Alla har vi nog mött den där människan som vi vid första blicken bara avskytt. Ingen egentlig anledning finns men kemin eller vad det nu är löper amok. Som ett åskoväder drar in lokalt i hjärnan, det trycker och fräser i den fastän vi inte riktigt förstår varför.
Det har hänt mig några gånger, att jag ogillar människor utan någon särskild anledning. De har aldrig sagt något elakt till mig eller betett sig illa gentemot mig, men något hos dem retar mig. Det finns bara där och jag inser att det troligtvis handlar om mig inte om dem för att uttrycka mig lite "kliché-aktigt". Jag ogillar mig själv starkt när jag känner så, men ändå kan jag inte riktigt komma över det. Jag vill vara bättre än så, jag vill kunna säga att jag aldrig har några fördomar, att jag tycker om alla för den de är o.s.v. Faktum kvarstår en så snäll och bra människa är jag inte.
Det finns en sådan människa i min vardag just nu som jag verkligen ogillar. Jag har försökt klura ut vad det är som får mig att känna sådan antipati gentemot henne, för ja det är en hon men det är inte alltid en hon. Jag är inte avundsjuk på henne för i mitt försök att se objektivt på henne har hon inget jag verkligen skulle vilja ha och hon skrämmer mig inte heller. Det finns ingen anledning alls att jag inte skulle tycka om den här människan ändå så kan jag inte hur mycket jag än försöker tycka om henne. Det är väldigt frustrerande.
Trots försök att ignorera mina känslor av antipati och försök att hitta fina kvalitéer hos henne (som alla människor har) har hon mest blivit till ingenting. Jag kan inte säga något som är bra inte heller något som är dåligt, bara att jag inte tycker om henne. Jag vill naturligtvis inte att något ont ska hända henne. Det enda jag vill är att kunna släppa taget om min egen antipati och se henne som vilken främling som helst. Någon som man är artig och till och med trevlig mot, det sista har jag svårt för men tänker inte vara otrevlig mot en människa som faktiskt inte gjort mig något. Skulle nog inte vara särskilt otrevlig ändå, brukar ha lätt för att förlåta och gå vidare.
Frågan är bara hur går jag vidare från detta? Jag kommer ha denna personen i min vardag en tid framöver och vill ju verkligen inte gå runt och tycka illa om någon som jag egentligen inte känner. Jag vill verkligen vara än bättre människa än så. Det är enkelt att säga försök lära känna henne, men hela mitt inre skriker och stretar emot, alla varningslampor blinkar och jag vill bara hålla mig långt borta, för risken finns att jag kommer förvandlas till ett elakt litet monster om hon säger eller gör minsta lilla som irriterar mig.
Jag inser alltså att problemet ligger hos mig och att den enda som lider av min antipati är jag, för ångesten över att inte kunna vara en bättre människa vilar helt och hållet hos mig själv. Å det är jag faktiskt tacksam för, eftersom jag inte tänker låta mina knäppa idéer och fördomar gå ut över en annan människa, som inte gjort något för att "förtjäna" det.
Alla ni som läser detta, oroa er inte för att just du är hon, för jag är helt säker på att hon inte läser min blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar