Att kämpa med och mot sig själv

Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver det för att jag kände att det var tid för en förklaring för det är många som undrat. Jag ber inte om medlidande utan hoppas bara att ni kan förstå lite bättre

Jag är ingen perfekt människa, absolut inte och har aldrig påstått det. Jag gnäller och piper och ibland tycker jag att allt är alla andras fel, en liten stund men sen gå det över för jag vet ju att det egentligen inte år deras fel. Men ibland får man vara svag och skylla allt på andra eller universum eller vem man nu kan hitta som syndabock.

Men det gäller att snabbt ta sig ur det stadiet, börja tänka igen och vara ärlig mot sig själv, för allt är ju inte andras fel. Mycket beror på mig och hur jag tänker. Ser jag allt som problem så lär de förbli problem. Ingen annan kan ju fixa det åt mig, om jag nu ska leva med kronisk trötthet orsakad av oförmåga att sova, smärtor och infektioner så är det ju ändå upp till mig att göra det bästa utav det. Visst vore det lätt att skylla på läkare som inte hittar "felet" men med tålamod så ska de nog komma en  lösning. Livet är kanske inte idealiskt och orken är inte särskilt stor, men jag vill leva och tänker därför göra mitt bästa för att hitta en balans så min tillvaro fungerar.

Jag vill inget hellre än jobba fullt, det sliter i mig att inte kunna hoppa in extra när det behövs, men jag kan inte det just nu. Jag har hela tiden sagt att det inte är en utmattningsdepression, men efter att läst en bok där en av karaktärerna lider av just detta och känner så väl igen  mig i karaktärens så får jag väl erkänna det är så. 

Jag tycker inte ett dugg synd om  mig själv och jag förstår hur frustrerande det är för min omgivning när jag inte orkar och kan. Men tänk dig själv om du är otroligt ledsen och har gråtit en hel dag, eller sorgen du bär av att förlorat någon nära, så känner jag mig, men det finns bara en skillnad att jag inte vet varför jag gråter och varför jag känner mig så ledsen.

Att vara ledsen är dock mycket lättare än apatin som tar plats i en, hur man än kämpar med att hitta det positiva så är det liksom om någon annan varelse tar plats i mig och anser att allt bara är totalt meninglöst. Meningslösheten är en förödande känsla är den allra värsta känslan, den jag fruktar mest. För visst finns det en mening med livet, visst finns det mycket att kämpa för, men de dagar då denna får mig i sitt grepp vill jag bara skrika ut min ångest över att inget någonsin blir bättre.

Jag har alltid kunnat hantera stress någorlunda bra, vissa gånger jobbar och pluggar jag bättre under stress, men nu räcker det med att folk stressar fram till tåget för att jag ska få en allergisk reaktion, jag får någon form av ångest, hjärnan slår totalt ifrån, minnet sviker, finner inte orden för saker och ting och kan till och med glömma vart jag är på och varför. Detta är det jag tycker är värst, det är ruskigt, men jag har lärt mig att hantera det ganska så bra faktiskt.

Jag vet att denna depression är något jag kan ta mig ur, jag SKA ta mig ur det. Ett av det stora problemen har varit att hitta orsaken till att jag plötsligt inte vet vad det är för nummer till jobbet bussen, varför jag känner mig så totalt och fullständigt meningslös. Jag har ju allt jag kan önska mig så varför skulle jag må dåligt nu? Visserligen vill inte kroppen riktigt som jag vill men det är inte det som orsakat mina "hjärnspöken" mer troligt är att det är spöken från det förflutna. Jag har levt ett liv med misshandel, främst i psykisk form men även fysiskt. En kille som höll på med droger med alla de problem som det för  med sig, som langare som kommer och kräver att han ska betala in skulder under hot och våld. Att aldrig ha pengar, fastän jag jobbade dygnet runt,  eftersom de gick till hans droger. Men tro nu inte att jag skyller allt på han, jag valde själv att stanna kvar så länge jag gjorde och jag gick med på att någon annan människa fick behandla mig illa, många långa nätter har jag grubblat över hur jag kunde låta det fortsätta, men har insett att jag inte finner något annat svar än att jag inte nsåg mig förtjäna något bättre.

Det är dock bara en liten del av orsaken till min depression, troligtvis är det saker som ligger betydligt djupare som jag ska bearbeta och få bukt med. Tro inte att jag ger upp, men jag har bestämt mig för att jag ska tillåta mig själv att bli frisk i den takt jag behöver och försöka hitta kärnan till varför jag mår som jag gör. Nu kan jag i alla fall se ett ljus långt där framme och är säker på att jag ska komma ur detta som en bättre och starkare människa.

Å snälla ni, säg inte tänk positivt så går det över, det är ungefär som att försöka tänka bort tandvärk.