Morgonpromenad..... Gud hjälp mig!

Jag vaknade idag och på köksbordet stod en underbar blombukett, sen hade jag tydligen tömt dagens resurser på tur och bra.

Ögonen bråkar, eller nä nu ska jag tala sanning, högra ögat bråkar igen. Ringde ögonläkaren men jag ska dit om en vecka så får vackert vänta till dess. Gissar att de är rätt så trötta på att se mig där. Håll tummarna för att det är trycket som inte stabiliserat sig än och därför blir jag halvblind ibland. Det är ganska lustigt när jag kommer på mig själv att sitta och luta mig lååångt till höger om datorskärmen, nästan så jag trillar av stolen, har ju trillat av stolar förr. Men det ska vi inte gå in på här och nu, utan det var ögat, jag lutar mig åt höger så bara vänsterögat fokuserar på skärmen och på så vis skulle jag kompensera för synen (?), inte genomtänkt alls men får ett gratis ryggskott på kuppen. Krokig och blind, det är jag det.

För att trösta mig själv tog jag en uppfriskande morgonpromenad, som den hurtbullen jag är (med betoning på bulle) . Jag gick några hundra meter (räknar optimistiskt) i raskt tempo, de iskalla vindarna såg till att inte minsta droppe svett kunde tränga sig fram, hör något som låter som en brunstig valross och kommer på att det är jag. Jäkla tur jag har solglasögon på mig så ingen känner igen mig! Jag skyler på pollen, för inte tusan kan jag väl ha dålig kondition, inte så dålig i alla fall. Inte mer än tänkt tanken så nyser jag, snorar och ögonen börjar spruta. Har jag någon näsduk tror ni, nej så klart inte. Så med snorstrimmor och tårar i hela ansiktet fortsätter jag min underbara morgonpromenad. 

Den brunstiga valrossen tar sig med hjälp av nysningar och simmig blick några hundra meter till (räknar fortfarande optimistiskt) när skavet, det där härliga skoskavet gör sig påmint. För att fokusera bort smärtan tänker jag på renskav, hur kan något så gott heta nästan likadant som något så smärtfullt? Fast det är klart renen gillar nog renskav lika mycket som jag gillar skoskav... Längre kommer jag inte i tanken förrän jag kallt konstaterar att jaha nu kommer jag inte kunna äta renskav längre. Nu kommer det dåliga samvetet alltid gnaga i mig, gnaga som ett förbannat skoskav. Underbara morgonpromenad, ger en tid att tänka så många fantastiska befriande tankar.

Äntligen skymtar jag hemmet, haltande snorande och väl gömd bakom mina solglasögon äntrar jag gården. Träffar en granne som lite förskräckt tittar på mig och frågar:
-Men lilla vän vad har hänt dig?
I huvudet ploppar tanken upp, lilla ohh hon kallade mig lilla tänk om det redan syns att jag motionerat? Ville kasta mig runt halsen på henne men kom sedan på snorstrimmorna, tårarna och...jäklar hon kände igen mig trots solglasögonen!
Jag mumlar till svar:
-Bara tagit en uppfriskande morgonpromenad.
Grannen ser lite skeptisk ut men jag skyndar vidare med ett litet leende mellan valrossens brunstiga flämtande och nysningarna.

Sliter av mig mina dyra promenadskor och vad skådar jag jo blod...Skoskavet så klart, så bra var dom skorna. Ska böja mig fram för att se lite bättre samtidigt nyser jag och slår pannan i hyllan i hallen. Gissar det är ett straff för all renskav jag ätit i mina dar! Skyndar mig ut på badrummet för att ta av mig linserna innan de flödar ut ur ögonen. Halvblind och med svidande ögon tar jag på mig glasögonen och funderar på varför jag ser så suddigt å varför är det så mörkt? Tar av glasögonen för att putsa dom lite.... Japp jag hade tagit på mig solglasögonen (utan skärpa men snygga!) istället för glasögonen.

Morgonpromenader är verkligen uppfriskande.