklara att du inte kan jobba eftersom medicineringen tar all din kraft, de kan vara du som kan få höra att tyvärr din form av cancer borde inte ta längre än fyra månader att behandla så vare sig du nu är fri från den eller inte så måste du jobba. Det kan vara du som svarar att du är döende men försäkringskassan anser dig inte sjuk nog att vara sjukskriven, tänk på att detta inte bara är siffror det är verkliga människors livsöden vi pratar om.

Det är också lätt att skylla på att vi har för mycket invandrare i Sverige, utan dem hade vi minsann haft det bra, frågan jag ställer då är från vilken tidsepok börjar man bli "dålig" invandrare, vi har i Sverige alltid haft en relativt hög invandring som medfört kunskap till Sverige som vi saknat. Utan vallonerna hade vi inte hsft några gruvor, utan dem hade själva stommen i svensk ekonomi varit betydligt vekare och vi hade kanske inte ens kunnat sitta och se tillbaka på ett land som haft all den trygghet en människa kan önska sig.

Nä sannerligen är det något som är ruttet i vårt land, samtidigt som konsumtionen ökar år för år så ökar också antalet människor som lever under det som anses vara en skälig levnadsnivå, något måste göras och det fort. Mitt förslag är att man lyfter blicken från statistiken och istället ser verkligheten omkring sig, omprioriterar och börjar se varje individ och dess behov istället för att klumpa samman människor i normer och sedan låter dem bli en siffra i statistiken.

Låt oss bevara det Sverige som generationer kämpade så för under 1800- och 1900-talet. Låt oss fortsätta kämpa för ett rättvist och tryggt Sverige där alla räknas som någon.