Dagen Ordspråk

"Det möjliga och det omöjliga ligger i individens beslutsamhet"  -Okänd

Sedan jag var liten har jag fått höra att ingenting är omöjligt. Vuxna tjatar ständigt om att man inte ska begränsa sig, du kan bli vad du vill om du bara kämpar tillräckligt för det. Ibland funderar jag på om det verkligen är så bra att vi tjatar på våra barn att de kan allt bara de vill.

Är det verkligen så att vi inte har några begränsningar, ska vi lära våra barn att det bara är att kämpa så kan du förverkliga vad som helst. Men om man gång på gång misslyckas, betyder det då att man inte kämpat tillräckligt väl eller att man saknar förmågan att nå ännu lite längre?

Jag är själv kluven i denna fråga, o ena sidan ser man människor som lyckas med det som sagts varit omöjligt, men också andra som jobbar hårdare än någon annan och ändå misslyckas. Är det för att de saknar den där lilla extra tron på sig själva som gör att de misslyckas, eller är det något annat? Alla har vi mer eller mindre talang för olika saker, jag t.ex skulle aldrig kunna bli sångare, hur gärna jag än vill så har jag inte en röst som skulle funka på Operan eller någon annan stor scen. Hur många sånglektioner jag än tog och hur mycket vilja jag än har så kommer jag aldrig bli den stora rösten. Gång på gång ser vi människor som vill vara med i Idol och andra talangtävlingar som fullkomligt saknar talang men inte själva inser det. Vi undrar om de inte har någon självinsikt, men är det kanske är för att detta är det dem verkligen vill,  de har fått höra att ingenting är omöjligt, så det är klart att de kan bli lysande stjärnor även om de saknar "det".

Är det bättre att lära våra barn att så länge man gjort sitt yttersta så är det bra nog. Även om jag inte är någon lysande talang, ingen stjärna, inget fotbollsproffs och heller inget mattegeni så är jag det bästa jag kan vara. Vi kanske ska lära våra barn att vara sig själva och vara bäst på det. Ännu klokare är det kanske att lära dem att det är okay att misslyckas ibland. Det är helt i sin ordning att man inte kan och klarar allt som man företar sig, hur gärna du än vill. Att det är bra att be om hjälp ibland, att vi alla har bra och dåliga sidor. Vi kanske skulle lära dem att se sina bra sidor och sträva efter att bli ännu bättre på det och sedan göra så gott man kan med resten. 

Eller så kanske vi till och med ska lära dem att vara nöjda med den de är och förbli sig själva. Men tar vi då ifrån barnet dess drömmar och möjligheter? Eller ger vi dem ännu större förmåga att förverkliga drömmarna eftersom de tror på sig själva och de vet att det viktigaste aldrig kan tas ifrån dem, nämligen den de är. De följer sina drömmar för sin egen skull, inte för att de tror att någon annan vill att de ska vara ännu lite bättre. 

 Många gånger kan jag förvånas över människors förmåga att göra det omöjliga möjligt, att kunna tro på sig själva så mycket att inget kan komma i vägen för deras drömmar, men frågan är för hur många förblir det omöjliga omöjligt?