Det verkar som att jag är född med en viss optimism. Ingen trodde jag skulle överleva men gjorde det ändå. Jag mer än överlevde, mitt hjärtfel blev aldrig något direkt handikap. Jag kunde följa med på det mesta, leka, hoppa, och ha roligt som alla andra. Jag trodde på mig och tänkte minsann inte dö.
Kanske var det också ett strå av envishet, ett "jäklar anamma", en vägran att ge upp. Livsglädje är nog grunden till optimism. Min livsglädje grundar sig på en aldrig sinande nyfikenhet om allt i livet.
Nu när jag blivit äldre finns nyfikenheten kvar men optimismen är det lite si så där med. Tidigare trodde jag på människor och deras förmåga att förändra och förbättra världen vi lever i. Jag var naiv och glömde bort egoismen. Människor vill skapa gott men bara åt sig själva.
Det finns många människor i världen som kämpar och gör allt vad de kan för att skapa en bättre värld för alla. Det är i teorin möjligt men jag tvivlar ändå. Den girighet som drivs fram av människors rädsla för att inte ha tillräckligt föder ondska. Istället för att dela resurserna rättvist samlar alla på sig så mycket pengar, status och annat för att mätta sitt ego.
I en värld där vi inte är någon utan prylar och status, har min optimism blivit allt mindre. För varje ord om hat som jag läser och för varje oförstående kommentar om varför det är kränkande att bli kallad racifierande namn blir jag tröttare och tröttare.
Finns det något sätt att få människor att förstå? Finns det något sätt att fram till dem nå? De behöver inte tycka precis som jag bara lyssna och reflektera. Jag är oändligt trött på att försöka förklara för människor som inte lyssnar. Trött på att diskutera med människor som inte reflekterar över dem argument jag presenterar.
Jag tror inte längre på människans vilja men förmågan finns där. Fastän optimismen saknas vägrar jag ge upp. På något sätt ska människor förstå att människor, djur och natur är det vi behöver för ett gott mänskligt liv- inte prylar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar