Svarta hål och lipsillar

 Jag har befunnit mig i ett svart hål, visste ni att de finns här på jorden också? Kliniskt kallas det utmattningsdepression i kombination med posttraumatisk stress, hur låter det egenligen?

Ett svarthål beskriver det hela så mycket bättre. Ett slags vakum som är totalt mörkt ibland skymtar små ljuglimtar och hur man än kämpar o sliter för att kunna nå dem sugs man bara djupare ner i hålet. Mörkret där nere lockar, det ser så mjukt och skönt ut, så lugnt och så fullständigt bedövande. Men livet skriker där utanför att man ska komma igen, slita sig loss och ta sig ur virvelstormen. För även om det är vacum i hålet så virvlar det till ibland, det är då kaoset infinner sig, kampen mellan det mörka trygga hålet (jag är mörkrädd som f-n) och livet. Mitt i kaoset kom jag till läkaren fick medicin, den bedövade mig så inom mig fanns vacumet kvar men jag klarade ta mig ut i livet en liten stund tror till och med att jag lyckades leva på utsidan medan mitt inre var bedövat. Döva alla känslor och lev, inte särskilt lyckat men jag överlevde.

Jag läste nog varenda hjälp dig själv bok, talade med psykiatriker som jag drev till vansinne, och ändå blev det inte riktigt bra. Jag kom en bit på vägen försökte på deras sätt, lev i nuet glöm det som varit, ställ inte för höga krav på dig själv du måste lära dig att du är värd lika mycket som alla andra, alla har rätt att göra fel, alla har bla bla bla jag kan fortsätta med varenda populistisk klyscha och "måbra" ni hört. De senaste två åren av mitt liv har varit som som en Oprah Show med Dr. Phil på besök. Å ja jag vet att de har rätt på sitt sätt, jag hade kommit en bit, jag klarade leva och fungera men det där vacumet lockade ständigt mer och mer. Vid minsta motgång lutade jag mig mer o mer över kanten till mitt eget trygga svarta hål för att tillslut trilla i det igen. Tjoff, krasch bom bang längre nere än någonsin förr men en erfarenhet rikare att leva livet bedövad är inte särskilt praktiskt och inte särskilt levande, tillsist kan man inte ens lura sig själv.

Nu har jag kravlat mig upp igen hänger lite där på kanten men tar mig sakta uppåt dag för dag. Det får helt enkelt ta sin tid, det finns dagar då hålet nästan slukar mig igen men inga tabletter mer, ingen bedövning av själen (hjärna egentligen men det är ju själen som känner eller?), allt ska kännas, genomlevas och kämpas igenom. Det förflutna finns, framtiden finns och jag gråter alla tårar som inte fanns. Sorgen över mig själv och min trasiga själ, ilskan över hur jag behandlat mig själv och glädjen över en ljus framtid en bra nutid, allt finns där på samma gång. Jag är en känslomänniska om än en behärskad sådan, allt för behärskad i många fall, men det är sådan jag är och det är så jag måste ta mig vidare i livet.

Med hjärtat på vid gavel och själen blottad utan rustning då kommer jag kunna läka såren i mig och med stolthet leva med ärren, för jag har överlevt och jag börjar äntligen känna mig levande, även om det är en levande lipsill.