Varje dag ser vi bilder på människor som lider, kistor som bärs och flrtvivlade hjälparbetare. Jag skulle så innerligt vilja åka ner och hjälpa. Försöka bidra till att få ett slut den hemska ebolaepedemin.
När jag sa det till A såg han lite smått streddad ut, minst sagt. Han vet hur jag kan vara när jag får en idé. Mamma blev ganska förtvivlad och lite rädd för hon vet också hur jag är.
Men hur mycket jag än vill så kommer det inte hända. Jag har nog tillräckligt med medicinsk kompetens och även annan kompetens i form av magistern i mänskliga rättigheter. Det som sätter stopp är mitt medfödda hjärtfel, visserligen oprerarad men fortfarande ett tydligt blåsljud. Sen är det huvudet, slangar o grejer i hjärnan är nog inte den bästa förutsättningen för att klara de krav som ställs på hälsokontrollerna. Att jag sedan har kasst immunsystem höjer väl inte heller oddsen.
Så hur frustrerande det än är så inser även jag att det skulle vara förenat med mer risker än nytta, att skicka en sån som jag. Däremot skulle jag vilja uppmuntra alla ni som kan åka och hjälpa att göra det. Just nu är det inte något direkt hot mot oss men om vi inte gör något kommer det bli det. Å även om det inte skulle bli något hot här i Sverige så anser jag att det är värt att hjälpa människor oavsett var i världen de befinner sig.
Många talar sig varma om att "hjälpa på plats", nu finns chansen att faktiskt göra skillnad. Att hindra fler barn att bli smittade och från att förlora sina föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar