Vänner

Ligger i sängen och tycker lite synd om mig själv, huvudvärken är smått förlamande idag. Kanske beror den dels på oro och ovisshet. På fredag ska jag träffa en neurokirurg i Lund som ska besluta om operation av shunt är aktuellt just nu.

Jag både vill och inte vill. Om den fungerar är det ett enkelt alternativ för att bli av med de värsta symptomen. Om kroppen inte gillar den kan resultatet bli infektioner i operationssår och liknande. Å ärligt talat ingen ser väl framemot att de ev. ska borra i skallen på en.

Mitt i alla tankar famlar jag mig in på facebook och får ta del av några vänners helt galna konversation. Istället för att grubbla skrattar jag så tårarna sprutar och magen värker. Vi har bara kännt varandra sedan skolan började i höstas men det känns så mycket längre. Jag räknar dem till mina närmaste vänner och vet att de finns där oavsett hur skakigt livet än verkar.

Det positiva i allt detta är att jag insett hur många fina människor jag har i mitt liv. Jag vet att jag tjatar om det men det är sant. Jag har barndomsvänner som jag inte träffat på över 15 år men jag vet att de finns där om jag behöver dem. Jag har vänner som jag umgås med ofta eller mindre ofta som också visat att de bryr sig och skulke göra allt de förmår för att hjälpa mig. Sen har jag dessa nya vänner som utan att tveka ställt upp, de har inte en endaste gång surat för att jag inte kunde slutföra grupparbetet med dem. Istället har de enbart visat förståelse och kärlek.

Att få ha så många människor omkring sig som älskar mig för att jag är jag. Ledsen, glad, sjuk, arg eller trött ändå tycker de om mig det är en gåva som jag ibland undrar vad jag gjort för att förtjäna.

Att inse att jag är omtyckt för den jag är ger kraft och mod att ta mig igenom precis vad som helst. Å tack vare er alla kommer det rena ärliga gapskrattet vara mitt starkaste vapen mot det som är svårast.

Tack för att ni finns!