I dag har jag känt mig som en hel människa igen, för första gången på mycket länge har det känts bra att bara vara jag, en helt fantastisk känsla faktiskt. Jag önskar och hoppas på fler dagar i samma "anda", tänk om jag äntligen ska få bli mig själv igen.
Tänk om jag faktiskt kan börja se världen i ett rosa fluffigt skimmer av hopp och möjligheter istället för den där gråa tråkiga hopplösa världen som så länge varit min enda verklighet. Tänk om jag skulle få vara feberfri i några veckor i alla fall, hur underbart vore inte det? Men ärligt talat så kan jag leva med febern om jag måste, även smärta i kroppen om jag bara får ha min själ i fred. Om bara mitt huvud kan fungera som jag vill och mina tankar kan vara dem jag känner igen mig själv i, den eviga optimisten, hon som ser möjligheterna inte problemen, hon som försöker klura på lösningar istället för att bara ge upp, det är hon jag känner igen. Hon som självironiskt ler och funderar på om det är dax för lobotomi eftersom hon skriver om sig själv i tredje person. Det är den personen jag vill vara och den jag alltid varit, tills min hjärna fick någon form av total härdsmälta. Om jag bara kan få tillbaka lite av min humor och lite av min envishet så känns det som att allt kommer lösa sig till det bästa så småningom.
Att jag sen hoppas på lite mera tålamod med mig själv, det är en helt annan historia, men håll tummarna! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar